• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Tom at the farm – en gastkramande psykologisk thriller

22 augusti, 2014 by Redaktionen

tomatthefarm

Tom at the farm
Betyg: 4

Jag har sett och verkligen uppskattat den unge regissören Xavier Dolans alla långfilmer (I killed my mother 2009, Heartbeats 2010, Laurance Anyways 2012) hittills. Han är onekligen en fascinerande filmskapare, dels bara genom att han skapar filmer av denna dignitet i sin unga ålder (född 1989), dels genom att han för varje film delvis tycks slå in på en ny filmgenre. Denna film förvånade mig mycket genom att ganska omedelbart bli till en gastkramande rysare. Den är enligt mig av en betydligt mörkare nyans än tidigare filmer.

Filmens huvudperson är Tom (spelad av Xavier Dolan själv), som reser ut till en bondgård på landsbygden för att närvara vid sin avlidne pojkväns begravning. I Tom har Xavier Dolan verkligen lyckats skapa en trovärdig, samtida storstadsmänniska, något han har visats sig vara skicklig på även i sina tidigare produktioner (jag tänker framförallt på Heartbeats från 2010). Tom är en stilmedveten, självsäker, art director. Mötet med pojkvännens familj och bakgrund kommer som en shock. På gården bor pojkvännens mamma och äldre bror. Ingen känner till Tom och hans relation med den avlidne. Modern är minst sagt skör, men tacksam över att en ”vän” från staden har kommit till begravningen, som i övrigt är hjärtskärande dåligt besökt. Gästerna består framförallt av plikttrogna släktingar. Brodern blir redan under den första natten hotfull och våldsam. Det görs genast klart att det är han som bestämmer villkoren för Toms vistelse. Tom dras djupt in i ett psykologiskt spel med våldsamma och sexuella inslag som blir allt mer framträdande. Till en början skrämmer och fascinerar den lilla familjen honom och han är vid ett tillfälle på väg därifrån. Märkvärdigt fort blir Tom dock så förvirrad att han finner sig själv vara en integrerad del i den underliga konstellationen. Gården börjar mer och mer att likna ett helvete på jorden, omöjligt att ta sig ifrån.

Xavier Dolans filmer har det gemensamma draget att det huvudsakliga fokuset ligger på mänskliga relationer, i synnerhet familjerelationer. De är ofta komplicerade och problematiska, men aldrig så brutala och rent av livsfarliga som i denna thriller. Han förmedlar på ett suggestivt sätt hur våld och manipulation kan normaliseras fort. Tom lyckas själv inte inse hur allvarlig situationen som han har dragits in i är. För att få insikt behöver han hjälp utifrån.

Fotoarbetet och rollprestationerna är lågmälda men utmärkta, något annat hade jag inte förväntat mig. Xavier Dolan har själv utvecklats som skådespelare sedan debutfilmen. Den suggestiva stämningen och den lågmälda men täta intrigen är filmens starka sida. Jag tycker att filmen är betydligt mer skrämmande än många uttalade skräckfilmer, men det skulle nog inte alla hålla med om. Filmen har ett lågt tempo och det är det dramatiska i det lilla och alldagliga som Xavier Dolan lyfter fram. Uppskattar man det kommer man att uppskatta denna film, som är mer psykologisk och genomarbetad än vad som är typiskt för genren.
Text: Sigrid Abenius

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Blodsband

21 augusti, 2014 by Redaktionen

blodsband

Blodsband
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014

Efter att ha spelat den bråkiga ungdomen James Cook i brittiska serien Skins känns det logiskt att Jack O’Connell får rollen som värstingkillen Eric som just förflyttats från ungdomsfängelse till den anstalt där hans biologiska pappa sitter fängslad på livstid. Han är ytterst trovärdig i rollen som ungdom på glid, och detta är hans bästa rollprestation hittills.

Trots valet av plats är detta varken något traditionellt utbrytardrama eller stereotyp våldsskildring om hur tufft fängelselivet är med alla slagsmål och våldtäkter i duschen. Tvärtom är detta ett känslosamt drama som gräver djupt i Erics förflutna och därmed skapar en sorts empati för honom och hans nuvarande situation. Och redan från början står det klart att han endast agerar våldsamt när vakterna också gör det. Därmed blir filmen mer kritisk än våldsromantiserande då den påvisar att hela systemet bygger på en ilska mot de intagna och att vakternas våld enbart väcker mer våld. Detsamma gäller gentemot andra intagna, där han ibland hamnar i onåd men tack vare terapi lär sig stanna i ilskan och lär sig att det är ok att vara en tönt (som de intagna själva beskriver det) som inte exploderar så fort någon säger någonting de själva inte gillar. Utvecklingen sker såklart successivt, men når fram till honom.

Ändå väljer styrelsen att inte låta Eric stanna i terapin, sliter bort honom från hans positiva utveckling och slänger tillbaka honom till hans gamla vanor. Vilket såklart är otroligt kontraproduktivt, men ändå visar vilken industri fängelserna är: en våldsinstitution där vakterna får utöva makt över de intagna och mycket hellre ser fängelset som ett straff snarare än rehabilitering som kan hjälpa människor tillbaka till ett mer vanligt liv. Även om inte alla är mottagliga för en sådan utveckling, finns det nog många som Eric som mycket väl kan få hjälp av terapi och andra stödinsatser (jobb, studier) men som hamnar i en våldsspiral på grund av att systemet inte vill tro på dem utan målar in dem i ett hörn av destruktivitet. Inte blir det bättre när ledningen förbjuder hustrubesök för de intagna…

I slutet skiljs Eric och hans pappa Neville — spelad av Ben Mendelsohn — åt vilket blir väldigt känslosamt trots deras interna stridigheter under filmens gång. De kramas och känner för första gången sammanhållning till varandra. Allt som förstört dem och byggt upp deras ilska skjuts åt sidan för en stund och förblir oviktigt. Därför blir det extra ledsamt när Eric går tillbaka in i fängelset och de snurrande ståldörrarna gnisslar ledsamt långt efter att han försvunnit. Neville blir ivägförd till ett nytt säkerhetsfängelse och Eric återvänder till det system som inte vill rädda honom utan snarare eldar på de underliggande demonerna som får medierna att rapportera om våldsamheter och dödsfall. Och just därför är detta en av de bästa, och viktigaste, fängelseskildringar som gjorts på väldigt länge. Tankarna förs såklart till Oz, om än inverterat. Men det goda betyget ligger ändå i den ilska som lätt väcks hos åskådarna tack vare det orättvisa systemet och de våldsamma mansideal som därmed upprätthålls.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Blodsband

Filmrecension: Magic in the Moonlight

19 augusti, 2014 by Redaktionen

magic

Magic in the Moonlight
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014

Efter att ha lämnat ifrån sig några välsvarvade reklamfilmer för några av Europas största städer (Rom, Paris och Barcelona), och en syrlig rumpspark till den amerikanska (mar)drömmen som uppstått ur den ekonomiska krisen, levererar nu Woody Allen ett mer down-to-earth-drama som slänger oss bakåt i tiden till ett mer fashionabelt Frankrike. Intrigen kan till en början verka tunn, och fånig, men växer alltmer under tidens gång.

När Stanley (spelad av Colin Firth) går med på att avslöja ett medium (Sophie, spelad av Emma Stone) är det med starkt självförtroende han tar sig an uppgiften. Sedan träffas de. Då får han anledning att ompröva hela sin livsuppfattning. Öppensinnad tar han till sig ny information och anpassar sin världsbild efter det. Allt detta under tiden som en romans mellan Sophie och Stanley börjar formas, och att han skulle kunna vara hennes pappa verkar inte vara något problem. (vilket är någonting genomgående i Allens filmer, och har tolkats som alltifrån kärleken övervinner allt till ren gubbsjuka — vari min tolkning tillfaller den senare kategorin)

Med stor charm och humor, och viss del list, lotsas tittaren genom detta drama — som till en början kan tyckas handla om tro och hopp, för att sedan fasas ut till en känga mot konservativa dårar med skygglappar för öron och ögon som vägrar förhålla sig till annan information än de själva lärt sig som den rätta.

Det enda jag kan ha en invändning mot är slutet. Jag kan tycka att det sista klippet borde slutat med ett par dörrknackningar — och inte en sista romantisk konfrontation. Men å andra sidan är ju hela filmens poäng att det inte är i de små tricken som gör att folk ger oss mer än vi förtjänar, utan i personkemin mellan två människor, som verklig magi uppstår.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Magic in the Moonlight, Woody Allen

FIlmrecension: What If

19 augusti, 2014 by Redaktionen

whatif

What If
Betyg: 2
Biopremiär: 22 augusti 2014

Det är lätt att få intrycket av att Daniel Radcliffe gjorde sitt livs misstag när han gick med på att göra alla dessa Harry Potter-filmer på raken utan avbrott för andra filmer. Kanske inte ekonomiskt sett, men karriärmässigt har det blivit lite av en bromskloss när så många förknippar honom så starkt med just den franschisen och att det nu gör att andra rolltolkningar han tar sig an blir lidande just därför. Vad som visas är en ”romantisk komedi” men vad gör Harry Potter i huvudrollen? Världar kolliderar och det känns som att vara med i en tågkrasch.

Bortsett från det är filmen inte mycket att hänga i julgranen i alla fall. Kille blir kär i tjej, tjej är upptagen med en annan kille så de bestämmer sig för att bara vara vänner. Kille ljuger, kille vill vara mer än vän. När tjejens kille sedan reser iväg i jobbet intensiveras deras vänskap och kille inbillar sig nu alla tecken. All denna intrig leder till att tjej blir förolämpad. Intrigen är lika papperstunn som den låter som. Utvecklingen är snuttifierad och patetisk. Visst, kärlek är inte alltid enkel — men då borde heller inte gestaltningen av den vara det heller.

Trots det räddas filmen från bottenbetyg med hjälp av viss charm och humor, så om den snart släpps på DVD har tittaren någonting att se en kommande bakissöndag. Annars har den inte mycket högre potential.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Daniel Radcliffe, What If

Filmrecension: Lucy

17 augusti, 2014 by Redaktionen

lucy

Lucy
Betyg: 1
Biopremiär: 22 augusti 2014

Vad som börjar som ett någorlunda intressant actiondrama, med poetiska bilder av djur och natur inblandade lite till och från under ett tal av Morgan Freeman, smälter snart samman till en radioaktiv smörja av löjliga händelseförlopp och patetiska logiker. Inte för att en film nödvändigtvis behöver erbjuda diskbänksrealism eller dokumentära skildringar för att hålla formmässigt och dessutom bibehålla en logisk röd tråd — se bara Terry Gilliams mästerverk Brazil från 1985 som levererar en alternativ sci-fi-värld med bitter eftersmak av George Orwell, som trots sin absurda samtidsskildring ändå innehar en röd tråd som håller samman visionen och berättandet och därför fungerar och klarar sig från att drunkna i tidens flod — men Lucy (både filmen och karaktären, spelad av Scarlett Johansson) saknar fullständigt de elementen. Den utspelar sig i nutiden, men känns inte som någonting som någonsin skulle ta plats i någon slags verklighet. Även om upptakten till handlingsutvecklingen, där Lucy av misstag överdoserar en ny syntetisk drog och därmed blir jättesmart, påminner om en medelmåttig superhjältefilm så gäller samma sak där: Spindelmannen, som exempel, innehar en logik som läsaren — och tittaren — kan köpa och gå med på, varvid serietidningarna och filmerna (även om de senare avvikit något) håller som underhållning och en accepterad alternativ verklighet.

Inte nog med att intrigen är urfånig, hela bildspråket och gestaltningen är det också. Vilket i sin tur förtar känslan av power och lämnar tittaren med såriga ögon som frätt av irritationens tårar. Hela manuset är så platt och urbota korkat att jag har svårt att förstå att Luc Besson — som gav oss klassiker som Leon och Det femte elementet — har skrivit och regisserat denna smörja. Å andra sidan står han bakom smörjan till Taken-trilogin (ja, det är en tredje film på gång 2015) och står i startgroparna för både Transporter 5 och 6. Det står klart och tydligt att Luc har tappat gnistan både gällande att skriva manus och att förverkliga dem till filmer, och nu satsar på säkra kort och häftiga specialeffekter. Ytterligare ett problem för Lucy är väl just att de i hennes fall inte är så coola som regissören själv verkar vilja tro.

Det faktum att Scarlett Johansson ens tackade ja till denna roll, speciellt som hon sagt att hon bara vill göra starka och intressanta karaktärer i flertalet intervjuer, är för mig ett mysterium. Hon går från en svag ”vanlig person” till övermänniska utan att egentligen bli varken starkare eller smartare — bara flummigare. Vilket gäller för hela handlingen faktiskt. Mot slutet hänger flera frågor obesvarade i luften. En av dem är ”varför gjordes den ens?”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Luc Besson, Lucy, Scarlett Johansson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in