Belleville Baby
Betyg: 4
Premiär: 27 september
Belleville Baby är ingen typisk dokumentärfilm, i alla fall inte i mina ögon. Som åskådare får vi ta del av fragment ur två människors en gång gemensamma liv tillsammans. Videoklipp, stillbilder och foton avlöser varandra på skärmen och i bakgrunden hör man Mia prata i telefon med sin förlorade kärlek, Vincent, om tiden som gått förlorad. Vincent har suttit i fängelse i tio år och Mia har ett nytt liv i Sverige, men Vincent vill att hon ska berätta om sina minnen av honom och Frankrike, om hur han var innan fängelset. De suddiga fotona av gator, hus och torg är minnen ur en annan människas liv och i biomörkret skäms jag nästan, har jag verkligen rätt att se det här? Är det inte privat?
Hela historien är mycket vacker och utelämnande och emellanåt känns det som att någonting griper tag om mitt innersta och ruskar till. Det kan knappast bli mer äkta än såhär.
Att Mia och Vincent emellanåt inte känner igen sig i vad den andra berättar är kanske ingen tillfällighet. Medan Mia minns det spännande och händelserika, som upploppen på gatorna i paris och Vincents knarkaffärer, minns Vincent det som varit mer stillsamt, promenaderna på de frusna sjöarna i Stockholm och hur han brukade laga soppa åt Mia på kvällarna.
Mia beskriver sitt liv i Sverige som färglöst och intetsägande men under filmens gång får jag en känsla av att det är precis det stillsamma liv Vincent alltid längtat efter.
När jag lämnar biosalongen känner jag mig mörk i sinnet och jag sätter mig ner på en bänk en stund för att smälta den unika filmupplevelse jag precis varit med om. Dagar senare tänker jag fortfarande på Belleville Baby och på de suddiga fotona som ska föreställa Mias smärtsamma minnen. Hon har gestaltat sina upplevelser med Vincent på ett mycket realistiskt sätt vilket gör att jag till viss del kan föreställa mig hur ont det måste göra när hon tänker tillbaka på sin tid med den man hon inte kunde rädda ur mörkret.
Belleville Baby är en fantastisk dokumentärfilm om tidens förgänglighet, en känsla jag tror många av oss kan relatera till.
Ofta får jag för mig att jag alltid kommer förbli densamme trots att mitt liv och min omgivning förändras runt omkring mig. När Vincent ringer till Mia och ber henne berätta om vem han var innan fängelset inser jag att jag haft fel om inte bara mig själv, utan också om människorna i min omgivning. Tiden går, vi förändras, och även om det är till det sämre eller om det är till det bättre så kvarstår faktum; ingenting kommer någonsin bli som det tidigare varit.
Mia Engberg har lyckats förmedla det på ett sätt som jag finner unikt i sitt slag. Det är avklätt och naket, ibland smärtsamt men framförallt äkta. Det är så långt ifrån amerikaniserat och tillgjort som det kan komma och jag känner mig lättad, jag har saknat den här typen av filmupplevelse.