Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av Det är aldrig försent, Larry Crowne

by

Titel: Det är aldrig försent, Larry Crowne

Betyg: 2

Premiär: 2 september 2011

Larry Crowne är en gullig historia med Julia Roberts och Tom Hanks i huvudrollerna.

Larry Crowne ((Tom Hanks) får sparken som tack för lång och trogen tjänst på en amerikansk stormarknad. Anledningen är att han inte har någon collegeutbildning. Han bor i ett hus han inte har råd med längre och katastrofen står för dörren.

Han beslutar sig för att börja på college, köper en scooter och är redo att börja ett nytt liv. Han läser ekonomi och en tar en kurs muntlig framställning där Julia Roberts är lärare.

Det mesta ordnar sig, han har varit kock i flottan och får jobb av ägaren till ett matställe han är stammis på. Hans granne säljer scootern till honom och ekonomistudierna gör klart för honom att han måste lämna tillbaka huset till banken och alla är väldigt snälla. Till och med den den galne japanska ekonomiprofessorn. Den enda som är grinig är Ms Tainot (Julia Roberts) men hon har det jobbigt hemma. Hennes man påstår att han bloggar men porrsurfar mest. Hon är olycklig och less.

Det här hade blivit oerhört trist om det inte varit för Gugu Mbatha-Raw som spelar Talia, den unga scootergängledaren som adopterar Larry och stylar om honom. Allt under pojkvännens vakande men välvilliga ögon.

Det finns humoristiska poänger men i längden blir det tröttsamt med allt det gulliga. Någonstans borde ta emot lite men icke. Tom Hanks har gjort mer utmanande filmer och den här kommer snart att vara bortglömd.

Hursomhelst är det en utmärkt film om du har en kväll över och inte känner för några större intellektuella eller moraliska utmaningar. Men mer än en två kan den inte få. Det är alldeles för lite krydda i den här anrättningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Filmen alla hyllar: Apflickorna, här är recensionen

by

Titel: Apflickorna
Betyg: 3
Premiär: 2 september 2011

Apflickorna är något så ovanligt som en film där unga tjejer bär upp historien utan att vara söta och goda flickor utan de är rätt elaka. I och för sig rätt söta, fast det är inte huvudsaken. De två huvudkaraktärerna Emma och Cassandra har en konstig relation: vänner, konkurrenter, förälskade och ändå fiender. Mellan dem pågår en ständig maktförskjutning och de mår definitivt inte bra, varken var för sig eller tillsammans, fast de till ytan ser söta ut och verkar välartade.

Emma börjar träna hästsporten voltige och där blir hon vän med Cassandra. Eller vän och vän. Cassandra bestämmer sig för att hon ska träna Emma i voltige. De har en skum relation som delvis verkar ha lite sexuell attraktion, fast hur långt de går får vi inte svar på i filmen. Det får vi ana oss till eller tolka själva.

Det är där filmens styrka och filmens svaghet finns. Mycket sägs inte rent ut, utan det händer i betraktarens eget huvud. Hur ska slutet tolkas? Ja det är upp till publiken själv.

Det finns flera sätt att se på filmen och att tolka den. Den kan ses som en skildring av flickors uppvaknande till unga kvinnor och att de utforskar sex och vänskap. Den som vill kan läsa en någon slags klasskamp, Cassandra kommer från ett välmående finare hus och Emma från betydligt fattigare miljö. Det är en del i DN-kritikerns tolkning av filmen, till exempel.

Det är en film som verkligen får de traditionella filmkritikernas uppskattning. I SVT:s morgonsoffa fick den fyra klappor och av Svenska Dagbladet fick den högst möjliga: betyg 6 av 6 möjliga.

Jag tror att en anledning till att filmen hyllas av rutinerade gamla filmkritiker-rävar är att det inte är en tydlig film. Det är också skälet till att en del upplever filmen obehaglig. Jag såg visningen i en salong som mest bestod av tonårstjejer. Flera av dem var väldigt konfunderade och visste inte vad de skulle tycka om filmen alls.

I centrum står förutom Emma och Cassandra också Emmas sexåriga lillasyster Sara som spelas av
Isabella Lindqvist som var sex år när filmen spelades in. Isabella är den som imponerar allra mest. Hon är som född framför kameran.

Skildringen av hennes pappa som vill stå emot den ökande sexualiseringen av småflickor är en sorglig beskrivning av något som pågår vårt samhälle idag. Pappan vill att hon ska få vara den lilla flicka hon är och inte ska behöva ha bikini utan baddräkt. Men alla andra flickor i simskolan har en bh som kallas topp för att inte riktigt erkänna sexualiseringen.

Betyg 3 betyder att det är en bra film, mycket bra. Varför den inte får ännu högre av oss beror på att en del av dialogerna har väl dålig tajming. Kanske var det tänkt som ett medvetet grepp för att det ska upplevas som mer naturtroget, men det kändes inte så alltid.

Bildmässigt jobbar regissören med många långa tagningar. Det fungerar ibland mycket bra men blir ibland för långsamt.

Apflickorna är en överraskande film och en film som tar flera överraskande vändningar. Det är en film du inte kan gissa hur något ska gå, otäck och bitvis träffsäker. Jag tror vi har sett debutfilmen av en kommande svensk storregissör. Fast vid några tillfällen var vändningarna svåra att tro på, det blev för mycket.

Apflickorna är Lisa Aschans långfilmsdebut. Hon har skrivit manus tillsammans med Josefine Adolfsson. Apflickorna var det femte och sista projektet inom Filminstitutets Rookiesatsning vars uppdrag var att stödja billiga filmer av oetablerade regissörer.

Förmodligen lär vi få se flera av skådespelarna i andra roller framöver också och speciellt lilla Isabella Lindqvist.

Relaterat: SVT Kulturnyheterna och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Smurfarna 3D – recensionen

by


Smurfarna 3D
Titel: Smurfarna 3d
Betyg: 2
Premiär: 2 september 2011

Skulle vilja tillägna ett stycke, för en mindre introduktion av skribenten, då detta är mitt första (och förhoppningsvis inte sista) inlägg här på Kulturbloggen. Jag är en rabiat cinefil, med ett oerhört brett intresse inom film!
Så självklart när jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att skriva filmrecensioner hos Kulturbloggen så blev det ett tveklöst ja.

Regissören Raja Gosnell står bakom bland annat ”Scooby Doo”( Matthew Lillard, Freddie Prinze Jr. och Sarah Michelle Gellar), ”Ensam Hemma 3” (Macaulay Culkin) och ”Big Momma’s House” (Martin Lawrence). Inga typiska succéfilmer direkt med en rating på 4.7, 3.7 och 4.8 respektive hos IMDB.
Så med det i åtanke så var inte mina förväntningnar av Smurfarna 3d särskilt höga, men jag är svag för animerad film, och 2011 har vi sett flera bra titlar inom just den genren, som ”Kung Fu Panda 2”, ”Bilar 2” , ” Gnomeo och Juliet”. Så jag kände mig lagom entusiastisk inför denna film.

Filmen i sig är en inte en strikt datoranimerad film som ”Shrek” eller ”Bilar” utan det är en blandning av datoranimerade karaktärer (Smurfarna och co i detta fall) och live-skådespelare i riktiga miljöer.

Filmen påbörjar i Smurf-världen där Smurfpappan har en framtidsvision som blottar en hemsk framtid – En framtid där Smurfarna är fängslade och deras ärkefiende Gargamel har fått en enorm kraft. Efter lite action-sekvenser samnar Smurfarna i New York där resten av filmen utspelar sig.

Några av de live-skådespelare som är med i filmen är Neil Patrick Harris(känd från TV-serien ”How I met your mother” ) och Jayma Mace (känd från TV-serien ”Glee” och ”Ugly Betty” som spelar det unga gifta paret Patrick och Grace Winslow. Som i sin tur, följer runt Smurfarna resten av filmen och lovar att hjälpa de att hitta ett sätt att återvända till deras hemvärld och rädda den förutspådda dystopin.

Deras sökande leder de till en gammal bokhandel där de i en av deras egna serietidningar lyckas hitta en trollformel som ska föra de tillbaka, men det visar sig att även Gargamel(spelad av Hank Azaria) är på jakt efter samma sak.

Som röstskådespelare i den svenska dubben ser vi bland andra Loreen Talhaoui, de andra rösterna kunde jag tyvärr inte hitta någon information om. Jag har personligen svårt för dubbade filmer, oavsett hur pass kompetenta och duktiga de röstskådespelarna är. I det här fallet så är det oerhört tråkigt då filmen inte visas på originalspråk i Sverige. Jag vill inte spekulera i hur Sony resonerade när de fattade de beslutet att endast distriburera filmen på svenskt tal på bio. Förutom de nämnda live-skådespelarna hör man även Jonathan Winters, Katy Perry, Anton Yelchin, Alan Cumming och George Lopez som gör rösterna till Smurfarna, men detta då inte i Sverige.

Filmen i sig känns något stel och tråkig. Handlingen känns som ett försök till något orginellt då de tagit ut smurfarna ur deras hem-miljö, med de pittoreska svamphusen och en betydligt större mängd smurfar, det här försöket lämnar tyvärr bara en klyschig äventyrsfilm med skämt som känns torra och påtvingade. Trots det så gör Raja en film som ligger inom de förväntningar man kan ha på honom, filmen har förnurvarande 4.8 på IMDB, äpplet faller inte långt ifrån trädet och jag tror att Smurfarna bekräftade det ordspråket igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”Midnatt i Paris” en av Woody Allens bästa filmer. Premiär fredag 2 september

by

Midnatt i Paris

Det är inte ofta jag går på bio, (undantag: opera från Metropolitan) men nu har det hänt två gånger den senaste veckan. I förra veckan såg jag Potiche och igår ikväll (30/8) var det förhandspremiären på Woody Allen´s senaste film ”Midnatt i Paris”.

Woody Allens filmer missar jag sällan, i alla fall inte i modern tid, och en orsak till detta är att jag gillar hans musikval till sina filmer. Musiken i ”Midnatt i Paris” utgör inget undantag, tvärtom. Dessutom är hans filmer oftast fint filmade och bara att se introduktionen gör att man genast längtar tillbaka till Paris.

Filmen handlar om Gil och hans författardrömmar, men framförallt om hans förkärlek till 20-talets Paris med dess rika kulturliv och genom sina nattliga äventyr får han träffa sina förebilder; den tidens kända författare målare och filmskapare, bl.a. Ernst Hemingway Scott Fitzgerald, Salvador Dali, Pablo Picasso, Toulouse Lautrec och inte minst den kände amerikanske kulturpersonligheten, Gertrude Stein, som i filmen hjälper honom med hans bok.

Ytligt sett handlar filmen om ett ungt par som beger sig till Paris tillsammans med hennes föräldrarna och ett annat ungt par.

Jag är mycket imponerad av hur Woody Allen lyckas att förflytta huvudpersonen från 2010 och ett nittiotal år tillbaka i tiden. Genialt och elegant! Huvudpoängen i denna romantiska komedi är förstås att Gil upptäcker att han är på väg in i ett liv som han egentligen inte vill leva och detta avslöjas i alla morrondiskussionerna mellan Gil och hans tilltänkta fru.

Filmen slutar naturligtvis lyckligt och där egentligen alla är vinnare. Gil hittar en fransk kvinna som liksom honom själv gillar när det regnar i Paris och de blivande svärföräldrarna andas ut när det visar sig att Gil inte längre är intresserad av att följa med tillbaka till USA och det planerade bröllopet med deras dotter.

Sammanfattningsvis bedömer jag detta som en av Woody Allens bästa filmer, men redan nästa år presenterar den 75-årige regissörens sin nästa film ”The Bop Decameron” som är inspelad i Rom. Det blir en spänd väntan, men den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves. Eller hur?

Skådespelare
Owen Wilson,
Rachel McAdams,
Kathy Bates
Marion Cotillard,
Michael Sheen,
Adrien Brody,
Alison Pill

Ett smakprov från ”Midnatt i Paris”

Ghost Whisperer – nu har femte och avslutande säsongen släppts på dvd

by

Titel: Ghost Whisperer, säsong 5
Betyg: 3
DVD-premiär: 25 augusti 2011

Är du en av de som fastnat för tv-serien ”Ghost Whisperer”, som handlar om Melinda Gordons (Jennifer Love Hewitt) rysliga och känslofyllda möten med andar? Hon hjälper stackars spöken som inte fått frid och därför inte kan gå vidare till ljuset.

I säsong 5, som är den avslutande delen fortsätter hennes spökmöten. Även om du inte följt de tidigare avsnitten fungerar det utmärkt att hoppa in direkt i sista säsongen. Du förstår handlingen och vem som är vem direkt.

I sista säsongen får hon och hennes make Jim som är läkare Grandviews hemsökta sjukhus en son, Aiden, som också har mediala krafter, ja till och med ännu starkare än Melinda.

I fjärde säsongen dök också psykologiprofessorn Eli James (Jamie Kennedy) upp, som efter att ha snuddat vid döden får liknande talanger som Melindas. I säsong fem är han en nära vän till Melinda, Jim och deras son Aiden.

Eli kan inte se spöken, men han kan höra dem.

Tillsammans möter de spöken av olika slag, från olika tidsepoker och från olika yrken. Där är läkare som misslyckats med operationer, unga män som blivit oskyldigt anklagade för brott och där är ungdomar som får hotfulla mail och där finns IT-miljonärer och spöken på bårhus.

I ”Ghost Whisperer” är spöken inte särskilt läskiga utan mer naturliga och ganska sorgliga personer med olyckliga öden.

Visst är det gulligt och amerikanskt sötsliskigt och Melinda och hennes man är bara så perfekta och förstående föräldrar till lille Aiden, de gör alltid rätt, säger alltid exakt de rätta sakerna när Aiden råkar ut för mardrömmar eller pratar med osynliga varelser. Det kan vara lite tröttsamt. För så perfekta människor finns inte.

Men som underhållning tycker jag tv-serien fungerar bra. Speciellt dagar då det regnar ute och jag vill koppla av, då sätter jag gärna på dvd:n och ser några avsnitt i följd.

Det finns en del extramaterial:

Specail Features
A Triple Threat – Jennifer Love Hewitt is a rare ‘triple threat’ – star, executive producer and director. Follow her as she navigates her way through her grueling schedule.

A Season of Changes – The Final Season of GHOST WHISPERER jumps five years into the future, and introduces us to Aiden, the 5-year-old son of Melinda and Jim. We talk to the cast and executive producers Ian Sander, Kim Moses and P.K. Simonds to learn more about this new character, and how everyone in Melinda’s world has grown in the five-year time span.

The Other Side IV Webseries – A young couple must find a way to rid their new home of dark spirits when a wild ghost forms a disturbing bond with their daughter.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,