• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: It Follows – lämnar filmen med blandade känslor

27 mars, 2015 by Redaktionen

itfollows

It Follows
Betyg: 2
Biopremiär: 27/3

19-åriga Jay är en helt vanlig tjej i en helt vanlig småstad i USA. Hon går i skolan, hänger med kompisar och träffar killar. En dag träffar hon Hugh, han är artig, snäll och romantisk. Allt detta vänder dock efter en sexakt i en bil. Hugh flippar ut och Jay lämnas i spillror. Jay försöker återgå till sitt vanliga liv men hon känner sig ständigt iakttagen, förföljd. Det börjar dyka upp främmande människor och Jay och hennes vänner befinner sig snart i en kamp på liv och död.

Jag hade inga större förväntningar när jag satte mig i biostolen för att se ”It Follows”, när jag lämnade salongen hundra minuter senare gör jag det med blandade känslor. Å ena sidan gillade jag filmen, å andra sidan var den rätt kass. Nu ska jag berätta varför.

Att hitta en skräckfilm som faktiskt ska skrämma slag på folk år 2015 är väldigt svårt. Det är svårt att hitta filmer som är nytänkande i en genre där det mesta känns gjort. När det kommer till skräcken i ”It Follows” så bjuds vi mest på klassiska ”hoppa-till” moments med dörrar som beter sig konstigt, människor som hoppar fram från ingenstans och en huvudperson som mest går runt och skriker. Det blir tyvärr rätt hjärndött. Ondskan i denna film är i form av en demonklamydia som låter spännande på papper men i filmen får fenomenet ingen som helst förklaring vilket bara gör att det känns som en lam amerikansk reklamfilm som ska få ungdomar att sluta ha casual sex med varandra. Skådespeleriet i filmen är hyfsat, de kvinnliga skådespelarna är bättre och stabilare än de manliga.
Så vad var bra med filmen?

”It Follows” är väldigt snyggt gjord. Rent visuellt är den väldigt fin att titta på. Fina färger, fin klippning och väldigt bra musik. Den känns väldigt independent och nästan lite hipp och sånt gillar man ju.
Så är man sugen på något att slötitta på så är detta en perfekt film, men vill du bli vettskrämd och ha sömnsvårigheter så är det nog inte en film för dig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Familjen Bélier – en feelgoodfilm med mycket djup

25 mars, 2015 by Redaktionen

FamiljenBelier

Familjen Bélier
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 mars

Den franska filmen Familjen Bèlier beskrivs ofta som en feelgoodfilm. Det är en beskrivning som till viss del stämmer men som inte säger hela sanningen. Den har också ett djup som gör att feel-goodkänslan ibland försvinner när livets dilemman, sorger och smärtor kommer i förgrunden.

Huvudpersonen Paula som är 16 år är den enda av familjens fyra medlemmar som är hörande. Såväl båda föräldrarna som den yngre brodern är döva. Det gör att familjen blir helt beroende av Paula vid de flesta kontakter med samhället utanför familjen. Föräldrarnas yrke som lantbrukare tycks stå och falla med att Paula ständigt är beredd att rycka in för att beställa foder, kontakta veterinären, tolka på marknaden och sköta djuren. Allt arbete på gården och alla kontakterna med yttervärlden blir bara för mycket. Paula är trött hela tiden och beredda att somna nästan var som helst och när som helst. Skolarbetet blir lidande och Paula blir dessutom betraktad som lite udda och ibland mobbad.

Hela familjen tillvaro och Paulas egna liv ställs dock på sin spets när skolans musiklärare, och så småningom också Paula själv, upptäcker att hon är en stor talang med en fantastisk röst. Han övertygar till slut henne om att ställa upp på audition för att bli antagen till en musikutbildning i Paris. Dit hon i så fall måste flytta. Men hon vågar inte berätta för föräldrarna vad som är på gång. När hon till slut berättar rasar familjens tillvaro samman. Särskilt mammans som påminns om hur olycklig och skrämd hon hade blivit 16 år tidigare när hon upptäckte att hon hade fött ett hörande barn. Hon som nästa hade sett de hörande som sina fiender. Efter många turer bestämmer sig Paula för att inte åka till Paris. Hon väljer alltså familjen framför sitt eget liv. Men också föräldrarna tänker om vilket leder till att hela familjen plötsligt följer med Paula till prövningen inför musikutbildningen.

Filmen har blivit en publiksuccé i Frankrike och har blivit nominerad till sex Césarpriser bland annat som bästa film. Paula eller snarare Loane Emera som hon heter på riktigt har dessutom slagit igenom som sångerska och hamnat överst på den franska singellistan med filmens titellåt ”Je vole” (jag flyger). Dikten och verkligheten har alltså vissa paralleller.

Regi: Eric Lartigau
Skådespelare: Louane Emera, Karin Viard, Francois Damiens och Eric Elmosnino

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: dövstum, Familjen Bélier, Filmrecension, fransk film, Scen

Sagan om prinsessan Kaguya – vacker tolkning av folksaga som får nytt liv

25 mars, 2015 by Redaktionen

prinsessankaguya

Sagan om prinsessan Kaguya
Betyg: 4
Biopremiär: 1 april 2015

I ett av dåtidens största japanska animationsstudios, Toei Animation Company, jobbade Hayao Miyazaki och Isao Takahata – som senare tillsammans skulle grunda vad som inte bara skulle bli en av de största studiorna i hemlandet utan även känt i västvärlden: Studio Ghibli. Med filmer som Spirited Away (som även vann en Oscar för bästa animerade film), Prinsessan Monoke och Min granne Totoro har de på allvar minskat glappet mellan Japansk populärkultur och svensk kulturkonsumtion. Animen och mangan fick under nittiotalet och början av 2000-talet på allvar fotfäste här, och gick från nördigt särintresse till allmängods. Och nu börjar de stora mästarna tacka för sig. Det blåser upp en vind var uttalat Miyazakis sista film (som regissör) och antagligen är Sagan om prinsessan Kaguya Takahatas svanesång. Vilket bara är att applådera.

Debuten Eldflugornas grav, ett gravallvarligt mästerverk om några barn under andra världskriget, har en hård stil och är mycket känslosam. Det är svårt att inte gråta till den filmen. Men nu, inför le grand finale, tycks färgerna bli betydligt mjukare, varmare och på något sätt gladare. Med de nästan konstanta vita kanterna på filmduken återges känslan av att titta på Takahatas skissblock där vackra akvarellmålningar kommer till liv. Det eggar fantasin om något!

Berättelsen, hämtad från en av en av de äldsta japanska folksagorna (beräknad skapad under 900-talet), kretsar kring en bambuhuggare som en dag hittar en liten flicka inuti ett av träden. Han tar med henne hem och både han och hans fru blir som förtrollade av henne. Inte nog med det så växer hon i raketfart också. Hon växer snabbt upp i storlek med de andra barnen i byn, men sägs vara så vacker att hon måste vara en prinsessa. Hon får gåvor och särbehandlas. Många män och pojkar trånar efter henne, men fosterföräldrarna vill att hon äktas av någon adlig person så att hon på allvar blir en prinsessa. Det säger mycket om vår syn på skönhet och hur vi värderar den: om hon varit, normativt sett, ful hade hon bara antagits vara en fattig bondflicka i mängden. Men nu blir hon upphöjd till skyarna.

Men filmen talar också till oss att verkligen följa våra hjärtan, och inte bara göra det andra förväntar sig av oss. Hon tycks mer road av att leka med barnen än att bo i ett stort palats och bli prinsessa som hennes fosterpappa vill. Det är lätt att tänka på Rose i Titanic (1997, James Cameron) som känner sig så pass dränkt av överklassens alla krav och sociala koder att hon tänker begå självmord genom att hoppa av det gigantiska skeppet. Sen möter hon Jack som lever mycket enklare än hon själv, och visar henne hur stort han ändå lever. Därför blir han hennes räddning. Därför vill Kaguya hellre leka med grannbarnen än bli inlåst i något kungligt slott.

Det är förstås förståeligt att Takahata valt att avsluta sin regikarriär på detta sätt: under sin tid på Toei var en film baserad på samma saga under planering (men blev aldrig av), och att han vill bli ihågkommen inte bara för sina nio långfilmer utan även en vacker tolkning av den inhemska folksagan som ger den nytt liv inte bara i Japan utan även internationellt är bara logiskt. Nu återstår bara hoppet till att Studio Ghibli-grundarna lämnar över facklan till nya eldsjälar som på allvar vill berätta vuxna barnsagor i sann animerad stil snarare än datorgenererade pixlar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Anime, Animerat, Filmrecension, folksaga, Japan, prinsessan Kaguya, Scen

Filmrecension: T.S. Spivets fantastiska resa – filosofisk och vacker film men inte direkt någon familjefilm

22 mars, 2015 by Rosemari Södergren

tsspivetfilmposter

T.S. Spivets fantastiska resa
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april

Tioårige T.S. Spivet bor på amerikanska landsbygden i Montana. Han är ett geni som har gjort flera nya spännande uppfinningar. Han lever i Montana på en gård tillsammans med sin tvillingbror, storasyster, mamma och pappa. Pappa är en riktig cowboy och föder upp getter och hans mamma är forskare som fördjupar sig i skalbaggar. Den 14-åriga storasystern drömmer om att bli Miss America. Tvillingbrodern är lik sin pappa och delas pappans svärmeri för cowboylivet. T.S. är på sätt och vis väldigt ensam i familjen, ingen förstår vilket geni han är. Inte heller i skolan är det någon som förstår honom utan snarare tvärtom, läraren blir oerhört provocerad av T.S. kunskap.

En dag får han ett oväntat samtal från Smithsons museum i Washington DC som meddelar att han vunnit det åtråvärda Baird-priset för hans senaste uppfinning ”den eviga rörelsemaskinen” och att han härmed bjuds in till en gala i hans ära, där han också förväntas hålla tal. Utan att berätta för någon ger han sig nu ut på en resa genom USA för att ta emot sitt pris. Han tjuvåker på tåg, han liftar med långtradare och träffar udda karaktärer på sin resa till Washington.

Även om huvudpersonen i filmen är en ung pojke på tio år och filmen visas i 3D för den som så vill är det ingen barnfilm. Filmens budskap är filosofiskt och berättas till stor del genom tioåringens berättarröst istället för att dramatiseras. Det är skälet till att filmen får betyg 3 och inte betyg 4. Det är för många scener som vilar på vad T.S. berättar istället för att visas i filmade scener.

Egentligen handlar inte filmen om T.S. genialitet utan det är en berättelse om en familj som drabbas av en stor sorg och hur detta påverkar dem alla och hur de försöker uthärda livet.

Filmen är mycket snyggt filmad med bilder från amerikanska landsbygden längs järnvägen och skådespelarna är mycket skickliga. Helena Bonham Carter som T.S. mamma är som alltid bra och unge Kyle Catlett är helt rätt i rollen som T.S.

Regissören Jean-Pierre Jeunet (Amelie från Montmartre, De förlorade barnens stad, Delikatessen) är tillbaka med ett filosofiskt äventyr om att vara människa och tillhöra en familj. I reklamen för filmen står det att det är en familjefilm, jag är dock tveksam till det. En stor del av filmen handlar om filosofi som berättas och inte gestaltas dramatiskt och är svårt för de mindre att ta till sig och förstå.

T.S. Spivets fantastiska resa – Svensk officiell trailer (1080p) from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

——–

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 22

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Inherent Vice – poetiskt mystisk stämning

20 mars, 2015 by Redaktionen

inherentvice2

Inherent Vice
Betyg 3
Regi Paul Thomas Anderson
Med Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson m.fl.

Cineasternas älskling Paul Thomas Anderson må vara en mästerauteur. Det är ändå inte utan att jag längtar tillbaka till hans forna formtopp, med Magnolia som tidig krona på karriärverket. Med risk för att bli näthatad av devota fans, befarar jag att karln håller på att bli för arty för sitt eget bästa. Nej, Thomas Pynchon-filmatiseringen Inherent Vice är ingen ny fullträff á la Boogie Nights, trots lika härlig kostymering och än mer skruvad tragikomik.


Det är i början av 1970-talet och vardagen är krass för södra Kaliforniens övervintrade hippies. Även om solen skiner i fiktiva Gordita Beach, är brännsåren från Flower Power-erans baksmälla påtaglig. Särskilt för Larry “Doc” Sportello (Joaquin Phoenix), privatdeckarpundaren som dras in i en snårig väv av konspirationer. Det som börjar med försvunna flickvänner och fastighetskungar, involverar snart nynazister, drogsyndikat, korrupta poliser, skumma sekter och gubbsjuka tandläkare. På något sätt hänger det mesta ihop. Eller inte. Det är är svårt att veta, även när en berättarröst ibland förklarar vad som händer.

Något som binder samman alla märkliga personmöten och förstärker känslan av konstant rustillstånd, är Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods score. Stonerrock och orkestral melankoli varvas med låtar av Neil Young, Minnie Riperton, The Marketts med flera. Stämningen är poetiskt mystisk, som om man hamnat i en ockult gestaltning av låttexten till Hotel California, korsat med 1970-talsnoirer som The Long Goodbye och Chinatown. Inslag av bisarr slapstick-humor gör det stundtals mer lättsamt än Andersons mörkare alster, men desto mer obegripligt. Ibland är det oklart om det man ser är (filmens) verklighet eller en förvrängd version av den, skapat ur Sportellos febriga paranoia. Pynchons universum blir inte mindre förvillande när advokatbyråer heter Voorhees-Krueger, en tidstypiskt “felaktig” referens till två av 1980-talets mest kända slasherskurkar.

När jag såg filmen störde jag mig på att jag inte roades mer av den. Såhär i efterhand kan jag inte sluta tänka på den. En andra titt har sällan känts mer motiverad. Paul Thomas Anderson lyckades uppenbarligen injicera det där begäret endast stora filmskapare har förmågan att producera.
Text: Anders Nilsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Inherent Vice, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in