• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Dheepan – en varm film om tre främlingar som måste hålla ihop som familj för att överleva

14 september, 2015 by Rosemari Södergren

dheepan

Dheepan
Betyg 4
Svensk biografpremiär den 18 september 2015

Dheepan slog knockout på juryn på Cannes filmfestival 2015 och fick det finaste priset av alla där: Guldpalmen. Jag träffade en man från filmbolaget som lanserar filmen och han berättade att de höll på och klippa filmen in i det sista före visningen på Cannes.

Jag tycker filmen delvis var svår att betygsätta. Den är intresseväckande och stark och väldigt mänsklig, samtidigt känns den spretig och inte helt färdigklippt än. Den får nu betyg 4 – och det är en relativt svag 4, men med en del justeringar och klipp skulle den lätt åka uppåt och bli ett mästerverk, betyg 5 hos oss.

Handlingen kretsar kring tre flyktingar från Sri Lanka. Mannen är en före detta soldat i de tamilska tigrarna. Han har förlorat sin familj och allt i inbördeskriget och orkar inte kriga mer. Han orkar inte med allt våld längre. Att fly är dock inte enkelt. Han måste få tag på ett pass med ett annat namn, han kan inte resa med sitt eget namn, då släpps han inte ut ur landet.

Han får tag på ett pass för familjen Dheepan. För att kunna använda sig av det behöver han en kvinna som kan vara hans fru och en flicka som kan vara dottern. I röran och villervallan på flyktinglägret lyckas han hitta en ung kvinna och ett barn, dessa tre som är totala främlingar för varandra förenas i att de är på flykt och måste hitta ett nytt liv. De utger sig för att vara en familj och beslutar sig för att bygga ett nytt liv tillsammans. Efter att ha flyttat runt en tid får de till slut en lägenhet i en nedgången förort till Paris. Våldet och fördomarna som möter dem väcker obehagliga minnen från hemlandet och Dheepans krigarinstinkter vaknar till liv när han bestämmer sig för att skydda dem som står honom närmast.

Det som förvånar mig är att mannen så snabbt kan få ett jobb i Paris, även om det är ett enkelt arbete som fastighetsskötare är det trots allt ett jobb och med jobbet följer en bostad.

Vi får följa deras liv, den nioåriga flickan som förlorat sin mamma måste nu växa upp i ett främmande land med en ung kvinna som hennes nya mamma. De andra flickorna i skolan är inte direkt välkomnande och hennes nya mamma klarar knappt att ta hand om sig själv och har ingen aning om hur en mamma ska vara. Den unga kvinnan är egentligen för ung för att kunna vara mamma åt en nioårig flicka. Den unga kvinnan är nästan ett barn själv. Mannen har flytt våldet men möter snart andra tamilska tigrar som har förväntningar på att kampen ska fortsätta – och dessutom lever de i ett område där kriminella gäng härskar.

Att filmen går upp på svenska biografer just nu är väl tajmat. Den som inte förstår varför flyktingar i en del fall kommer med falskt pass och falska namn får en inblick i varför det blir så. Filmen är dock mycket mer än en pekfingersfilm för de politiskt korrekta. Det är en varm film om tre människor som flyr för sina liv och lär sig överleva tillsammans.

Regissören Jacques Audiards betraktas som en en av vår tids mest kompromisslösa regissörer och utan tvekan är Dheepan ett stark drama om människor som kämpar för sin överlevnad och den känns äkta och trovärdig. Skådespelarna är duktiga och det är på tiden att Sri Lanka finns med på ett hörn i en film på svenska biografer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Mandarinodlaren – skådespelarna är så bra, så äkta och så naturliga

2 september, 2015 by Rosemari Södergren

mandarinodlaren

Mandarinodlaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2015

Denna georgiska film var nominerad till bästa utländska film (eller som kategorin numer heter: icke-engelskspråkiga film) både inför Oscargalan och Golden Globe. Jag har sett alla de filmer som var nominerade till bästa utländska film på Oscargalan och samtliga är mycket bra och är bättre än de som var nominerade till bästa film. För min del kunde denna lika gärna ha vunnit priset som den polska filmen Ida som vann.

Året är 1992. Inbördeskriget rasar i Georgien. I en liten by i bergen har alla estniska bybor flytt tillbaka till sitt hemland. Estland är inte inblandat i inbördeskriget, men krig drabbar alla som råkar befinna sig i vägen för de stridande.

Två ester har dock stannat kvar, den äldre mandarinodlaren Ivo, som vägrar lämna sina grönskande träd, och hans yngre medhjälpare Margus.

Men slutligen tränger sig kriget på även i denna gudsförgätna avkrok. Efter en blodig strid finner de två mandarinodlarna två svårt skadade soldater – en från vardera sida av kriget. Och eftersom de inte betraktar de skadade som blodtörstiga krigare, utan som sina medmänniskor, tar de hand om dem och ger dem logi i Ivos hus.

De bittra fienderna vaknar upp och vårdas i det lilla huset av Ivo och Margus. Legosoldaten Ahmed från Tjetjenien och georgien Nika har båda förlorat vänner i kriget. Den grupp Nika kämpade med dödades av Ahmed och hans vän. Ahmeds vän från barndomen dödades av georgierna. Det är mycket hat mellan dem och mycket fördomar och okunskap om varandras historia.

De fyra skådespelarna är alla så bra, så äkta och så naturliga. Filmen känns också väldigt enkel och genuin. Det känns som att jag är där, mitt ibland dem. Karaktärerna är mänskliga och trovärdiga och handlingen är överraskande och känns mycket sann, som om allt skulle kunna hända på precis det sättet. Filmen visar galenskapen i krig genom att berätta om några enskilda människors öden. Filmen berättar på ett enkelt och nära sätt och det blir aldrig sentimentalt eller pekoral av det. Det är så befriande att det kommer fler och fler bra icke-engelskspråkiga filmer på svenska biografer.

Regi: Zaza Urushadze
Land: Estland / Georgien
År: 2013
Längd: 87 min
Genre: Drama, Krigsfilm

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Georgien, Mandarinodlaren, Scen

Filmrecension: Amour Fou

31 augusti, 2015 by Redaktionen

amourfou

Amour Fou
Betyg 4

Filmen utspelar sig i Berlin under romantiken i början av 1800-talet. En ung deprimerad och dödslängtande poet Heinrich vill uppleva vad han uppfattar som riktig kärlek åtminstone en gång innan han dör. Riktig kärlek betyder att de älskande är beredda att gå i döden tillsammans. Därför försöker att förmå sin mer levnadsglada kusin Marie att bevisa sin eventuella kärlek för honom genom att ingå en självmordspakt där de två skall ta sina liv tillsammans.

Heinrich blir djup förtvivlad över att inte Marie är det minsta intresserad av hans förslag, att hon inte älskar honom tillräckligt mycket för att uppfylla hans djupaste önskan. Men när han senare möter en affärsbekants hustru Henrietta, återfår han hoppet att finna en kvinna som är beredd att gå i döden tillsammans med honom. Henriette är visserligen fascinerad av den kontroversielle poetens skrivkonster men inte lika intresserad av hans märkliga kärlekskonster. Till en början är hon därför helt ointresserad av Heinrich önska. Hon är dessutom gift och säger sig älska både sin man och deras gemensamma dotter. Men när hon får veta att hon kanske lider av en obotlig sjukdom börjar hon plötslig intressera sig för hans förslag. Fråga som inte får något svar är om hon har drabbats av en fysisk sjukdom eller om det handlar en psykosomatisk sjukdom som uttryck för ett innehållslöst högborgerligt liv.

Kan hennes beslut att följa poeten i döden ses som en paradoxal protest mot en förtryckande kvinnoroll och ett förtryckande kvinnoliv. Där en död tillsammans med en poet som byter mot traditionerna trots allt framstår som en egen viljeyttring. Om så, hur kan vi då förstå att Henriette vid det absurda avskedet från sin dotter uppmanar dottern att vara lydig och alltid göra pappa säger. Hur kan vi förstå att Henriette vill att hennes dotter skall välja det liv som hon själv vill fly från till vilket pris som helst.

AMOUR FOU (galen kärlek)
Manus och regi: Jessica Hausner
I rollerna:
Christian Friedel
Birte Schnoeink
Stephan Grossman

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Amour Fou, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Trainwreck – Skarp och rolig, men sticker ändå i ögonen

31 augusti, 2015 by Redaktionen

trainreck

Trainwreck
Betyg 3

Nya stjärnskottet på himlen Amy Schumer är en i raden av gränslösa amerikanska komiker. Hon pratar om sådant ”kvinnor inte får prata om offentligt”. Hennes stand-up är skoningslöst skämmig och skratten fastnar ofta i halsen. Hon driver med utseende, sex, alkohol, rasism och pedofili (det stora no-no som många komiker inte kan låta bli). Nu har hon försökt ta med sig dessa element till sin första långfilm. Till hjälp har hon med sig regissören Judd Apatow (Bridesmaids).

Schumer spelar karaktären Amy som lever som en mansgris. Hon super, äter onyttigt, jobbar på en samvetslös tidning och ligger med män på löpande band. I början tvingar hon en man till oralsex men ger inget tillbaka. So långt är det rätt unikt i kommersiella filmsammanhang. Amys smått hatiska pappa (Colin Quinn), tillika Amys förebild har uppfostrad Amy och hennes syster (Brie Larsson) med mantrat att monogami är orealistiskt. Men det har hon inget för när hon genom jobbet träffar idrottsläkaren Aaron Conners (Bill Hader). Hon tvingas omvärdera sin livsstil och sina val. Om hon ska få den här relationen att fungera måste hon skärpa sig helt enkelt. Aaron är en bra man som är lagom rolig, framgångsrik och har ett samvete. Aaron har även en rasifierad kompis (basketspelaren Lebron James som spelar sig själv). Det blir extra meta när Aaron ifrågasätter Amy för att hon bara har vita vänner – men den enda större rollen som en rasifierad har i själva filmen är som den vite mannens kompis.

Låter det här bekant? Det är för att det är det. Skillnaden är att i de flesta andra filmer är det en man som beter sig som en gris (vilket förväntas av män), som måste ändra sig när han träffar en Moder Theresa-liknande kvinna. Varför har Amy Schumer gjort en film som går ut på att det är coolt att leva som en mansgris, men där hon sen måste ändra på sig? Och varför är det feministiskt och banbrytande i USA för kvinnor att leva som män? Det finns gott om skarpa skämt och roliga biroller (filmens behållning) – men premissen sticker mig rejält i ögonen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Trainwreck

Filmrecension: Jag är Ingrid – äkta och genuin dokumentär om en av våra största skådespelare

23 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

jagaringrid

Jag är Ingrid
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2015

Hon var vän med Jean Renoir, hon jobbade med Alfred Hitchcock, hon spelade mot Humprey Bogart, Clark Cable och Cary Cooper. Ingrid Bergman är en av Sveriges största skådespelare genom tiderna. Hon fick Oscarstatyetten två gånger som skådespelare. Hon hade filmkarriär i både Hollywood och Italien och bodde i USA, Italien, Frankrike och Sverige. Hon var en äventyrare i blodet. Som 23-åring åkte hon ensam över till USA då hon fått femårskontrakt med ett filmbolag i Hollywood. Hennes man Petter och dotter kom över senare.

jagaringridposterJag är Ingrid. är ett personligt porträtt av en av Sveriges mest framstående skådespelare. Genom Ingrid Bergmans privata filmer, som aldrig tidigare publicerats, brev och dagböcker och i samtal med Ingrids fyra barn möter vi en kvinna som alltid gick sin egen väg.

Filmen är regisserad av Stig Björkman på initiativ av Isabella Rossellini och producerad av Stina Gardell/Mantaray Film. Ingrid Bergmans röst görs av Alicia Vikander, filmmusiken av Michael Nyman och slutlåten är specialskriven av Eva Dahlgren.

Filmen är en dokumentär och den känns mycket äkta och genuin, jag upplever den inte som tillrättalagd, inte överdriven och inte förljugen. De fyra barnen berättar öppet om hur det var att växa upp med en så berömd mor. Jag tycker filmen ska ha ett stort plus också för att regissören inte försöker lägga in någon krystad dramaturgiskt handling utan filmen berättar väldigt rakt och upp och ner om Ingrid Bergmans liv.

Det är väldigt kul att se alla dessa gamla filmklipp. Ingrid Bergmans pappa fotade och filmade sin älskade dotter och när han dog fortsatte Ingrid Bergman själv att filma massor ur sitt liv, såväl privatliv som arbetsliv.

Ingrid Bergman hade en stark inre drift och lust att arbeta som skådespelare. Ett skäl till att hon var så naturlig framför filmkameran kan ha varit att hon redan som baby vandes vid att filmas och agera framför kameran och mannen bakom kameran var hennes pappa som älskade henne. I ”Jag är Ingrid” är det tydligt vilken skicklig skådespelare hon var, hur proffsig och naturlig framför kameran.

jagaringrid_medbarnenNär en kvinnas liv ska presenteras blir det alltid så att hon också ska beskrivas som mor, hur bra mamma hon var. Ingrid Bergman var en av de kvinnor som då på den tiden vågade lyssna på sin egen inre vilja och följa sin karriär. Delvis i alla fall. Hon blev mor till fyra barn och hon ägnade trots allt en hel del tid år dem också. De åren då hon var gift med den italienska filmregissören Roberto Rossellini fick hon inte spela in filmer med andra regissörer, för Roberto. Så helt fri kvinna var hon ändå inte. Ingrid Bergman och Roberto Rossellini var gifta på var sitt håll när de möttes 1950.

I USA var hon först hyllad under sin karriär men då hon lämnade sin förste make Petter blev det en väldigt ståhej och en del röster höjdes för bojkott av henne, då hon lämnade sin man och sin dotter för en förälskelse i en fotograf.

Jag inser hur modig hon var. Hon älskade sina barn men älskade sitt yrke, älskade att filma, älskade äventyren. Det var inte helt lätt för en kvinna att kombinera detta då.

”Jag är Ingrid” visades på Cannes filmfestival 2015 och har premiär i Sverige under en hyllningsgala på Dramaten den 24 augusti. Filmen får svensk biopremiär över hela landet 28 augusti 2015, veckan då Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år.

För min del tycker jag filmen är ett måste för alla som är intresserad av svensk filmhistoria och alla som är intresserade av kvinnors roll genom historien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Alicia Vikander, Dokumentär, Eva Dahlgren, Filmrecension, Ingrid Bergman, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in