Magic in the Moonlight
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014
Efter att ha lämnat ifrån sig några välsvarvade reklamfilmer för några av Europas största städer (Rom, Paris och Barcelona), och en syrlig rumpspark till den amerikanska (mar)drömmen som uppstått ur den ekonomiska krisen, levererar nu Woody Allen ett mer down-to-earth-drama som slänger oss bakåt i tiden till ett mer fashionabelt Frankrike. Intrigen kan till en början verka tunn, och fånig, men växer alltmer under tidens gång.
När Stanley (spelad av Colin Firth) går med på att avslöja ett medium (Sophie, spelad av Emma Stone) är det med starkt självförtroende han tar sig an uppgiften. Sedan träffas de. Då får han anledning att ompröva hela sin livsuppfattning. Öppensinnad tar han till sig ny information och anpassar sin världsbild efter det. Allt detta under tiden som en romans mellan Sophie och Stanley börjar formas, och att han skulle kunna vara hennes pappa verkar inte vara något problem. (vilket är någonting genomgående i Allens filmer, och har tolkats som alltifrån kärleken övervinner allt till ren gubbsjuka — vari min tolkning tillfaller den senare kategorin)
Med stor charm och humor, och viss del list, lotsas tittaren genom detta drama — som till en början kan tyckas handla om tro och hopp, för att sedan fasas ut till en känga mot konservativa dårar med skygglappar för öron och ögon som vägrar förhålla sig till annan information än de själva lärt sig som den rätta.
Det enda jag kan ha en invändning mot är slutet. Jag kan tycka att det sista klippet borde slutat med ett par dörrknackningar — och inte en sista romantisk konfrontation. Men å andra sidan är ju hela filmens poäng att det inte är i de små tricken som gör att folk ger oss mer än vi förtjänar, utan i personkemin mellan två människor, som verklig magi uppstår.