The Mortal Instruments: Stad av skuggor
Betyg: 2
Biopremiär: 23 augusti 2013
Det är uppenbart att filmatiseringen av Cassandra Clares böcker om The Mortal Instruments har som mål att fylla det tomrum fantasy-genren upplevt efter Harry Potter och Twilight-sagornas slut. Problemet är bara att The Mortal Instruments inte verkar vilja vara så mycket mer än just en summa av sina föregångare, en parad av klyschor där Hogwarts bytts ut mot ”the institute” och mugglarna kallas för ”mundanes”.
Clary, en till synes helt vanlig tonårsflicka i Brooklyn, är filmens protagonist. Men plötsligt börjar hon se ett tecken som ingen annan kan se. Ett tecken som börjar förfölja henne överallt, tills hon på väg hem från en poesiuppläsning tillsammans med sin bästa vän Simon kommer in på någon slags glamorös gotisk klubb. Väl inne på klubben får hon bevittna ett mord som begås av tre tonåringar med svärd och kroppar täckta av tatueringar. När offret sedan går upp i rök inser Clary att det bara är hon som kan se mördarna. Vad ska hon göra? Hon kan inte gå till polisen, de skulle ju tro att hon blivit tokig.
Dagen därpå försvinner hennes mamma spårlöst och det visar sig att de från klubben är så kallade skuggjägare vars uppgift är att skydda mänskligheten från demoner. Det visar sig även att Clarys mor var en av de bästa skuggjägarna. Något hon hemlighållit väl. Så i takt med att Clary blir varse om sitt dolda förflutna hamnar hon – tillsammans med skuggjägaren Jace och sin människovän Simon – mitt i en strid mellan alltifrån vampyrer och varulvar till demoner.
Trots filmens längd på lite mer än två timmar känns manuset alldeles för intensivt – tempot är konstant stressigt – och avundsjukan som uppstår mellan Jace och Simon, som båda förälskar sig i Clary, är bara ett exempel på något som skulle kunna ha tillägnats åtminstone ett par till scener för att ge filmen lite mer dramatik. Istället känns det som att du knappt får en duglig introduktion till en majoritet av karaktärerna, vilket gör det svårt att förstå motiv och varför vissa agerar som de gör. Det får mig att undra om filmen i första hand vänder sig till de som redan läst boken, eller om karaktärerna helt enkelt saknar djup – för The Mortal Instruments känns egentligen enbart som ytterligare en Blockbuster, en klassisk uppgörelse mellan gott och ont, där det viktigaste är att det ser snyggt ut.
Du kan se filmens trailer: