• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Flimmer

17 september, 2012 by Redaktionen

Flimmer
Betyg: 2
Premiär: 21 september

En elledningsolycka ställer till med strömavbrott i den fiktiva orten Backberga vilket leder till att powerpointpresentationen med kvartalsrapporten som personalen på telecombolaget Unicom väntar på inte hinner ”savea” och att en man inom elektricitetbranschen får i sig ordentligt med volt och blir steril.

Historier vävs samman i den prisbelönta och Oscars-nominerade kortfilmsregissören Patrik Eklunds långfilmsdebut som kretsar kring det gamla hederliga svea rikes tråkiga människor à la ”Fyra nyanser av brunt” eller någon av Roy Anderssons alla komiska vardagsskildringar. Den tafatta och utstötte Kenneth letar efter kärleken på Loveline, en matchmaking-tjänst, där han beskriver sitt utseende som en blandning mellan Ola Ullsten och Ted Danson när han i realiteten snarare påminner om en Ove Sundberg. En städerskas fobi för spindlar hindrar henne från att genomföra sina arbetsuppgifter och för att överkomma rädslorna börjar hon gå i terapi. Kjell Bergqvist iklär rollen som chefen Tord och tampas med företagets krisartade situation. Tillsammans med kollegan Walter(Allans Svensson) försöker han komma på en lösning till firman som hotas av konkurs och den dalande kurvan som presenteras på morgonmötet över ekonomin, med slutsatsen att de måste bli modernare: ”mindre Bergman, mer crazy frog”.

Filmen är måttligt underhållande och innehåller roliga inslag med de anställda knäppgökarna som omger kontoret men blir snabbt tröttsam och spretig. Här har det lekts och mixtrats för mycket med ljud- och special effekter och det skriker töntvarning. Dekoren är snygg och färgskalan går passande nog i beigt, och med hela den svenska skådespelareliten i rollsättningen håller den hög standard. Humorn ligger i den äldre generationens svårigheter att anpassa sig till den nya tekniken och kan baserat på antal skratt jag hörde i salongen troligtvis tilltala en äldre målgrupp. För mig krävs det däremot mer än att namedropa några internettermer, vaska en champagneflaska eller klä sig i heltäckande kroppsstrumpa för att mungiporna ska åka upp.

Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Backberga, flimmer, Kjell Bergqvist, Patrik Eklund, Unicom

ParaNorman – Snyggt men klichétätt

16 september, 2012 by Redaktionen

ParaNorman
Betyg: 2
Biopremiär: 21 september

ParaNorman, en stop motion-animerad zombiekomedi. Sannerligen ett spännande koncept, och visst blir man sugen? Huvudperson är Norman, en mobbad liten kille med övernaturliga förmågor och en exceptionellt oförstående familj. Norman kan, för att sammanfatta det hela, tala med de döda. I den lilla staden där han bor tycker man att detta är märkligt och besvärande, hans jämnåriga skolkamrater visar ingen nåd. En dag visar det sig dock att det vilar en häxförbannelse över staden, som får några gamla lik att plötsligt lämna sina gravar och skrämma slag på invånarna med typiska zombietendenser såsom gutturala läten och planlöst kringströvande i grupp. Det blir tydligt att Norman är den ende som kan lösa detta och han ger sig ut för att försöka häva förbannelsen. Losern blir hjälten och så vidare.

Allting är otroligt snyggt gjort. Även om det känns en aning futtigt när man jämför med den psykedeliskt mardrömsmagnifika Coraline som animationsstudion Laika producerade 2009. Stundtals känner jag mig lite road och filmen snuddar vid någonting bra, det måste erkännas, men herregud vad tröttsamt det är med alla klichéer. Varför känner manusförfattaren att det är förstklassig underhållning att slänga in en rödhårig tjockis med känslig mage som sidekick? Varför rättfärdigar dennes övervikt att han ska bli mobbad? Och varför, säg mig, varför måste den smarta tjejen ha glasögon och unibrow? Samtidigt som filmen på ett inte särskilt subtilt sätt moralpredikar om hur man ska premiera det som är annorlunda så går alltså en stor del av den tilltänkta humorn ut på att jag ska skratta åt utslitna mobboffer-stereotyper? Tröttsamt, som sagt.

Jag är även fundersam över vilken som egentligen är filmens målgrupp. ParaNorman är, om jag rådgör lite med mitt inre barn, ganska läskig på sina ställen. Innehållet, å andra sidan, är aningen för lamt för att mitt vuxna jag ska känna sig tillfredsställt. Möjligen bör man bara försöka sänka sina krav.

Trots min skepsis ger jag ParaNorman en tvåa, mest grundat på att den ändå faktiskt är en fröjd för ögat, samt att den har potential. Det hade verkligen kunnat bli bra det här.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: ParaNorman, stop motion, zombiekomedi

Laurence Anyways – Vacker dramatik med inre tyngd

10 september, 2012 by Redaktionen

Laurence Anyways
Betyg: 4
Biopremiär: 21 september

Xavier Dolan. Under mina allra morgontröttaste dagar kan det hända att jag tänker på honom. När jag hasar runt bland orkeslösa krukväxter och sorgsna halvfabrikat. När det känns som att jag inte har åstadkommit någonting i hela mitt liv. Dolan är lika gammal som jag, född 1989. Han har gjort tre långfilmer. Det lilla aset. Duktig är han också. Det är inte utan att man blir lite bitter. Den senaste av dessa tre filmer har premiär den 21 september och heter Laurence Anyways. Till skillnad från i de två tidigare (Jag dödade min mamma och Hjärtslag) så spelar Dolan inte själv med, men står fortfarande för manus, regi, klippning och kostym. Filmen är hans egen, och den känns kompromisslös i ton, känsla och utseende. Under årets filmfestival i Cannes tilldelades den Queerpalmen, för bästa HBTQ-film. Suzanne Clément, som spelar en av huvudrollerna, vann även pris för bästa skådespelerska i kategorin Un Certain regard.

Filmen sträcker ut sig över hela 90-talet. I centrum står Laurence, en franskalärare och poet som tillsammans med sin fästmö Fred lever ett till synes glatt och okomplicerat liv. De är varandras älskare och bästa vänner, i ett närmast symbiotiskt förhållande. I en biltvätt på sin 30-årsdag berättar Laurence plötsligt att han vill byta kön. Fred vet inte vad hon ska tänka. Hon har aldrig varit kär i en kvinna men hon är ju, trots allt, kär i Laurence. Så hon bestämmer sig för att trotsa alla fördomar och sneda blickar. Tillsammans kastar de sig in i ett nytt liv, där deras kärlek nu förskräcker och bryter normer. Ingenting är någonsin längre enkelt, och hur de än försöker kan ingenting heller bli vad det en gång varit.

Att se Laurence Anyways var, för mig, en klump i halsen, en knuten näve och ett pirr i magen. När de 159 minuterna gått och filmen var slut hade jag gnagt sönder min vänstra tumnagel. Xavier Dolan har verkligen en osviklig känsla för dramatik. Det är beundransvärt hur han inte räds det storslagna, det pompösa, utan istället omfamnar det. Intensiva blickar och hår som fladdrar i slow motion, musik som skulle kunna ackompanjera ett medeltida slag, och så självklart, den välkända metaforen för inre kris: att med nedböjt huvud och händerna mot kaklet låta duschens stråle smattra mot den översta ryggkotan, för att sedan rinna ner mellan spända skulderblad. Utan tvekan skulle det lätt kunna bli för mycket, men jag älskar det.

På det hela taget finns det en mängd saker jag älskar med Laurence Anyways. Först och främst är det skådespelarna. Melvil Poupaud porträtterar Laurence på ett så ömt och värdigt sätt att jag vill dö en smula. En fantastiskt modig karaktär. Och jag älskar hur filmen är som en enda stor hipster-genial byggsats, perfektionistiskt hopmonterad. Det märks att varje litet ögonblick har ägnats stor eftertanke och omsorg. På ytan är det en kavalkad av häpnadsväckande 90-talsoutfits och ett alltigenom vackert bildspråk, och på det djupare planet har filmen en tyngd som lägger sig i maggropen för att stanna. Ett decennium av kamp och hjärtesorg.

Så, jag lägger bitterheten åt sidan för ett tag, och gläds istället åt att det finns människor som kan och vill förgylla mitt morgontrötta kringhasande med filmer som Laurence Anyways.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Laurence Anyways, Un certain regard, Xavier Dolan

TV-serie på dvd: Castle, säsong 2 – mest för inbitna fans

5 september, 2012 by Rosemari Södergren

Castle, säsong 2
Betyg 2
Släpps på dvd 8 augusti 2012

Jag älskade första säsongen av Castle. I centrum för tv-serien står deckarförfattaren Rick Castle som säljer böcker så han är stenrik. Men han har blivit trött på sin deckarhjälte och tagit död på hjälten i sista boken i den serien. Men så råkar en galning kopiera mord ur Castles böcker och Castle kommer i kontakt med den kvinnliga deckaren Kate Becket.
Castle blir störtförälskad i Becket och dessutom blir han inspirerad och kan börja skriva en ny serie deckare med en kvinnlig polis som hjälte, som bygger på Becket.

Eftersom Castle har så många kontakter och också är vän med New Yorks borgmästare lyckas han få följa Becker och hennes team, mot Beckets vilja.

Första säsongen var rolig, visst lite löjlig men ändå en varm berättelse. Rick Castle är en rätt löjlig figur som friskt utnyttjar alla kontakter han har om han vill uppnå något. Men samtidigt som han på det sätter är lätt korrumperad har han stort hjärta och en härlig relation till sin tonårsdotter och sin mamma som bor hemma hos honom.

Det positiva i den andra säsongen är att vi får lära känna Beckets team mer, framför allt parhästarna Ryan och Esposito. Men relationen mellan Castle och Becket, som bygger på att båda känner en stark attraktion för den andre men ingen av dem vågar erkänna det, börjar kännas lite tjatig. När någon av dem börjar dejta någon annan blir det alltid problem. Frågan är hur många säsonger det räcker till?

Att en författare som Castle får följa med ett polisteam så tätt är dessutom väldigt otroligt, också i USA där pengar visserligen kan köpa mycket men att en bestseller-författare skulle få följa med ett team som utreder mord, det är det nog ingen som tror på. Nu är inte realism seriens största förtjänst, i och för sig. Seriens förtjänst ligger dels i, emellanåt, bra beskrivningar av det samhällsproblem som göder kriminalitet och dels i relationerna mellan Castle och Becket och Castle och hans dotter och hans mamma.

Upplägget på avsnitten är i stort sett likadan. Först ett mord och sedan en scen från Castles hem tillsammans med hans dotter eller mamma, en scen som sedan på något sätt speglar temat för avsnittets mordgåta. Becket och Castle för först en misstänkt som de är helt säkra på är den skyldige, vilket visar sig vara fel. Men den misstänkte säger något som leder dem till nästa misstänkte, som inte heller är den skyldige men som i sin tur säger något som leder dem vidare till brottets lösning.

Jag vet att det faktiskt finns fler säsonger, jag hoppas att säsong 3 lyfter, för säsong 2 höll inte mitt intresse uppe serien ut. Men för Castle-fans är säsong 2 förstås ändå ett måste. Om inte annat för att förbereda sig för säsong 3.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: DCI Banks – Cold is the Grave – brittisk deckare när den är som bäst

5 september, 2012 by Rosemari Södergren

DCI Banks – Cold is the Grave
Betyg 4
Släpps på dvd 5 september

DCI Banks – Cold is the Grave är en välgjord brittisk deckare om polismannen Alan Banks. Filmen bygger på en kriminalroman av Peter Robinson.

Den som älskar foton från mörka brittiska deckare får sitt lystmäte täckt. Nu är vi i storstaden och i London – långt från det gemytliga lantliga Midsumer.

Handlingen kretsar kring polismannen Alan Banks, föredömligt spelad av Stephen Tomkinson. Alan Banks är i övre medelåldern, är tuff men samtidigt känslig. Hans chef, Jimmy Riddles, ber honom att vid sidan av sitt jobb söka reda på Riddles tonårsdotter Emily som rymt hemifrån. Alan Banks är egentligen upptagen av utredningen av en våldsam bilkapning, men mer eller mindre tvingas av sin chef att ta tjänstledigt för att leta reda på den försvunna flickan.

Det är en grym, hårdkokt berättelse om hur illa det kan gå när familjemedlemmarna har hemligheter för varandra och inte kan prata om det som är svårt. Det är också en hemsk berättelse om vilka vidrigheter som knark för med sig, hur droger förstör människors liv.

Filmen är skickligt berättad och den är spännande på ett smygande, oroande sätt istället för som många amerikanska deckare som bygger på biljakter och pangpangscener.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Sida 423
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in