Filmrecension: Blue Jasmine

Blue Jasmine
Betyg: 4
Biopremiär 23 augusti

Jag brukar dela in Woody Allens filmer i tre kategorier vad gäller kvalitet. Det finns filmer som är helt fantastiska, exempelvis Annie Hall, Manhattan och Match Point. Det finns filmer som är njutbara för stunden, klart godkända, till exempel Midnight in Paris, Whatever works och Skuggor och dimma. Och sedan finns det filmer som man kan hoppa över, exempelvis Hollywood Ending, Skorpionens förbannelse och Cassandras dream. Blue Jasmin hade definitivt hamnar i mittenkategorin om inte en ingrediens i filmen hade varit så fantastisk att den förhöjer hela upplevelsen: Cate Blanchett.

Blanchett spelar här huvudrollen Jasmine, en kvinna vars tillvaro gått i kras. Hon hade tidigare ett rikt och lyckligt äktenskap. Hennes man visade sig dock bedra henne och dessutom syssla med skumraskaffärer av den magnitud att han hamnar i fängelse och deras förmögenhet går upp i rök. Utblottad och olycklig söker Jasmine hjälp av sin syster. Denna har också fått sina drömmar krossade och detta på grund av Jasmine och hennes dåvarande make, men de två syskonen beslutar sig för att lägga gammalt groll på hyllan och försöka ordna upp Jasmines splittrade tillvaro. Jasmines oförmåga att konfronteras med hennes egna begränsningar gör dock den uppgiften lättare sagt än gjord.

Cate Blanchett är som tidigare nämnts filmens höjdpunkt och spelar huvudkaraktären med fullständig briljans. Det är ingen lätt karaktär att spela, Jasmine har många bottnar. Hon är egoistisk, neurotisk, desillusionerad, högfärdig, osäker, fördömande och stolt. Och mitt i allt detta virrvarrr av mer eller mindre dåliga sidor ska vi som publik samtidigt sympatisera med henne. Att lyckas med allt detta kräver sin skådespelerska och Blanchett är så oförglömlig, så fantastisk att jag inte skulle bli förvånad om hon kammar hem en Oscar genom denna prestation.

Filmen är i grund och botten en tragisk historia, men inte på något sätt utan komiska inslag. Som det brukar vara när Woody Allen är i farten. Här finns ett galleri av minnesvärda karaktärer, var och en med sin unika charm, och komiska repliker och situationer finns det gott om. Ovanpå allt detta ligger dock en filt av tragik och vemod som gör att filmens tematik och frågeställningar stannar kvar hos en långt efter att man lämnat biografen. Frågor kring hur vi människor värderar olika saker i livet, vad lojalitet till familjen vill innebära, hur vi hanterar våra liv när vi drabbas av en kris och vad vi väljer att ta ansvar och inte ta ansvar för gällande vårat förflutna.

Filmens enda problem är att tempot lämnar en del att önska. Woody Allen brukar vanligtvis vara en mästare på att skapa framåtrörelse i sina historier, så jag blir lite förvånad över att Blue Jasmin på sina ställen rent av känns seg. Teman och relationer som redan etablerats presenteras på nytt i scener som inte på något sätt tar varken karaktärer eller handling framåt vilket gör att man under vissa av filmens delar kommer på sig själv med att sjunka ner i biofåtöljen och sucka en smula.

Det ibland långsamma tempot ska dock inte avskräcka en för att gå och se Blue Jasmin, då filmens positiva aspekter med lätthet uppväger de negativa. Som tidigare nämnts är filmen väldigt rolig samtidigt som den utforskar viktiga teman och ibland nästan blir hjärtskärande. Och Cate Blanchett spelar med sådan bravur att man bör ge filmen en chans om endast för att se henne briljera!

Text: Franz Ung