Filmrecension

Gröna Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Andreas Bjunér

Regissören Andreas Bjunér beskriver innan visningen av Gröna Linjen det hela som ett sorts lapptäcke till film, där subjekten vi möter binds samman av sin gemensamma kärlek till Hammarby fotbollsklubb.

Det låter dock mer artistiskt och vågat än vad det faktiskt är. Det finns ett antal dokumentärer som valt att skapa ett sorts potpurri av multipla människoöden med en gemensam nämnare. Men trots sin brist på konceptuell originalitet visar sig Gröna Linjen vara oväntat kompetent och i många fall underhållande, även för en icke fotbollsintresserad.

Även om Bjunér talar om att inspirationen för struktur och form är hämtad från franska filmer – gissningsvis den nya franska vågen, har filmen mer gemensamt med något av Roy Anderssons senare projekt. De många personer vi introduceras till är en omaka skara där ambassadörer trängs med hemlösa. Allt detta ramas in av ett ovanligt stilfullt foto som ger filmen ett oerhört slipat utseende vilket gör att de gråa och vardagliga miljöerna ter sig märkligt dramatiska. Detta i kombination med egentlig nonsensdialog om fimpar, semestrar i Haninge och värdelösa domare, skapar otroligt starka associationer till de magiska scenerna från Anderssons mest minnesvärda filmer.

Framförallt lyckas Bjunér engagera tittaren i de olika människoödena och det uppenbarar sig snart att filmen egentligen har väldigt lite att göra med Hammarby IFK. Istället är det en bred studie i vardagliga människoliv och hur den – för flera av personerna, svåra vardagen får mening av gemenskapen och entusiasmen som kopplas till klubben.

Att filmen väljer bort intervjuer där Hammarbys betydelse berörs, eller någon form av exposition, leder till att barriären för icke fotbollsälskare – mig själv inräknad, blir mycket enkel. Filmens många subjekt till trots är upplevelsen både fokuserad och koncis.

Med det sagt finns det också brister som grundar sig i den lastgamla klyschan att mer inte alltid är till någon fördel. Tidigt i filmen uppenbarar det sig vilka personer som är genuint intressanta och vilka som är raka motsatsen. Då vi får följa musikern David
då han skapar hejarklacksramsor eller Ahmads kamp att säkra sitt medborgarskap är filmen i sitt esse. Detsamma kan inte sägas då den fokuserar på tonårsdravel eller besök i kyrkan.

Filmens final är också märkligt placerad. När den mest uppenbara punkten för klimax förekommer verkar Bjunér istället se bortom horisonten och avrundar det hela i ett märkligt förvirrat stadium.

Gröna Linjen må ha brister men då den lyckas fascinera med oväntat medryckande vardagsskildringar är det både gemytligt och ypperligt genomfört.

La Cocina – Aptit På Livet!
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 april 2025
Manus och regi Alonso Ruizpalacios
Medverkande Rooney Mara, Raúl Briones

En skildring på dryga två timmar av vad som händer bland kockar och servitörer på The Grill, en välbesökt stor krog med matservering i Manhattan, New York, inspelad i svartvitt.
Många duktiga skådespelare är med men det räcket inte enda fram för mig

På ytan är The Grill en välbesökt krog men bakom kulisserna råder kaos. Där är konflikter mellan de papperslösa och de med tryggt uppehållstillstånd, mellan olika grupper beroende på hudfärg. Det är svårt att riktigt tidsbestämma när handlingen utspelas. Konflikterna skulle kunna utspelas idag men ingen kommunicerar via sociala medier.

För den som älskar tv-serien The Bear är denna av intresse. Helt klart. Det är många som älskar The Bear. La Cocina är inte fullt så stressande att se som The Bear. Det är lika bra att säga det på en gång: Jag har inte lyckats se en enda säsong av Bear – jag blir sönderstressad av dess energi.

I reklamen för filmen står det:
La Cocina är en tragisk och komisk hyllning till de osynliga människorna som håller våra restauranger igång och våra magar fulla, samtidigt som de jagar en kanske ouppnåelig version av den amerikanska drömmen.

Det är för mig en schablon, en fördomsfull skildring av de som arbetar på restauranger. För mig blir filmen snarare en varning för att äta på restaurang än en hyllning till de som arbetar där.

Huvudpersonen är en papperslös kock, Pedro, från Mexico. Han är passionerat kär i Julia, en amerikansk servitris som inte vill binda sig. Julia är gravid och tänker göra abort. Pedro har en våldsamt temperament och kan inte hålla sig från att bråka eller slåss. Han exploderar för vad som helst och tar inget ansvar och är helt utan impulskontroll. Jag kan bli trött på skildringar av sådana karaktärer. Det finns inget stopp för vad de kan åstadkomma eller sätta igång.

Tillvaron på The Grill kompliceras för 800 dollar har försvunnit. Chefen letar efter en tjuv. Alla papperslösa är misstänkta och allra mest misstänkt är Pedro. Skulle han vara tjuven kommer han inte att få permanent uppehållstillstånd. Aborten som Julia ska göra kostar 800 dollar och hon har fått 800 dollar av Pedro. Så saker verkar vara uppenbar. Eller?

Handlingen är absurd av och till och den har en del oväntade vändningar. Den är, som tur är, något lugnare i sitt tempo än The Bear, så också den som liksom jag inte fastnar för The Bear kan ha behållning av La Cocina – Aptit På Livet!

Den är intressant och av och till både rolig och tankeväckande men samtidigt lite för mycket, för överdriven.

När ljuset bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Rúnar Rúnarsson

En betraktelse om sorg med suggestiv filmtitel och vackert foto men det räcker inte hela vägen. Isländska filmer har ofta imponerande foto som i sig förmedlar tankar, känslor och bär berättelsen. När ljuset bryts står fotografen Sophia Olssons för ett mästerligt porträtt av Reykjavíks alla skiftande nyanser i dis, dimma och gryningsljus.

Handlingen kretsar kring en ung konststudent, Una (spelas av Elín Hall). Vi får se henne på kvällen och natten tillsammans med en ung kurskamrat, Diddis (spelas av Baldur Einarsson). Deras kärlek har ett problem. Diddis är redan tillsammans med en annan tjej, Klara. Han försäkrar Una att nästa dag ska han göra slut med sin flickvän så han och Una kan vara tillsammans öppet.

Nu får Diddis inte chansen att göra slut med Klara. En stor trafikolycka i en tunnel inträffar och han är en av många som dör i olyckan.

Una och övriga i vänkretsen träffas, bland annat på pubar, för att hänga tillsammans, för att minna Diddis och prata om saknaden och sorgen. För Una blir det extra svårt eftersom Klara, Didddis flickvän också är där och hon får allas sympati. Uns blir bara en i vänkretsen och får inte vara i centrum för de sörjande. Visst har hon en barnslig reaktion här när hennes önskan att vara i fokus med sin saknad inte kan uppfyllas. Men en sak är säker: ingen sorg kan jämföras med någon annans. Alla har sin relation och sitt förflutna med den avlidne.

Att få prata och prata och prata ännu mer. Att få prata hur mycket som helst om den saknade och om sorgen är den bästa metoden att ta sig igenom sorg. Att ha vänner och bekanta och familj och släkt där man får prata om den som gått ur tiden är det bästa för att kunna leva vidare med saknaden.

Filmen visar hur gemenskap är ett stort stöd i en sorg. Men samtidigt är dialogerna inte filmens styrka. Det är ganska styltigt emellanåt. Det är svårt att göra mästerverk om sorg. En av de absolut starkaste och mest mästerliga skildring om sorg på film är enligt mig Manchester by the Sea. Dess styrka ligger i att det som skildras bubblar under ytan. När ljuset bryts lyckas inte riktigt få fram det på samma sätt, förutom med fotot, som är enastående. Fotot talar också om mystik, om vad som kan döljas i dimman och under ytan.

Skådespelarna får godkänt och Elín Hall har fått pris för sin roll som Una, även om jag saknar bredd i vad hon gestaltar från sitt inre, men det ansvaret har regissören inte lyckats så bra med. När ljuset bryts är sevärd och vacker men inget mästerverk.

Ledmotivet i När ljuset bryts är ett stycke av Oscarsnominerade (för Sicario och The Theory of Everything) kompositören Jóhann Jóhannsson som gick bort 2018.

När ljuset bryts har fått flera priset, bland annat:
VINNARE – DRAGON AWARD BEST NORDIC FILM – GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
VINNARE – BÄSTA FILM – EDDA ISLÄNDSKA AWARDS
SAMT BÄSTA REGISSÖR + KVINNLIG HUVUDROLL + KVINNLIG BIROLL + VISUELLA EFFEKTER