ParaNorman
Betyg: 2
Biopremiär: 21 september
ParaNorman, en stop motion-animerad zombiekomedi. Sannerligen ett spännande koncept, och visst blir man sugen? Huvudperson är Norman, en mobbad liten kille med övernaturliga förmågor och en exceptionellt oförstående familj. Norman kan, för att sammanfatta det hela, tala med de döda. I den lilla staden där han bor tycker man att detta är märkligt och besvärande, hans jämnåriga skolkamrater visar ingen nåd. En dag visar det sig dock att det vilar en häxförbannelse över staden, som får några gamla lik att plötsligt lämna sina gravar och skrämma slag på invånarna med typiska zombietendenser såsom gutturala läten och planlöst kringströvande i grupp. Det blir tydligt att Norman är den ende som kan lösa detta och han ger sig ut för att försöka häva förbannelsen. Losern blir hjälten och så vidare.
Allting är otroligt snyggt gjort. Även om det känns en aning futtigt när man jämför med den psykedeliskt mardrömsmagnifika Coraline som animationsstudion Laika producerade 2009. Stundtals känner jag mig lite road och filmen snuddar vid någonting bra, det måste erkännas, men herregud vad tröttsamt det är med alla klichéer. Varför känner manusförfattaren att det är förstklassig underhållning att slänga in en rödhårig tjockis med känslig mage som sidekick? Varför rättfärdigar dennes övervikt att han ska bli mobbad? Och varför, säg mig, varför måste den smarta tjejen ha glasögon och unibrow? Samtidigt som filmen på ett inte särskilt subtilt sätt moralpredikar om hur man ska premiera det som är annorlunda så går alltså en stor del av den tilltänkta humorn ut på att jag ska skratta åt utslitna mobboffer-stereotyper? Tröttsamt, som sagt.
Jag är även fundersam över vilken som egentligen är filmens målgrupp. ParaNorman är, om jag rådgör lite med mitt inre barn, ganska läskig på sina ställen. Innehållet, å andra sidan, är aningen för lamt för att mitt vuxna jag ska känna sig tillfredsställt. Möjligen bör man bara försöka sänka sina krav.
Trots min skepsis ger jag ParaNorman en tvåa, mest grundat på att den ändå faktiskt är en fröjd för ögat, samt att den har potential. Det hade verkligen kunnat bli bra det här.
Text: Josefina Linde