Blodsband
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014
Efter att ha spelat den bråkiga ungdomen James Cook i brittiska serien Skins känns det logiskt att Jack O’Connell får rollen som värstingkillen Eric som just förflyttats från ungdomsfängelse till den anstalt där hans biologiska pappa sitter fängslad på livstid. Han är ytterst trovärdig i rollen som ungdom på glid, och detta är hans bästa rollprestation hittills.
Trots valet av plats är detta varken något traditionellt utbrytardrama eller stereotyp våldsskildring om hur tufft fängelselivet är med alla slagsmål och våldtäkter i duschen. Tvärtom är detta ett känslosamt drama som gräver djupt i Erics förflutna och därmed skapar en sorts empati för honom och hans nuvarande situation. Och redan från början står det klart att han endast agerar våldsamt när vakterna också gör det. Därmed blir filmen mer kritisk än våldsromantiserande då den påvisar att hela systemet bygger på en ilska mot de intagna och att vakternas våld enbart väcker mer våld. Detsamma gäller gentemot andra intagna, där han ibland hamnar i onåd men tack vare terapi lär sig stanna i ilskan och lär sig att det är ok att vara en tönt (som de intagna själva beskriver det) som inte exploderar så fort någon säger någonting de själva inte gillar. Utvecklingen sker såklart successivt, men når fram till honom.
Ändå väljer styrelsen att inte låta Eric stanna i terapin, sliter bort honom från hans positiva utveckling och slänger tillbaka honom till hans gamla vanor. Vilket såklart är otroligt kontraproduktivt, men ändå visar vilken industri fängelserna är: en våldsinstitution där vakterna får utöva makt över de intagna och mycket hellre ser fängelset som ett straff snarare än rehabilitering som kan hjälpa människor tillbaka till ett mer vanligt liv. Även om inte alla är mottagliga för en sådan utveckling, finns det nog många som Eric som mycket väl kan få hjälp av terapi och andra stödinsatser (jobb, studier) men som hamnar i en våldsspiral på grund av att systemet inte vill tro på dem utan målar in dem i ett hörn av destruktivitet. Inte blir det bättre när ledningen förbjuder hustrubesök för de intagna…
I slutet skiljs Eric och hans pappa Neville — spelad av Ben Mendelsohn — åt vilket blir väldigt känslosamt trots deras interna stridigheter under filmens gång. De kramas och känner för första gången sammanhållning till varandra. Allt som förstört dem och byggt upp deras ilska skjuts åt sidan för en stund och förblir oviktigt. Därför blir det extra ledsamt när Eric går tillbaka in i fängelset och de snurrande ståldörrarna gnisslar ledsamt långt efter att han försvunnit. Neville blir ivägförd till ett nytt säkerhetsfängelse och Eric återvänder till det system som inte vill rädda honom utan snarare eldar på de underliggande demonerna som får medierna att rapportera om våldsamheter och dödsfall. Och just därför är detta en av de bästa, och viktigaste, fängelseskildringar som gjorts på väldigt länge. Tankarna förs såklart till Oz, om än inverterat. Men det goda betyget ligger ändå i den ilska som lätt väcks hos åskådarna tack vare det orättvisa systemet och de våldsamma mansideal som därmed upprätthålls.