Inherent Vice
Betyg 3
Regi Paul Thomas Anderson
Med Joaquin Phoenix, Josh Brolin, Owen Wilson m.fl.
Cineasternas älskling Paul Thomas Anderson må vara en mästerauteur. Det är ändå inte utan att jag längtar tillbaka till hans forna formtopp, med Magnolia som tidig krona på karriärverket. Med risk för att bli näthatad av devota fans, befarar jag att karln håller på att bli för arty för sitt eget bästa. Nej, Thomas Pynchon-filmatiseringen Inherent Vice är ingen ny fullträff á la Boogie Nights, trots lika härlig kostymering och än mer skruvad tragikomik.
Det är i början av 1970-talet och vardagen är krass för södra Kaliforniens övervintrade hippies. Även om solen skiner i fiktiva Gordita Beach, är brännsåren från Flower Power-erans baksmälla påtaglig. Särskilt för Larry “Doc” Sportello (Joaquin Phoenix), privatdeckarpundaren som dras in i en snårig väv av konspirationer. Det som börjar med försvunna flickvänner och fastighetskungar, involverar snart nynazister, drogsyndikat, korrupta poliser, skumma sekter och gubbsjuka tandläkare. På något sätt hänger det mesta ihop. Eller inte. Det är är svårt att veta, även när en berättarröst ibland förklarar vad som händer. Något som binder samman alla märkliga personmöten och förstärker känslan av konstant rustillstånd, är Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods score. Stonerrock och orkestral melankoli varvas med låtar av Neil Young, Minnie Riperton, The Marketts med flera. Stämningen är poetiskt mystisk, som om man hamnat i en ockult gestaltning av låttexten till Hotel California, korsat med 1970-talsnoirer som The Long Goodbye och Chinatown. Inslag av bisarr slapstick-humor gör det stundtals mer lättsamt än Andersons mörkare alster, men desto mer obegripligt. Ibland är det oklart om det man ser är (filmens) verklighet eller en förvrängd version av den, skapat ur Sportellos febriga paranoia. Pynchons universum blir inte mindre förvillande när advokatbyråer heter Voorhees-Krueger, en tidstypiskt “felaktig” referens till två av 1980-talets mest kända slasherskurkar.
När jag såg filmen störde jag mig på att jag inte roades mer av den. Såhär i efterhand kan jag inte sluta tänka på den. En andra titt har sällan känts mer motiverad. Paul Thomas Anderson lyckades uppenbarligen injicera det där begäret endast stora filmskapare har förmågan att producera.
Text: Anders Nilsson