• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: En labyrint av lögner

21 augusti, 2015 by Redaktionen

enlabyrintavlogner

En labyrint av lögner
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 augusti 2015

En labyrint av lögner bygger på förhistorien till de så kallade Auschwitzrättegångarna i Frankfurt i Västtyskland på 1960-talet. Filmen är ett drama men bygger till stor del på framförallt förarbetet till den första av dessa tre rättegångar. Rättegången varade mellan december 1963 och augusti 1965 och resulterade i att 17 av 20 åtalade dömdes till straff på mellan livstid och 3,5 års fängelse.

Huvudpersonen i filmen är den allmänne åklagaren Johann Radmann, som är en påhittad karaktär som bygger på tre olika åklagare. Radmanns sidekick, journalisten Thomas Gnielka, och Radmanns chef, distriktsåklagaren Fritz Bauer, är däremot hämtade från verkligheten.

Journalisten Thomas Gnielka identifierar av tillfällighet en lärare på en skolgård som en före detta vakt från Auschwitz. ingen som verkar vilja ta tag i frågan förutom den unge åklagaren Johann Radmann. Med en orubblig vilja lyckas Radmann till slut komma över dokument med bindande bevis mot ett flertal SS-män som tjänstgjorde i det fruktade förintelselägret. Men både fasorna från det förflutna, och den fientlighet han möter i sitt arbete, för Johann allt närmare ett sammanbrott. Det blir nästan omöjligt för honom att ta sig fram genom vad som visar sig vara en labyrint av lögner; alla verkar ha varit inblandade – även på högsta regeringsnivå.

Alla filmer som bygger på verkliga händelser brottas med en stor utmaning: att kunna hantera verkligheten utan att fastna i tvånget att redovisa allt. Det känns som att filmskaparna tyvärr fastnat både i redovisningsfällan men också till viss del alltför förutsägbart dramatiserat och skildrat Johann Radmanns och Thomas Gnielka liv med deras problem med kärlek och vänskap. Det blir förvirrat och filmen förlorar på att vara en blandning av verkliga händelser och påhittat drama.

Filmen är delvis engagerande men av och till krånglar den till innehållet. Som ofta när något bygger på verkligheten förlorar dramatiken, dramaturgin, berättelsen. Det blir mer av redovisning än dramaturgiskt fängslande.

Filmen skildrar viktiga händelser och det är skrämmande att det som hänt i Auschwitz var så okänt för många i Tyskland under 1960-talet.

Ett stort plus för alla duktiga skådespelare och det känns bra att en film som utspelar sig i Tyskland också har skådespelare som talar tyska. Det ger en äkthetskänsla. Det finns lite för många filmer om efterkrigstiden i Tyskland som görs av amerikanska filmbolag och där alla talar engelska.

Det är många filmer och tv-serier nu som handlar om Tyskland under och framför allt efter andra världskriget, som Phoenix och Kvinnan i guld, som båda går på svenska biografer nu och tv-serien Tannenbach som gick på SVT. Förmodligen är tiden mogen för att bearbeta alla trauman från kriget.

Alexander Fehling som spelar den unge åklagaren Johann Radmann ser vi härnäst i säsong 5 av Homeland, som spelas in i Berlin. Fehling kommer ha en framträdande roll som juridisk rådgivare.

Daniel Lindvall i tidningen Arbetaren formulerar sin kritik av filmen bra:
En labyrint av lögner är ett välspelat, men lite fantasilöst drama. Det är också en hjältesaga med en lite bitter bismak. För även om Radmann och hans allierade lyckas tvinga fram rättsprocesserna och lyfta tillbaka Auschwitz in i det nationella medvetandet, så anser åtminstone Bauer att rättegångarna är ett misslyckande i att de fokuserar skulden alltför snävt, till ett litet antal ”monster”.
På så sätt kom Auschwitzrättegångarna också att bilda modell för de rättegångar som än i dag hålls lite då och då, mot 90-plus-åriga lägervakter eller motsvarande; individer med mycket på sina samveten, men ändå små kuggar som utgör något av bondeoffer i sammanhanget.

Regi: Giulio Ricciarelli
I rollerna: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht, Johann von Bühlow

PREMIÄRORTER: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Uppsala, Umeå, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Östersund, Surahammar, Båstad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: A girl walks home alone at night

19 augusti, 2015 by Redaktionen

AWHAAN-poster

A girl walks home alone at night
Betyg: 5

Tänk er att Emir Kusturica och Jim Jarmusch får ett visuellt kärleksbarn och kombinera detta med ett musikaliskt kärleksbarn mellan Goran Bregovic och Ennio Morricone.
Det är varje cineasts dröm. Det är även det första intryck jag fick av A girl walks home alone at night, Ana Lily Amirpours debutfilm; en långsam resa genom natt, njutning och tystnad. Den officiella genren, om man tittar på IMDB, är skräck men Amirpour själv kallar filmen en vampyrwestern- vilket det är.
Filmen tar plats i Bad City, Iran- en plats så mörk och sorglig och dekadent att det blir vackert, en spökstad i klass med varje riktigt bra spaghettiwestern, och när husen glider förbi blandas detta med början av Jim Jarmuschs mästerverk Down By Law. Den som inte får ett sug i magen bara av en sådan filmisk fest är troligtvis död. Vi får möta knarklangare och prostituerade, missbrukare och desillusionerade ungdomar, transvestiter och ett ensamt, skrämt barn.

Den första person som introduceras är Arash (Arash Marandi) en iransk James Dean med bottenlösa rådjursögon, i en scen där han lyfter upp en katt ur ett förfallet ödehus och sedan tar hem den; redan där ger han ett starkt intryck, hans karaktärsdrag lyser igenom (kanske beror detta delvis på hans skönhet, men också på en briljant rolltolkning) och han är så speciell bland invånarna i Bad City- han utstrålar längtan och hopp, scenen med katten är genial då den visar hans mänsklighet; en mjuk sida som gör honom relativt unik i detta center för all tänkbar hopplöshet.
I samband med avslutet i filmen sluts en cirkel i och med denna synbart enkla handling- han räddar en katt, det är den första han räddar. Han har ej råd med mat eller kläder, men han räddar katten, tar hand om den, och när han möter den andra huvudkaraktären i A Girl Walks Home Alone At Night (Sheila Wand), enbart refererad till som The Girl, är han på något sätt tillbaka där, beskyddande och orädd. Jag tror att det skulle kunna tolkas som att han inte förstår vad hon är- en vampyr- men jag tolkar det inte så; jag tror att han helt enkelt inte bryr sig om det, samt att han har något slags tro på allas inneboende godhet.

The Girl- för att skriva om filmens vampyrdel- må vara ett rovdjur, men hon är ett rovdjur som väljer sina måltavlor; vilka at beskyddas och vilka att göra sig av med. Själva titeln pekar lika mycket på detta som på henne själv, hon behöver inte vara rädd för Bad Citys värsta som kommer fram i mörkret, men de flesta andra kvinnor behöver vara det. Hon må referera till sig själv som ond, men hennes handlingar är inte helt i synk med hennes uppfattning om dem.

A Girl Walks Home Alone At Night är inte i någon aspekt skräck för mig. Det är en kärlekshistoria och en studie i mänsklighet, tankarna går till Leonard Cohens berömda Anthem- There is a crack, a crack in everything, that’s where the light gets in- Thank you, Mr Cohen, truer words have never been spoken!

Jag hade på sätt och vis kunnat, för min egen del, enbart skrivit den allra första meningen av denna recension, men det hade begränsat antalet personer jag skulle nå- det finns en hel del vilka det hade räckt för, men jag skulle vilja påstå- bestämt- att denna film i all sin surrealistiska glans har förmågan att lirka sig in hos många fler än så. Det är en originell film (”konstig” skulle min mamma säga, som hon gör om allt hon inte tycker om) men se den ensam, när mörkret fallit och jag lovar att du inte blir oberörd.
Jag ser fram emot fler filmer av Amirpour. Om detta är en början så är den magnifik men till skillnad från de gånger jag sett en magnifik film och tvivlat (förtvivlat) på att skaparen kan fortsätta på det viset, tvivlar jag inte en sekund på Amirpour. Jag vet inte om det ens är möjligt att tvivla efter att ha sett A Girl Walks Home Alone At Night.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: The Man from U.N.C.L.E. – ja tack gärna efterföljare

11 augusti, 2015 by Redaktionen

themanfromuncle

The Man from U.N.C.L.E.
Betyg 3
Sverigepremiär 14 augusti 2015

The Man from U.N.C.L.E. var en amerikansk TV-serie som ursprungligen sändes på NBC mellan 22 september 1964 och 15 januari 1968. Första säsongen sändes i svartvitt och de efterföljande tre säsongerna i färg. Serien följer de två UNCLE-agenterna Napoleon Solo och Illya Kuryakin som kämpar för världsfreden mot brottssyndikatet THRUSH. UNCLE är en akronym för United Network Command for Law and Enforcement”.

Biofilmen är en agentfilm med mycket humor och vi får se hur allt började. Vi får se hur Solo och Kuryakin träffas och tvingas samarbeta – och vi lever ju i en tid då feministiska tankar fått viss framgång: de två agenterna får en tredje kollega i den unga östtyska bilmekanikern Gaby (spelad av svenskan Alicia Vikander) som tvingas med dem på deras uppdrag.

Filmen utspelar sig i efterkrigstiden, under kalla krigets dagar och tidsepoken är mycket snyggt genomförd i bilar, kläder och mycket mera. Musiken är mycket bra och förmedlar mycket av de känslor som filmen ger och tidigare tv-serien förmedlade. USA och Sovjetunionen tvingas samarbeta för att lösa hotet av några galna storföretagare som kidnappat en vetenskapsman för att framställa en atombomb. Ett plus för att USA och Sovjet för en gångs skull framställs som ganska likvärdiga.

Det är en lättsam, rolig och underhållande agentfilm i kategorin ”Bondfilmskopior med mer humor inblandat”, som Kingsman, fast inte lika utflippad som Kingsman. I ärlighetens namn måste dock sägas att ”The Man from U.N.C.L.E.” aldrig blir riktigt spännande, förutom den roliga inledningen då Solo ska hämta Gaby från Östberlin. Vi förstår rätt väl filmen igenom hur det ska gå och vem som är ond och vem som ska dö och vem som är god och ska segra.

Skådespelarna är duktiga och Hugh Grant dyker upp i en roll där hans vanliga rollkaraktär som typisk britt är helt rätt. Alicia Vikander gör alltid bra ifrån sig, har vi någonsin sett henne göra en dålig roll? Henry Cavill är bra som agent Solo, han påminner en hel del om Roger Moore. Cavill har sagt i en intervju i DN att han gärna vill spela Bond. Det säger jag däremot nej tack till. Han skulle bara bli en kopia på Roger Moores James Bond. Den som så småningom ska efterträda Daniel Craig som 007 Bond måste tillföra något nytt, något eget. Som den nya James Bond säger jag absolut nej tack till Henry Cavill. Däremot ser jag honom gärna i fler filmer i rollen som solo. Han och Alicia Vikander och Armie Hammer som Illya Kuryakin har ett bra samspel. Det gnistrar kring dem.

Slutet visar, inte helt oväntat, att det kan komma uppföljare. Ja tack, det ser vi gärna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Scen, the man från u.n.c.l.e.

Filmrecension: Pixels

10 augusti, 2015 by Redaktionen

pix1Pixels
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 21 augusti 2015

Adam Sandler räddar världen från onda utomjordingar med ”nördkunskaper” om gamla arkadspel. Det obligatoriska kärleksintresset, Michelle Monaghan, kisar ansträngt filmen igenom. Bästisen Kevin James kan knappt läsa men är ändå USA:s president. I rollen som nemesis pratar Peter Dinklage ”jätteroligt” och har åttiotalsfrilla. Slutligen, i rollen som paranoid skrikhals, visar Josh Gad halva rumpan vid åtminstone två tillfällen. Ja, och han gör även dataspelsfiguren Q-bert gravid. Några frågor på det?

Slut på recension.

Ibland drabbas jag av en envis rädsla som vägrar släppa taget, en sorts fruktan över att förlora mitt jag och min identitet. Första gången jag vaknade upp med minnesförlust – efter en särskilt blöt utekväll – svepte denna rädsla in och bosatte sig någonstans i min bröstkorg. Insikten om att mitt jag utgörs och formas av de minnen jag förvärvat genom åren levererade ytterligare en insikt. Denna: när jag förlorar mina minnen, förlorar jag även det som är jag.

Vad har detta att göra med Adam Sandlers nya skräphög till film? Jo, det kan man fråga sig. Följ med här ska jag försöka tydliggöra kopplingen: Två timmar efter pressvisningen startar jag datorn och öppnar upp ett blankt dokument för att skriva denna recension. Relativt snabbt inser jag att något har hänt under dessa två timmar. Något oroväckande. Jag minns i princip ingenting av filmen. Mina händer darrar (den envisa rädslan pockar nämligen i mitt bröst och förkunnar övertygat: ”Du är förlorad, nu har din hjärna inlett sin slutgiltiga kollaps, du vet, den som du har fruktat så länge nu”). Med galopperande panik bläddrar jag febrilt i anteckningsblocket jag tog med till visningen. Däri stöter jag på ytterligare märkligheter. Det enda jag skrivit ner är verkar vara ett namn; ”Rymd-Madonna”, tätt följt av en illa konstruerad smiley.

Vad hände egentligen under dessa en timme och fyrtio minuter? Är Pixels så intetsägande att den inte säger eller gör någonting alls? Är det ens möjligt? Eller är det helt enkelt så att Sandler och company inte har någonting att berätta? Och varför ens lyssna i sådana fall? Är Adam Sandlers röst så behaglig? Är det så att titta på en Adam Sandler-film har blivit ekvivalent med att boffa bensin?

Det är först när jag friskar upp minnet genom att titta på trailern igen som saker och ting börjar ramla på plats. Just det: Kevin James är president. Michelle Monaghan är kärleksintresset. Peter Dinklage har skojig frilla. Josh Gad är otäck. Och allt är, såklart, en fadd och fantasilös ripoff på en drös andra filmer, men helt utan innehåll eller syfte.

Med andra ord är Pixels ett enda ingenting. Kom inte och säg att ni är förvånade. Men lyckas ni säga någonting alls, bugar jag i beundran. För från mitt håll kommer Pixels alltid att vara ett svart hål. Ett svart hål som lyckas vara både trött och fullt av ångest på samma gång. Det är nästan imponerande, om man tänker på det. Nej, om man lyckas tänka på det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

DVD-recension: Ex Machina där Alicia Vikander är imponerande som robot

8 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

ex-machina

Ex Machina
Betyg 4
Släpps på Blu-ray och DVD 17 augusti 2015

Att Alex Garlands film Ex Machina med svenska Alicia Vikander i en av huvudrollerna inte släpptes på svenska biografer är ett mysterium. Filmen är engagerande och har i allra högsta grad en publik.

Caleb är en ung man som arbetar som programmerare på ett stort företag där han vinner en tävling där priset är att få tillbringa en vecka hos företagets ägare, en excentrisk och oerhört begåvad IT-miljardär, Nathan. Denne IT-miljardär bor i ett avskilt område i bergen.

När Caleb kommer dit invigs han i den stora hemligheten. Nathan har utvecklat en robot med intelligens, han har skapat artificiell intelligens. Caleb får uppdraget att testa roboten, som fått namnet Ava och har skapats med kvinnliga attribut. Roboten Ava spelas av Alicia Vikander.

Caleb ska umgås med Ava och bedöma om hon har egen intelligens eller bara är skickligt programmerad. Det utvecklas till en psykologisk thriller. Till slut ställer sig Caleb frågan om vad som är artificiellt och vad som är äkta och han blir osäker på om han själv är äkta också. Vem är äkta?

Filmen är inspelad med ett tidlöst manén som påminner den del om Stanley Kubricks rymdepos ”År 2001 – Ett rymdäventyr” från 1968, med tidlösa miljöer som förmedlar en klaustrofobisk känsla, långa korridorer med raka linjer och alla rör sig som robotar, lite stelt och skrämmande. Skickligt val av filmskaparen att låta miljön på så sätt tydligt bära filmens berättelse.

För övrigt skulle dramat fungera smidigt att föra över till teaterns format, eftersom det egentligen bara är fyra roller: Nathan och Caleb, Ava och Kokyo, Nathans hembiträde.

Alicia Vikander är mycket bra i rollen som Ava. Hon är imponerande och trovärdig – och skrämmande. Experimentet skildras som en psykologisk thriller där våra känslor lätt lurar oss. Vem ska ha vår lojalitet? Människan eller maskinen och till vilket pris?

Aftonbladet berättar att 17 av 19 topprecensenter i USA gjorde tummen upp för filmen och Vikander när den hade premiär den 10 april.
– Vi bedömde att det inte skulle finnas tillräckligt med plats för den på bio nu under sommaren. Det var så otroligt många andra gigantiska titlar som ”Jurassic world”, ”Ted” och ”Minionerna”. Det finns inte obegränsat med plats på bio, säger UIP:s VD Zoran Slavic till Aftonbladet.

Jag tror han gjorde fel bedömning, Ex Machina har ju högra kvalitet är flera av de filmer UIP:s VD Zoran Slavic bedömde skulle vara för svåra att konkurrera med.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alicia Vikander, artificiell intelligens, Ex Machina, Filmrecension, Science fiction

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in