Tom at the farm
Betyg: 4
Jag har sett och verkligen uppskattat den unge regissören Xavier Dolans alla långfilmer (I killed my mother 2009, Heartbeats 2010, Laurance Anyways 2012) hittills. Han är onekligen en fascinerande filmskapare, dels bara genom att han skapar filmer av denna dignitet i sin unga ålder (född 1989), dels genom att han för varje film delvis tycks slå in på en ny filmgenre. Denna film förvånade mig mycket genom att ganska omedelbart bli till en gastkramande rysare. Den är enligt mig av en betydligt mörkare nyans än tidigare filmer.
Filmens huvudperson är Tom (spelad av Xavier Dolan själv), som reser ut till en bondgård på landsbygden för att närvara vid sin avlidne pojkväns begravning. I Tom har Xavier Dolan verkligen lyckats skapa en trovärdig, samtida storstadsmänniska, något han har visats sig vara skicklig på även i sina tidigare produktioner (jag tänker framförallt på Heartbeats från 2010). Tom är en stilmedveten, självsäker, art director. Mötet med pojkvännens familj och bakgrund kommer som en shock. På gården bor pojkvännens mamma och äldre bror. Ingen känner till Tom och hans relation med den avlidne. Modern är minst sagt skör, men tacksam över att en ”vän” från staden har kommit till begravningen, som i övrigt är hjärtskärande dåligt besökt. Gästerna består framförallt av plikttrogna släktingar. Brodern blir redan under den första natten hotfull och våldsam. Det görs genast klart att det är han som bestämmer villkoren för Toms vistelse. Tom dras djupt in i ett psykologiskt spel med våldsamma och sexuella inslag som blir allt mer framträdande. Till en början skrämmer och fascinerar den lilla familjen honom och han är vid ett tillfälle på väg därifrån. Märkvärdigt fort blir Tom dock så förvirrad att han finner sig själv vara en integrerad del i den underliga konstellationen. Gården börjar mer och mer att likna ett helvete på jorden, omöjligt att ta sig ifrån.
Xavier Dolans filmer har det gemensamma draget att det huvudsakliga fokuset ligger på mänskliga relationer, i synnerhet familjerelationer. De är ofta komplicerade och problematiska, men aldrig så brutala och rent av livsfarliga som i denna thriller. Han förmedlar på ett suggestivt sätt hur våld och manipulation kan normaliseras fort. Tom lyckas själv inte inse hur allvarlig situationen som han har dragits in i är. För att få insikt behöver han hjälp utifrån.
Fotoarbetet och rollprestationerna är lågmälda men utmärkta, något annat hade jag inte förväntat mig. Xavier Dolan har själv utvecklats som skådespelare sedan debutfilmen. Den suggestiva stämningen och den lågmälda men täta intrigen är filmens starka sida. Jag tycker att filmen är betydligt mer skrämmande än många uttalade skräckfilmer, men det skulle nog inte alla hålla med om. Filmen har ett lågt tempo och det är det dramatiska i det lilla och alldagliga som Xavier Dolan lyfter fram. Uppskattar man det kommer man att uppskatta denna film, som är mer psykologisk och genomarbetad än vad som är typiskt för genren.
Text: Sigrid Abenius