• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Belleville Baby

5 september, 2013 by Redaktionen

bellevilleBelleville Baby
Betyg: 4
Premiär: 27 september

Belleville Baby är ingen typisk dokumentärfilm, i alla fall inte i mina ögon. Som åskådare får vi ta del av fragment ur två människors en gång gemensamma liv tillsammans. Videoklipp, stillbilder och foton avlöser varandra på skärmen och i bakgrunden hör man Mia prata i telefon med sin förlorade kärlek, Vincent, om tiden som gått förlorad. Vincent har suttit i fängelse i tio år och Mia har ett nytt liv i Sverige, men Vincent vill att hon ska berätta om sina minnen av honom och Frankrike, om hur han var innan fängelset. De suddiga fotona av gator, hus och torg är minnen ur en annan människas liv och i biomörkret skäms jag nästan, har jag verkligen rätt att se det här? Är det inte privat?
Hela historien är mycket vacker och utelämnande och emellanåt känns det som att någonting griper tag om mitt innersta och ruskar till. Det kan knappast bli mer äkta än såhär.

Att Mia och Vincent emellanåt inte känner igen sig i vad den andra berättar är kanske ingen tillfällighet. Medan Mia minns det spännande och händelserika, som upploppen på gatorna i paris och Vincents knarkaffärer, minns Vincent det som varit mer stillsamt, promenaderna på de frusna sjöarna i Stockholm och hur han brukade laga soppa åt Mia på kvällarna.
Mia beskriver sitt liv i Sverige som färglöst och intetsägande men under filmens gång får jag en känsla av att det är precis det stillsamma liv Vincent alltid längtat efter.

När jag lämnar biosalongen känner jag mig mörk i sinnet och jag sätter mig ner på en bänk en stund för att smälta den unika filmupplevelse jag precis varit med om. Dagar senare tänker jag fortfarande på Belleville Baby och på de suddiga fotona som ska föreställa Mias smärtsamma minnen. Hon har gestaltat sina upplevelser med Vincent på ett mycket realistiskt sätt vilket gör att jag till viss del kan föreställa mig hur ont det måste göra när hon tänker tillbaka på sin tid med den man hon inte kunde rädda ur mörkret.

Belleville Baby är en fantastisk dokumentärfilm om tidens förgänglighet, en känsla jag tror många av oss kan relatera till.
Ofta får jag för mig att jag alltid kommer förbli densamme trots att mitt liv och min omgivning förändras runt omkring mig. När Vincent ringer till Mia och ber henne berätta om vem han var innan fängelset inser jag att jag haft fel om inte bara mig själv, utan också om människorna i min omgivning. Tiden går, vi förändras, och även om det är till det sämre eller om det är till det bättre så kvarstår faktum; ingenting kommer någonsin bli som det tidigare varit.
Mia Engberg har lyckats förmedla det på ett sätt som jag finner unikt i sitt slag. Det är avklätt och naket, ibland smärtsamt men framförallt äkta. Det är så långt ifrån amerikaniserat och tillgjort som det kan komma och jag känner mig lättad, jag har saknat den här typen av filmupplevelse.

Text: Liljana Matevska

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Pain & Gain

5 september, 2013 by Redaktionen

pain1Pain & Gain
Betyg: 2
Premiär: 13 september

Michael Bay. Det finns få filmälskare som inte har starka åsikter om denna regissör. Efter några musikvideos inledde han en filmkarriär som om man tittar enbart på siffrorna har gått alldeles utmärkt. Vi pratar Bad Boys, Armageddon, Pearl Harbor och Transformers-serien. Snabbt uppenbarar sig ett mönster. Det är stort, högljutt och sentimentalt. Mannen går definitivt efter mottot: More is more. Kritiken mot honom är nästan alltid likadan. En hel film känns som en gimmick. Yta är viktigare än substans. Bilar exploderar i slow motion och kvinnorna ska helst vara lättklädda. Slutresultatet blir ofta något som liknar en dyr musikvideo.

Dock vill jag tillägga att jag faktiskt kan uppskatta hjärndöd action. Många av mina favoritfilmer tillhör just den genren, men problemet med Michael Bay är att väldigt ofta lämnar hans filmer en dålig smak i munnen. Och så var fallet även med Pain & Gain.

Det här är en film som bygger på riktiga händelser i Miami 1994. Tre muskelbyggare ledda av Daniel Lugo (Mark Wahlberg) bestämmer sig för att jaga den amerikanska drömmen. Detta gör de genom att kidnappa rika människor och ta över deras liv. De flyttar in i deras hus, kör deras bilar och försöker smälta in i samhället. Självklart spårar allt fort ut och det slutar med att de behöver mörda och hacka sina offer i småbitar.
Storyn i sig är ju egentligen ganska intressant, men problemet här är att Michael Bay tyckte att det hela passade bäst som en komedi. Slutresultatet blev i mina ögon ganska smaklöst. Första halvan är helt okej. Där funkar det komiska, men när våldet sedan i den andra halvan tar nästan absurda proportioner är det helt enkelt inte roligt längre. Bay stiger in i en värld där extremt få regissörer klarar av att röra sig. Tarantino lyckades alldels utmärkt med Reservoir dogs och Pulp fiction att kombinera våld och komik, men Bay får inte alls ihop det. Är man också medveten om att det hela bygger på en sann historia blir känslan ännu värre.

Framför allt har jag problem med att klura ut vilken målgrupp filmen ska tilltala. Ena sekunden klär de ut sig till ninjor, samtidigt blir vi serverade penisskämt, för att sedan bevittna när de hackar upp några kroppar. Slutresultatet känns bara tragiskt och hjärndött.
Nej, Michael Bay är helt fel regissör för denna film. Även om skådespelarinsatserna var bra och stundvis funkade filmen på vissa nivåer föll den ganska platt.
Det smakade helt enkelt ganska illa i munnen när jag lämnade biografen.

Text: Magnus Thorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension – One Direction: This is us

29 augusti, 2013 by Redaktionen

one-direction-this-is-us07

One Direction: This Is Us
Betyg: 3
Sverigepremiär: 28 augusti 2013

Tre år efter uppkomsten av det brittisk-irländska pojkbandet One Direction kommer nu dokumentären om deras resa. This Is Us följer Harry Styles, Zayn Malik, Liam Payne, Niall Horan och Louis Tomlinson under världsturnén för bandets andra album (Take Me Home) och deras väldiga framgångar världen över. Detta varvas med tillbakablickar från tiden i och strax efter den sjunde säsongen av brittiska X-Factor, i vilken gruppen kom på tredje plats, samt intervjuer och behind the scenes-material där killarna umgås och skojar med varandra och sitt team. Det är lätt att se att man velat likna One Direction med The Beatles, både genom att visa på den hysteri som de skapar hos fansen, men också hur de skildrar deras livliga, lite ”cheeky”, sätt att vara på.

Dokumentären är regisserad av Morgan Spurlock, mannen bakom bland annat Super Size Me (2004), och man förväntar sig att filmen ska vara undersökande och ha lite av en extra twist; istället känns den lite för snäll och tar egentligen inte upp något om till exempel kändisskapets baksida, det bakomliggande maskineriet, festande, eller killarnas kärleksliv – vilket ju verkligen skulle kunna uppröra många av fansen. Kort sagt är This Is Us en film för just dessa, och, med sina snabba klipp, animeringar, och 3D-effekter i slow motion, kanske allra mest till de lite yngre av dem. Fansen kommer alltså bli nöjda, men även jag (som också är ett fan av gruppen) önskar att den hade gått in mer på djupet.

Något som imponerar är de mycket snyggt filmade och redigerade konsertsegmenten, under vilka 3D-effekten bidrar med ett häftigt bilddjup, och i helhet är det en väldigt trevlig dokumentär om fem otroligt charmiga, sympatiska unga killar som råkat bli en del av världens just nu största popfenomen och blivit bästa vänner på vägen. Det är nästan omöjligt att värja sig, och jag sitter och småler hela filmen igenom.

Text: Mikaela Gustin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: One Direction

Filmrecension: Blue Jasmine

23 augusti, 2013 by Redaktionen

jasmineBlue Jasmine
Betyg: 4
Biopremiär 23 augusti

Jag brukar dela in Woody Allens filmer i tre kategorier vad gäller kvalitet. Det finns filmer som är helt fantastiska, exempelvis Annie Hall, Manhattan och Match Point. Det finns filmer som är njutbara för stunden, klart godkända, till exempel Midnight in Paris, Whatever works och Skuggor och dimma. Och sedan finns det filmer som man kan hoppa över, exempelvis Hollywood Ending, Skorpionens förbannelse och Cassandras dream. Blue Jasmin hade definitivt hamnar i mittenkategorin om inte en ingrediens i filmen hade varit så fantastisk att den förhöjer hela upplevelsen: Cate Blanchett.

Blanchett spelar här huvudrollen Jasmine, en kvinna vars tillvaro gått i kras. Hon hade tidigare ett rikt och lyckligt äktenskap. Hennes man visade sig dock bedra henne och dessutom syssla med skumraskaffärer av den magnitud att han hamnar i fängelse och deras förmögenhet går upp i rök. Utblottad och olycklig söker Jasmine hjälp av sin syster. Denna har också fått sina drömmar krossade och detta på grund av Jasmine och hennes dåvarande make, men de två syskonen beslutar sig för att lägga gammalt groll på hyllan och försöka ordna upp Jasmines splittrade tillvaro. Jasmines oförmåga att konfronteras med hennes egna begränsningar gör dock den uppgiften lättare sagt än gjord.

Cate Blanchett är som tidigare nämnts filmens höjdpunkt och spelar huvudkaraktären med fullständig briljans. Det är ingen lätt karaktär att spela, Jasmine har många bottnar. Hon är egoistisk, neurotisk, desillusionerad, högfärdig, osäker, fördömande och stolt. Och mitt i allt detta virrvarrr av mer eller mindre dåliga sidor ska vi som publik samtidigt sympatisera med henne. Att lyckas med allt detta kräver sin skådespelerska och Blanchett är så oförglömlig, så fantastisk att jag inte skulle bli förvånad om hon kammar hem en Oscar genom denna prestation.

Filmen är i grund och botten en tragisk historia, men inte på något sätt utan komiska inslag. Som det brukar vara när Woody Allen är i farten. Här finns ett galleri av minnesvärda karaktärer, var och en med sin unika charm, och komiska repliker och situationer finns det gott om. Ovanpå allt detta ligger dock en filt av tragik och vemod som gör att filmens tematik och frågeställningar stannar kvar hos en långt efter att man lämnat biografen. Frågor kring hur vi människor värderar olika saker i livet, vad lojalitet till familjen vill innebära, hur vi hanterar våra liv när vi drabbas av en kris och vad vi väljer att ta ansvar och inte ta ansvar för gällande vårat förflutna.

Filmens enda problem är att tempot lämnar en del att önska. Woody Allen brukar vanligtvis vara en mästare på att skapa framåtrörelse i sina historier, så jag blir lite förvånad över att Blue Jasmin på sina ställen rent av känns seg. Teman och relationer som redan etablerats presenteras på nytt i scener som inte på något sätt tar varken karaktärer eller handling framåt vilket gör att man under vissa av filmens delar kommer på sig själv med att sjunka ner i biofåtöljen och sucka en smula.

Det ibland långsamma tempot ska dock inte avskräcka en för att gå och se Blue Jasmin, då filmens positiva aspekter med lätthet uppväger de negativa. Som tidigare nämnts är filmen väldigt rolig samtidigt som den utforskar viktiga teman och ibland nästan blir hjärtskärande. Och Cate Blanchett spelar med sådan bravur att man bör ge filmen en chans om endast för att se henne briljera!

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

22 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

mortal

The Mortal Instruments: Stad av skuggor
Betyg: 2
Biopremiär: 23 augusti 2013

Det är uppenbart att filmatiseringen av Cassandra Clares böcker om The Mortal Instruments har som mål att fylla det tomrum fantasy-genren upplevt efter Harry Potter och Twilight-sagornas slut. Problemet är bara att The Mortal Instruments inte verkar vilja vara så mycket mer än just en summa av sina föregångare, en parad av klyschor där Hogwarts bytts ut mot ”the institute” och mugglarna kallas för ”mundanes”.

Clary, en till synes helt vanlig tonårsflicka i Brooklyn, är filmens protagonist. Men plötsligt börjar hon se ett tecken som ingen annan kan se. Ett tecken som börjar förfölja henne överallt, tills hon på väg hem från en poesiuppläsning tillsammans med sin bästa vän Simon kommer in på någon slags glamorös gotisk klubb. Väl inne på klubben får hon bevittna ett mord som begås av tre tonåringar med svärd och kroppar täckta av tatueringar. När offret sedan går upp i rök inser Clary att det bara är hon som kan se mördarna. Vad ska hon göra? Hon kan inte gå till polisen, de skulle ju tro att hon blivit tokig.

Dagen därpå försvinner hennes mamma spårlöst och det visar sig att de från klubben är så kallade skuggjägare vars uppgift är att skydda mänskligheten från demoner. Det visar sig även att Clarys mor var en av de bästa skuggjägarna. Något hon hemlighållit väl. Så i takt med att Clary blir varse om sitt dolda förflutna hamnar hon – tillsammans med skuggjägaren Jace och sin människovän Simon – mitt i en strid mellan alltifrån vampyrer och varulvar till demoner.

Trots filmens längd på lite mer än två timmar känns manuset alldeles för intensivt – tempot är konstant stressigt – och avundsjukan som uppstår mellan Jace och Simon, som båda förälskar sig i Clary, är bara ett exempel på något som skulle kunna ha tillägnats åtminstone ett par till scener för att ge filmen lite mer dramatik. Istället känns det som att du knappt får en duglig introduktion till en majoritet av karaktärerna, vilket gör det svårt att förstå motiv och varför vissa agerar som de gör. Det får mig att undra om filmen i första hand vänder sig till de som redan läst boken, eller om karaktärerna helt enkelt saknar djup – för The Mortal Instruments känns egentligen enbart som ytterligare en Blockbuster, en klassisk uppgörelse mellan gott och ont, där det viktigaste är att det ser snyggt ut.

Du kan se filmens trailer:

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Cassandra Clare, fantasy, Stad av skuggor, The Mortal Instruments

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 402
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in