• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

This is not a film – underfundig och skrämmande beskrivning av det låsta samhället i Iran

25 mars, 2012 by Rosemari Södergren

This is not a Film
Betyg 4
Av och med Mojtaba Mirtahmasb och Jafar Panahi
Släpps på DVD 28 mars 2012

Också den som sitter i husarrest med förbud att göra film kan hitta ett sätt att göra en film och få ut den i världen. Den iranske regissören Jafar Panahi sitter i husarrest i sin bostad i Teheran och är dömd till sex års fängelse och tjugo års förbud att göra film. Då ställer han undan den professionella filmkameran och skildrar sitt liv i husarrest med sin iPhone.

Filmen smugglades till Cannes i ett USB-minne, inbakat i en kaka som postades till Paris.

Jafar berättar om en film han vill göra och spelar upp den på en matta i lägenheten. Mattan delas in i olika delar som representerar de rum och platser där filmen ska utspela sig.
– Jag har förbud att göra film men jag har inte förbud att prata om filmer, säger han.

Instängd och frustrerad, med ett 20-årigt yrkesförbud och en rättegång framför sig, passar han på att göra en film. Med sin iPhone filmar han sitt liv i lägenheten, sina besökare och den enorma iguana som han får passa eftersom han ändå inte får gå ut.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

I ”This is not a Film” berättar han om flera filmprojekt han inte fått tillstånd att göra av den iranska staten. Att vara filmskapare i Iran betyder att stångas mot krångliga regler och att ständigt balansera inom vad som är tillåtet av staten. Han berättar hur krångligt det kan vara att spela in filmer med kvinnor eftersom de inte får vara inomhus med män hur som helst.

Panahi har haft de iranska myndigheterna emot sig under en längre tid. I juli 2009 greps han under oroligheterna efter det iranska valet 2009 och anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film. Den 1 mars 2010 greps Panahi återigen. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

”This is not a Film” är en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge, den är finurligt gjord och det är mycket som sägs mellan raderna. Den handlar förstås egentligen om mycket mer än hur det är att leva under husarrest – filmen är en beskrivning av det låsta samhället i Iran.

Det skrämmande är att detta är verkligheten för människor som vågar tänka utanför myndigheternas fastställda ramar i Iran. Jag förstår inte varför det är så tyst om det enorma förtryck av mänskliga rättigheter som pågår där.

En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter har uttryckt sitt stöd för Jafar Panahi och har skrivit under ett upprop där de kräver att han skall släppas. Bland de som skrivit under uppropet syns Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, Iran, Jafar Panahi, this is not a film, recension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Iran, Jafar Panahi, Recension, Scen, this is not a film

Filmrecension: Spegel, Spegel – sommarens familjefilm

23 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Spegel, Spegel
Betyg: 4
Premiär: 30 mars

Snövit är het i år då det kommer två nya filmer om flickan med det kolsvarta håret. Den första i raden är Spegel, Spegel med Lily Colins i rollen som Snövit och magnifika Julia Roberts i rollen som den onda drottningen.

Efter kungens försvinnande övertas makten av den onda drottningen. Efter år av spenderande så har pengarna tagit slut, lägligt nog kommer en prins förbi och drottningen är snabb med att försöka få till ett bröllop mellan de två. Prinsen faller dock pladask för den vackra Snövit, något som inte tas emot väl av drottningen, som sänder Snövit ut i skogen att dö.  Väl i skogen hamnar Snövit hos ett gäng dvärgbanditer och tillsammans smider de planer på att störta drottningen så att Snövit kan få sin prins och sitt kungarike.

Spegel, Spegel är en underhållande film som passar för hela familjen. Även om jag älskar originalet och tycker att alla barn bör se den i första hand, så tycker jag att Spegel, Spegel är väldigt bra. Den är väldigt snyggt gjort och har en twist som den spännande, rolig och oväntad.

Skådespeleriet i filmen är blekt, främst då alla får stå i skuggan av den heeelt otroliga Julia Roberts som tolkar den onda drottningen med bravur. Sen att hon är så oförskämt vacker gör det en fröjd att titta på. Colins som gör sin första stora roll som Snövit är bra men blir tyvärr väldigt blek jämte Roberts, vilket är synd då hon är väldigt söt i sina puffiga klänningar.

Filmen är en familjefilm och jag tycker absolut att det är den bästa ute just nu. På förhandsvisningen fanns det många barn och alla som jag pratade med tyckte samma sak; Spegel, Spegel är ”jättebra”, ”jätterolig” och ”den bästa filmen jag har sett”. Och jag tycker att det får säga allt. Spegel, Spegel är jättebra. Filmen visas på engelska men även på svenska.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

The Hunger Games – nja

21 mars, 2012 by Rosemari Södergren

The Hunger Games
Betyg 2
Regi Gary Ross
Sverigepremiär 23 mars 2012

The Hunger Games bygger på en trilogi som gått förbi Twilight-serien på den amerikanska bestsellerlistan. Böckerna är skrivna av Suzanne Collins och utspelas  i en framtid som är så grym, rå och orättvis att det är svårt att ta till sig den.
Överklassen, de rika och depraverade, bor i huvudstaden och lever i ett äckligt överflöd medan övriga befolkningen är utplacerade i tolv distrikt som de inte kan komma ifrån och där de lever i smuts och fattigdom.

I den här utopiska världen direktsänds varje år en reality show där varje distrikt ska välja ut två ungdomar mellan tolv och arton år som ska släppas ut i ett stort inhägnat område där bara en ska överleva. I vissa distrikt väljer de ut barnen som små redan och specialtränar dem både fysiskt och psykiskt för att kunna vinna dessa hungerspel. Vinnaren får ett liv i lyx och det är en ära för distrikten att få fram vinnare.

Känner du igen grundberättelsen? Det finns en japansk film – Battle Royal – som är stark och grym och som bygger på samma tema.

Huvudrollen i The Hunger Games är en fjortonårig flicka, Katniss Everdeen, som spelas av Jennifer Lawrence som slog igenom i Winter´s bone.

Katniss Everdeen har en lillasyster Prim som precis fyllt tolv och därmed ska vara med för första gången i lottdragningen om vem som ska skickas till hungerspelen. Katniss älskar sin lillasyster Prim över allt annat och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv. Deras mamma är apatisk eftersom pappan dött tidigare. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen. Allt detta är förutsägbart, vi förstår att det ska gå så redan för de första filmrutorna.
Det är filmens ena stora problem: allt är oerhört förutsägbart. Där är inte mycket som förvånar eller överraskar tittaren.

Handlingen har en del intressanta aspekter, trots allt. Klyftorna är nästan otänkbart stora mellan människorna. Den dekadenta överklassen är samlad i storstaden medan det kroppsarbetande nedtryckta folket hungrar och alla hålls nere genom att underhållningsindustrin styr. Nöjesprogrammen är som ett opium för folket och vem styr underhållningsbranschen om inte en president (spelad av Donald Sutherland).
En ganska skrämmande bild av världen idag, på sätt och vis: västvärldens lyx bygger kanske på att människor i u-länder lever i fattigdom?

Tyvärr blir det för klyschigt, för många klicheer: programledarna och människorna i huvudstaden är för stiliserade, för överdrivna. Det är inte heller särskilt logiskt att underhållningsindustrin har sådan enormt utvecklad teknik samtidigt som människorna ute i distrikten lever i djup fattigdom, som påminner om 1800-talets armod. Sådant gör det svårt att tro på berättelsen.

Däremot ger jag ett plus för bra skådespelare som Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Josh Hutcherson, Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Lenny Kravitz och Donald Sutherland. Visst är det alltid roligt att se Woody Harrelson, även om det är i en rätt dålig film.

Om du är intresserad av tankarna kring vad The Hunger Games förmodligen vill skildra: försök få tag på den japanska föregångaren Battle Royal, den är grymmare, mer trovärdig, mer spännande och överraskande.

Läs även andra bloggares åsikter om The Hunger Games, film, filmrecension, förutsägbart

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, förutsägbart, Scen, The Hunger Games

Recension av The Lady av Luc Besson

21 mars, 2012 by Redaktionen

The Lady

Betyg  3

Regi av Luc Besson

Sverigepremiär 4 april 2012

Luc Besson har gjort sig känd genom filmer som Det stora blå, Femte elementet, Nikita och Ronin. Han har gjort actionfilm med högt tempo och mer eftertänksamma produktioner.

The Lady berättar historien om Aung San Suu Kyi och hennes väg till att bli en ledare för oppositionen i Burma (Myanmar). Filmen börjar när hennes pappa Aung San lämnar hemmet för sista gången. Året är 1962 och Burma står inför en omvälvningar som skall föra militären till makten. Militären har ännu inte accepterat valresultatet från 1989.

Nästa gång vi får möta Aung San Suu Kyi bor hon i England och är gift med Michael Aris. De två barn. Hon reser till Burma för att besöka sin mamma som drabbats av stroke.

Överallt ser hon spår av förtrycket. Demonstranter skjuts ner på öppen gata och plötsligt är hon mitt uppe i våldet. Som dotter till politikern och den antifascistiske frihetskämpen Aung San ber opppositionspolitker henne at tställa sig i spetsen för kampen

Vi får sedan följa Aung San Suu Kyi på hennes väg som oppositionsledare. År av husarrest och isolering från familj och vänner följer men hon tvekar aldrig.

Detta är en djupt personlig film, vi får följa den politiska utvecklingen ur familjens och deras närmaste perspektiv. Michael Aris sjukdom och död långt från den han älskar är en smärtsam påminnelse om vad integritet kan kosta. Ang San Suu Kyi får erbjudandet att lämna Burma men säger nej. Militärjuntan beviljar inte hennes make Michael Aris visum. Allt för att pressa henne att lämna landet och knäcka hennes vilja.

Det som stannar kvar hos mig efter den här filmen är relationen mellan makarna. Michael Aris och Aung San Suu Kyi gör svåra val och betalar ett högt pris. Trots detta står deras vilja att kämpa och deras kärlek sig stark.

Filmen slutar i nutid. Med munkarnas uppror. Vi har sett dem på TV och i pressen. I Burma fortsätter diktaturen. Aung San Suu Kyi kandiderar tilsammans med ett tiotal medlemmar av oppositionspartiet Nationella demokratiska förbundet om några veckor. Några dagar innan denna film har premiär i Sverige.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Aung San Suu Kyi, Luc Besson

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Aung San Suu Kyi, fil, Luc Besson, Recension

Hotell Marigold – Småtrevlig kulturkrock

21 mars, 2012 by Redaktionen

Hotell Marigold
Betyg: 3
Regi: John Madden
Sverigepremiär: 23 Mars

Madge vill fånga sig en rik Maharadja, Muriel ska få en ny höft, Graham har just pensionerat sig och drömmer om en gammal ungdomskärlek, paret Jean och Douglas har gjort en oklok investering och drunknar i äktenskaplig bitterhet, Norman hoppas på en storslagen kärleksnatt och Evelyn skulle verkligen behöva en nystart.

I Hotell Marigold har några av Storbritanniens allra härligaste tanter och farbröder, åtminstone i skådespelarväg, samlats för att spela in ännu ett sådant där trivsamt och lite småkul drama som vi så väl känner igen. Personligen är jag oerhört svag för Bill Nighy, och även namn som Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith lockar. Dessutom dyker charmige Dev Patel från Slumdog Millionaire upp, som den överenergiske hotellägaren Sonny. För regin står John Madden, som för några år sedan gav oss Shakespeare in Love.

Handlingen är kort och gott denna: Ett gäng mer eller mindre vilsna pensionärer med olika bakgrund beslutar att lämna gråa England bakom sig för att ta in på det, enligt annonsen, nyrenoverade och luxuösa, hotell Marigold i Jaipur, Indien. Verkligheten motsvarar dessvärre inte riktigt deras förväntningar, och mötet med det nya landet blir en minst sagt omvälvande upplevelse för dem alla. Dock börjar de sakteligen upptäcka nya sidor hos sig själva. Det är som om detta virrvarr av ljud och färger är precis den knuff i rätt riktning som de alla så länge har behövt.

Filmen slår mig inte med häpnad, och det hade jag inte heller förväntat mig. Hotell Marigold är snarare den sortens film som kryper upp i knäet på en, rullar ihop sig, småmyser en stund, och sedan lämnar en utan några större funderingar. Det är på det hela taget väldigt få saker med den som känns överraskande, det mesta är uppbyggt på aningen tröttsamma klichéer. Fast visst, ibland kan det ju vara skönt att slippa oroa sig för mycket för vad som ska hända. Hotell Marigold leder en tryggt och säkert i hamn, utan några chockartade vändningar. Det är bara att följa med från början till slut. De olika karaktärerna är dessutom mycket lätta att tycka om, och lite varm i magen blir jag allt. Det enda som jag verkligen hakar upp mig på är hur den lilla pensionärsgruppen framställs som nästintill uråldriga. Herregud, de ser ju knappt ut att ha fyllt 70 år och ändå finns där den ständiga påminnelsen om att döden står och flåsar dem i nacken. Så gamla är de väl ändå inte?

Så, sammanfattningsvis; vill du uppleva något häpnadsväckande? Näe, då är det antagligen inte Hotell Marigold du ska se. Vill du däremot vaggas till ro en mulen söndagskväll, när nästan alla tankar känns för stora? Då är det ett utmärkt filmval.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Maggie Smith, Hotell Marigold, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Hotell Marigold, Maggie Smith, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 434
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in