• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Albert Nobbs – bättre än Oscarsvinnarna

19 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Albert Nobbs
Betyg 4
Biopremiär: 23 mars
Regi: Rodrigo Garcia

Albert Nobbs är ett fantastisk berättelse om livet bland de anställa på ett lyxhotell i Dublin under depression och då många var fattiga och arbetslösa och de rika kunde i princip spotta på de anställda, som accepterade allt för att inte förlora sitt jobb.

Albert Nobbs skildrar på kornet klyftorna mellan samhällsklasser men framför allt är det en skildring av kvinnornas situation på Irland för hundra år sedan.

Alberts Nobbs är butler på hotellet och ruvar på en hemlighet. Albert är kvinna. Som en ung kvinna insåg hon att enda chansen att kunna försörja sig och överleva under hyggliga förhållanden var att leva som man. När Albert träffar en annan människa i samma situation som hon själv börjar hon drömma om ett framtida liv utan hemligheter.

Filmen är baserad på romanen romanen ”The Singular Life of Albert Nobbs” av George Moore. Filmen fick tre Oscarsnomineringar inför Oscarsgalan 2012. När jag nu sett den tycker jag det är skam att den inte fick några pris. I jämförelse med flera av de filmer som fick pris har Albert Nobbs som film mycket högre kvaliteter på flera plan.

Glenn Close spelar den blyge, försiktige Alberts Nobbs suveränt och Janet McTeer som målaren Hubert Page är helt suverän. Aaron Johnson är perfekt som Joe, en ung man ur fattiga omständigheter som har svårt att låta sig bli sparkad på och som drömmer om att emigrera till USA, men han har flicktycke.

Filmskaparna har lagt ner ett minutiöst arbete med att få fram miljöer och kläder för den tidsepoken. Det känns som jag blivit förflyttad dit: de fattiga områdena och röran där och de lyxiga miljöerna på finare hotell, men samtidigt schabbigt bakom ytan.

Musiken av Brian Byrne samverkar med berättelsen, den är pianobaserad och fungerar att lyssna på för sig själv också.

Skildringen av karaktärerna känns äkta, inget är bara svart eller vitt och jag blir överraskad flera gånger om under filmens gång när berättelsen tar oväntade vändningar. Ibland känns det i magen, så arg blir jag på den kvinnliga, vidriga hotellchefen och jag vill gå in i duken och tala om för henne hur äcklig hon är. Jag tror vi alla någon gång i livet har mött en sådan person som slickar uppåt och sparkar nedåt och utnyttjar sin makt över andra. Det är därför filmen är så stark, vi som åskådare vet att samma förtryck av den som har makt över anställda upprepas om och om igen genom historien.

Framför allt är filmen förstås en skildring av två kvinnor som valt att leva som män, den ena för att hon vill det, den andra är däremot inlåst i rollen som man, av yttre tvång för att överleva. Albert Nobbs är en stark och vacker film om hur svårt det är att vara sig själv i en värld där vi måste passa in i färdiga mallar.

Om regissören
Rodrigo Garcia föddes i Colombia 1959. Han växte upp i Mexico City och är son till författaren Gabriel Garcia Marquez. Under hans uppväxt fanns författare och konstnärer som Carlos Fuentes, Julio Cortazar, Pablo Neruda och Luis Bunuel ständigt närvarande.

Garcia har regisserat ett antal TV-produktioner, bland annat Sopranos, Six Feet Under och Carnivale. De första långfilmerna han regisserade var Things you can tell just by looking at her, 2000, och Ten Tiny Love Stories, 2001. Dessa följdes av Fathers and Sons, 2004, Passengers 2008 och Mother and Child, 2010.

Produktionsuppgifter
Originaltitel: Albert Nobbs
Irland/England, 2011

Regi: Rodrigo Garcia
Manus: Glenn Close, Gabriella Prekop, John Banville
Producenter: Glenn Close, Julie Lynn, Bonnie Curtis, Alan Moloney
Foto: Michael McDonough

I rollerna
Glenn Close – Albert Nobbs
Mia Wasikowska – Helen Dawes
Aaron Johnson – Joe
Janet McTeer – Hubert Page
Pauline Collins – Mrs. Baker
Brenda Fricker – Polly
Jonathan Rhys Meyers – Viscount Yarrell
Brendan Gleeson – Dr. Holloran
Maria Doyle Kennedy – Mary
Mark Williams – Sean
Serena Brabazon – Mrs. Moore
Michael McElhatton – Mr. Moore
Kenneth Collard – M. Pigot

Läs även andra bloggares åsikter om Albert Nobbs, Irland, genus, mansroller, kvinnoroller, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Albert Nobbs, Filmrecension, genus, Irland, kvinnoroller, mansroller, Scen

Det är upp till dig – naken och rå skildring

17 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Det är upp till dig
Betyg: 5
Av Maj Wechselmann
På dvd 15 februari 2012

När Aftonbladet publicerade uppgifter om att den dåvarande socialdemokratiska ledaren Håkan Juholt ansökt och fått dubbelt så mycket bostadsbidrag som han egentligen skulle haft rätt till hakade både media och i stort sett hela svenska befolkningen på drevet mot honom som person och politiker. Vi vet utgången. Han avgick. Problemet var bara att regeln var påhittad och tillkom först en tid efter mediadrevet blossat upp. Men det verkade ingen bry sig om. Journalisterna gjorde inte sina jobb och grävde inte i informationen, för om de hade gjort det hade de sett att Håkan (liksom ingen annan politiker) behöver fylla i om bostadsbidraget gäller honom själv eller sambo också. Istället eldades det bara på och blev tillsist för mycket för Håkan som politiker. Medierna jublade över att deras lögn blivit etablerad som sanning, men problemet låg inte bara i vad de skrev om gällande Juholt.

Problemet låg mest i vad de inte skrev om den sittande regeringen. Som Carl Bildt till exempel. Som utrikesminister och sittande i styrelsen har han kritiserats och ifrågasatts ovanligt lite om sin dåvarande roll i företaget och vilka effekter det haft på de områden där de verkat. Men det finns undantag. Bland annat har Ekot grävt fram information om att Bildt trots allt varit verksam i företaget medan de var aktiva i Etiopien.

Denna svenska dokumentärfilm, Det är upp till dig, är en naken och stundtals mycket rå skildring av företagsgruppen Lundin som år 1997 undertecknade kontrakt om området Block 5A i Sudan. Där borrade de efter olja, men så enkelt var det givetvis inte. Innan Lundin Oil etablerade sig där gick den Sudanska militären in i området och dödade eller fördrev invånarna från deras hem. Män dödades, kvinnor våldtogs. Systematiskt. Barn blev till hemmaslavar. Man satte inte bara in över 2.000 soldater i området för att döda befolkningen, utan bombade även från luften. Kyrkor, moskéer (området är multireligiöst) skolor och kliniker bombades hänsynslöst sönder. Sudan delades på sätt och vis in i syd och öststater, och de södra staterna fick se på medan deras naturresurser som vatten och olja hamnade i de norra delarna. Detta fick såklart ett inbördeskrig att bryta ut. Bara då beräknas omkring 2,5 miljoner människor ha dött och 4 miljoner människor fördrivits från sina hem. För att olja ska kunna utvinnas ”säkert”. Och dödssiffror fortsätter att rabblas genom hela filmen, hela tiden hemskare och hemskare statistik som inte borde få förekomma i vår verklighet. Och det är just därför denna film är så viktig i all sin enkelhet: det är en obekväm påminnelse om vilka hemskheter oljeaffärerna bidrar till.

Men den är också pedagogisk på ett helt annat vis: för utöver all statistik över brotten mot mänskliga rättigheter i såväl Sudan som Etiopien, samt intervjuer med människor från dessa områden som vittnar om de hemskheter de utsatts för (i de unika fall där de faktiskt överlevt, det vill säga), visar man också hur (främst) svarta amerikaner protesterat mot de pensionsfonder och aktiegrupper som investerat i dessa oljeområden och som exempel sålde pensionsfonden FIAA CREF sina aktier i Talisman Energy och de fick se sina aktier falla med 20% – och sålde därmed sitt område i Sudan. Det påvisar ett ekonomiskt inflytande som även ”den lilla människan” kan utöva över de stora bolagen.

I slutet av filmen visas också banker och pensionsfonder här i Sverige som stödjer Lundin, som vi kan undvika och på så vis förändra deras investeringslust i drabbade områden. Att kräva Carl Bildts avgång, eftersom han varit verksam i dessa verksamheter som bildat krig och förstört miljontals människors liv (vilket det visas på flera plan genom filmen), kan också vara ett sätt. Tyvärr pratar man inte direkt om den frågan, men låter den ändå svaja i bakgrunden eftersom ingen förväntas vilja ha en sådan hemsk utrikesminister. Då han tillkommit i olje- och gasaffärer efter såväl inbördeskrig och väldokumenterade varningar om att vara verksam i dessa områden, då såväl regeringar som människorättsaktivister rapporterat om de hemskheter som sker där, och ändå genomfört sin exploatering av områdena för ren vinst antyder att han inte hör hemma på sin post.

Allt som allt är denna film genomgående smart redogörande för en ohållbar utveckling; både på ett mänskligt, kapitalistiskt och politiskt plan. Därför är det en av årets viktigaste filmer att se, diskutera och sprida vidare. Samt att inspireras av, agera för en bättre värld.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Maj Wechselmann, Sudan, dokumentär, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Maj Wechselmann, Recension, Scen, Sudan

Lorax – Dystopisk men färgsprakande

14 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Lorax
Betyg: 3
Regi: Chris Renaud och Kyle Balda
Åldersgräns: Från 7 år
Sverigepremiär: 23 Mars

En djupt dystopisk framtidsskildring, levererad i en färgglad, aningen psykedelisk och (nästan) barnvänlig förpackning. Så skulle man kortfattat kunna beskriva Universal Studios animerade filmatisering av Dr. Seuss Lorax.

Huvudpersonen är Ted (Zac Efron), en tolvårig pojke som är hopplöst förälskad i gymnasietjejen Audrey (Taylor Swift). Hon har i sin tur en brinnande passion för träd; en slags taniga björkar med kulörta pälstussar högst upp. Alla träd är emellertid skövlade och utdöda sedan många år tillbaka, och ingen, förutom Audrey, bryr sig egentligen om dem längre. Staden de bor i är helt byggd i plast och styrs med järnhand av Mr O’Hare (Rob Riggle), en girig dvärg med page. O’Hare tjänar multum på att sälja luft till invånarna, som annars inte kan andas på grund av utebliven fotosyntes. Som ni kanske förstår är det han som är boven i dramat.

För att vinna Audreys kärlek beger sig Ted iväg, utanför stadens murar, på jakt efter ett träd. Där får han möta The Once-ler (Ed Helms), en gammal man som berättar om hur han i sin ungdom, full av bekräftelsebehov och entreprenörsanda, var den som orsakade skövlingen av alla träd. Han berättar också historien om en orange, mustaschprydd, liten varelse vid namn Lorax (Danny DeVito) – Trädens försvarare…
Visuellt är Lorax glättig och lättsmält. Marshmallows regnar från skyn och människornas ansikten blänker av animerad perfektion. Med jämna mellanrum bubblar glada musikalnummer upp och jag inser generat att innanför kängorna viftar mina tår rytmiskt med i takten. Rakt igenom detta skär dock en sylvass domedagsprofetia: Om vi inte gör något nu har vi snart ingenting kvar. Kontrasten är abrupt. Ungefär som om Al Gore befruktat en gummibjörn. Fast på ett bra sätt.

Filmen gjorde mig stundtals faktiskt mer illa till mods än roade mig. Även barnen i salongen verkade drabbas av en viss olustkänsla. Den stojiga och uppspelta stämningen som rådde under de första fem minuterna gick snabbt över i en, för deras åldersgrupp, beundransvärd tystnad. Bara vid några enstaka tillfällen kunde man höra glada fniss, och i slutet av en särskilt svårmodig scen hörde jag en pojke bakom mig som med allvarstyngd röst konstaterade: ”Det sista trädet…”.

I min mening är Lorax en klart sevärd film. Visst, alla skämt når inte hela vägen fram, och musikalnumren kan kännas en aning besvärande. Man kan också hävda att vi fick nog med ”rädda moder jord”-pekpinnar av Avatar för att det ska räcka i flera år framöver. Ändå är Lorax det man vill att den ska vara; snabb, färgsprakande och lite flamsig, med tokroliga bifigurer som ramlar omkull och ger ifrån sig märkliga läten. Man får det man förväntar sig, samt ett klängigt litet magknip som bonus.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Lorax, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Lorax, Scen

Carnage: Konflikthantering á la Polanski

9 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Carnage
Betyg: 4
Regi: Roman Polanski
Sverigepremiär: 17 februari

Vuxna människor. Det finns något oerhört gulligt i hur enträget de försöker intala sig att de står över sandlådepolitik och hårda ord. Hur de skakar händer, levererar breda läppstiftsleenden och tvättar alla arga tankar med mjukmedel. De trycker ilskan ner i halsen tills de sprängs.

Roman Polanskis Carnage är en 80 minuter lång redogörelse, i realtid, för ett försök till civiliserad konfliktlösning mellan två föräldrapar. Kate Winslet och Christofer Waltz spelar paret Cowan, John C. Reilly och Jodie Foster spelar paret Longstreet. De möts i paret Longstreets välmöblerade lägenhet för att på ett moget sätt diskutera det bråk mellan deras elvaåriga söner, som resulterat i att paret Cowans son slagit till paret Longstreets son med en pinne och därigenom skadat hans båda framtänder.

Den obekväma stämningen och känslan av konstlad artighet klibbar som en våt trasa, och det blir snabbt uppenbart att intresset för en diplomatisk lösning inte är lika stort från alla de inbegripna parterna. Winslets karaktär gör flera ansatser till att avsluta mötet, men tvingas hela tiden sjunka tillbaka ner i soffan för ytterligare en portion smulpaj, samtidigt som hennes mans mobiltelefon aldrig verkar vilja sluta ringa. Jodie Fosters karaktär Penelope, som börjar inse att hon är den enda som verkligen bryr sig, blir mer och mer frustrerad över de andras tämligen likgiltiga inställning till det inträffade, och inte heller blir hon uppbackad av sin man! Replikskiftet blir allt mer hätskt ju längre tiden går, och all tillbakahållen irritation och stress får dessutom Winslets karaktär att plötsligt börja kräkas helt okontrollerat över paret Longstreets vardagsrumsbord. Vad som började som ett så nobelt försök att visa pojkarna hur man hanterar osämja på ett myndigt sätt övergår successivt i totalt kaos.

Skådespelarinsatserna är verkligen helt oklanderliga. Man bara måste älska John C. Reilly som en tafatt, hamsterhatande mama’s boy, och Christofer Waltz som kall och cynisk advokat. Kate Winslet är underbart neurotisk och Jodie Foster predikar om moral och att rädda världen. Filmen ger i sin helhet ett mycket genomtänkt intryck och det finns tillräckligt många klockrena detaljer för att den skulle klara av både en andra och tredje tittning.

Carnage är kort och intensiv, den svischar förbi, men det är också en del av charmen. Man hinner skratta, förfasas och skruva på sig, men knappt andas. En humoristisk liten guldklimp, fylld av sylvassa kommentarer och förlösande utspel. Carnage hjälper en att minnas, att bakom lager av prydliga kläder och impulskontroll, står en vevande liten unge och skriker sig högröd i ansiktet.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Carnage, Polanski, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Carnage, Polanski, Recension, Scen

Hugo Cabret: vacker, spännande, engagerande, bedårande

8 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Hugo Cabret
Betyg 5
Regi: Martin Scorsese
Sverigepremiär 16 mars 2012

Martin Scorseses ”Hugo Cabret” är underbar hyllning till filmkonsten och litteraturen som bygger på Brian Selznicks hyllade bok ”En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret”. Den handlar om tolvårige föräldralöse Hugo som bor i en tågstation i Paris 1931. Han sköter om alla klockor och bor i hemlighet i klocktornet. Han sörjer sin pappa som han hade väldigt tät och nära relation med efter att mamman dog när Hugo var liten. Pappan var urmakare och Hugo brukade hjälpa honom. Pappan tog ofta med Hugo på film, som fascinerar dem båda.

Jag såg filmen i 3D, jag vet inte om den kommer att visas utan 3D. Äntligen en film där 3D fungerar med väl godkänt. Sedan Avatar tycker jag ingen lyckats riktigt. Martin Scorsese har sett till att lägga stor möda på att utnyttja 3D-teknikens möjligheter, inte bara i rafflande scener med snabba tåg och sådant utan i väldigt täta närbilder där vi ser vartenda hårstrå på Ben Kingsleys rollkaraktär. Redan från första filmbild användes 3D-effekterna på bra sätt med snöflingorna som föll så det såg ut som de föll också över oss i salongen och det var som att jag kunde ta på flingorna framför mig. Jo, ibland är människorna så där obehagligt genomskinliga som de blir i 3D, men filmmakarna har ändå använt sig av 3D med mycket väl godkänt.

Att filmen skulle ha hög klass tekniskt hade jag väntat mig, den fick ju fem Oscarspriser, i stort sett samtliga inom olika teknikdelar. Ljudet är suveränt bra och musiken bär också stor del i helhetsintrycket i denna vackra, spännande och engagerande berättelse.

Ben Kingsley som ofta väldigt bra i rollen som den bittre Georges Méliès, en gång en hyllad filmregissör och producent nu försäljare av leksaker i en butik på järnvägsstationen. Asa Butterfield är ett fynd som den tolvårige Hugo och Chloë Grace Moretz som Georges Méliè guddotter Isabelle är en fantastisk. Roligt att se Sacha Baron Cohen i en visserligen komisk roll som stationsinspektören men ändå inte fullt så absurd som de roller vi är vana att se honom i. Hoppas Sacha Baron Cohen tar några steg till och breddar sitt register som skådespelare i framtiden.

Hugo Cabret är helt enkelt en vacker, spännande, engagerande och bedårande film som håller trots att den med sina två timmar och sex minuter är längre än genomsnittslängden. Dessutom får vi en liten lektion i filmhistoria på köpet.

Läs även andra bloggares åsikter om Martin Scorsese, Hugo Cabret, 3D, Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 3D, Hugo Cabret, Martin Scorsese, Paris

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in