Gröna Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Andreas Bjunér
Regissören Andreas Bjunér beskriver innan visningen av Gröna Linjen det hela som ett sorts lapptäcke till film, där subjekten vi möter binds samman av sin gemensamma kärlek till Hammarby fotbollsklubb.
Det låter dock mer artistiskt och vågat än vad det faktiskt är. Det finns ett antal dokumentärer som valt att skapa ett sorts potpurri av multipla människoöden med en gemensam nämnare. Men trots sin brist på konceptuell originalitet visar sig Gröna Linjen vara oväntat kompetent och i många fall underhållande, även för en icke fotbollsintresserad.
Även om Bjunér talar om att inspirationen för struktur och form är hämtad från franska filmer – gissningsvis den nya franska vågen, har filmen mer gemensamt med något av Roy Anderssons senare projekt. De många personer vi introduceras till är en omaka skara där ambassadörer trängs med hemlösa. Allt detta ramas in av ett ovanligt stilfullt foto som ger filmen ett oerhört slipat utseende vilket gör att de gråa och vardagliga miljöerna ter sig märkligt dramatiska. Detta i kombination med egentlig nonsensdialog om fimpar, semestrar i Haninge och värdelösa domare, skapar otroligt starka associationer till de magiska scenerna från Anderssons mest minnesvärda filmer.
Framförallt lyckas Bjunér engagera tittaren i de olika människoödena och det uppenbarar sig snart att filmen egentligen har väldigt lite att göra med Hammarby IFK. Istället är det en bred studie i vardagliga människoliv och hur den – för flera av personerna, svåra vardagen får mening av gemenskapen och entusiasmen som kopplas till klubben.
Att filmen väljer bort intervjuer där Hammarbys betydelse berörs, eller någon form av exposition, leder till att barriären för icke fotbollsälskare – mig själv inräknad, blir mycket enkel. Filmens många subjekt till trots är upplevelsen både fokuserad och koncis.
Med det sagt finns det också brister som grundar sig i den lastgamla klyschan att mer inte alltid är till någon fördel. Tidigt i filmen uppenbarar det sig vilka personer som är genuint intressanta och vilka som är raka motsatsen. Då vi får följa musikern David
då han skapar hejarklacksramsor eller Ahmads kamp att säkra sitt medborgarskap är filmen i sitt esse. Detsamma kan inte sägas då den fokuserar på tonårsdravel eller besök i kyrkan.
Filmens final är också märkligt placerad. När den mest uppenbara punkten för klimax förekommer verkar Bjunér istället se bortom horisonten och avrundar det hela i ett märkligt förvirrat stadium.
Gröna Linjen må ha brister men då den lyckas fascinera med oväntat medryckande vardagsskildringar är det både gemytligt och ypperligt genomfört.