A girl walks home alone at night
Betyg: 5
Tänk er att Emir Kusturica och Jim Jarmusch får ett visuellt kärleksbarn och kombinera detta med ett musikaliskt kärleksbarn mellan Goran Bregovic och Ennio Morricone.
Det är varje cineasts dröm. Det är även det första intryck jag fick av A girl walks home alone at night, Ana Lily Amirpours debutfilm; en långsam resa genom natt, njutning och tystnad. Den officiella genren, om man tittar på IMDB, är skräck men Amirpour själv kallar filmen en vampyrwestern- vilket det är.
Filmen tar plats i Bad City, Iran- en plats så mörk och sorglig och dekadent att det blir vackert, en spökstad i klass med varje riktigt bra spaghettiwestern, och när husen glider förbi blandas detta med början av Jim Jarmuschs mästerverk Down By Law. Den som inte får ett sug i magen bara av en sådan filmisk fest är troligtvis död. Vi får möta knarklangare och prostituerade, missbrukare och desillusionerade ungdomar, transvestiter och ett ensamt, skrämt barn.
Den första person som introduceras är Arash (Arash Marandi) en iransk James Dean med bottenlösa rådjursögon, i en scen där han lyfter upp en katt ur ett förfallet ödehus och sedan tar hem den; redan där ger han ett starkt intryck, hans karaktärsdrag lyser igenom (kanske beror detta delvis på hans skönhet, men också på en briljant rolltolkning) och han är så speciell bland invånarna i Bad City- han utstrålar längtan och hopp, scenen med katten är genial då den visar hans mänsklighet; en mjuk sida som gör honom relativt unik i detta center för all tänkbar hopplöshet.
I samband med avslutet i filmen sluts en cirkel i och med denna synbart enkla handling- han räddar en katt, det är den första han räddar. Han har ej råd med mat eller kläder, men han räddar katten, tar hand om den, och när han möter den andra huvudkaraktären i A Girl Walks Home Alone At Night (Sheila Wand), enbart refererad till som The Girl, är han på något sätt tillbaka där, beskyddande och orädd. Jag tror att det skulle kunna tolkas som att han inte förstår vad hon är- en vampyr- men jag tolkar det inte så; jag tror att han helt enkelt inte bryr sig om det, samt att han har något slags tro på allas inneboende godhet.
The Girl- för att skriva om filmens vampyrdel- må vara ett rovdjur, men hon är ett rovdjur som väljer sina måltavlor; vilka at beskyddas och vilka att göra sig av med. Själva titeln pekar lika mycket på detta som på henne själv, hon behöver inte vara rädd för Bad Citys värsta som kommer fram i mörkret, men de flesta andra kvinnor behöver vara det. Hon må referera till sig själv som ond, men hennes handlingar är inte helt i synk med hennes uppfattning om dem.
A Girl Walks Home Alone At Night är inte i någon aspekt skräck för mig. Det är en kärlekshistoria och en studie i mänsklighet, tankarna går till Leonard Cohens berömda Anthem- There is a crack, a crack in everything, that’s where the light gets in- Thank you, Mr Cohen, truer words have never been spoken!
Jag hade på sätt och vis kunnat, för min egen del, enbart skrivit den allra första meningen av denna recension, men det hade begränsat antalet personer jag skulle nå- det finns en hel del vilka det hade räckt för, men jag skulle vilja påstå- bestämt- att denna film i all sin surrealistiska glans har förmågan att lirka sig in hos många fler än så. Det är en originell film (”konstig” skulle min mamma säga, som hon gör om allt hon inte tycker om) men se den ensam, när mörkret fallit och jag lovar att du inte blir oberörd.
Jag ser fram emot fler filmer av Amirpour. Om detta är en början så är den magnifik men till skillnad från de gånger jag sett en magnifik film och tvivlat (förtvivlat) på att skaparen kan fortsätta på det viset, tvivlar jag inte en sekund på Amirpour. Jag vet inte om det ens är möjligt att tvivla efter att ha sett A Girl Walks Home Alone At Night.