• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Päron och Lavendel – ett franskt romantiskt drama

14 december, 2016 by Birgitta Komaki

Päron och Lavendel
Betyg 3
Premiär den 16 december 2016

Ett franskt romantiskt drama i vacker lantlig miljö.

När Louise kommer körande på väg hem till sin gård råkar hon köra på en man, Pierre. Han springer i väg och hon söker efter honom. Hon hittar honom med ett sår i huvudet och tar med honom hem. Där blir han kvar på soffan. Det är en stilig man men det är något speciellt med honom. Han städar hennes saker snabbt och effektivt och han gör många saker perfekt. Men han vill inte bli berörd och han är annorlunda. Han har Aspergers. Louise som är änka med två barn driver sin gård med päronodling och har stora ekonomiska problem. Hon får hjälp av Pierre på många sätt. Han har goda egenskaper men saknar den sociala förmågan. Hon känner dragning till honom men han lever som i en bubbla.

Med vyer över planteringar med päronträd , ljuslila blommande lavendelfält och åkrar med vajande havre är Philippe Guilberts foto bedövande vackert. Fantastisk är scenen då träden skall skyddas mot frosten och eldtunnor tänds mellan träden.
Filmen är vacker som en saga och man önskar att den kan vara sann. Pierre är en genomgod person men mycket sårbar. Man tänker på filmen om Forrest Gump som också var en annorlunda och god person. Men där slutar likheten mellan filmerna. Filmen om Forrest Gump var hjärtknipande och roande. Den här filmen är romantisk och allvarlig.

Benjamin Lavernhe som den autistiske Pierre och Virginie Efira som den vackra änkan Louise är ett vackert par. Bland många bra birollsinnehavare kan nämnas Lucie Fagedet är den trotsiga tonårsdottern och Hiam Abbass som psykolog.

Tyvärr är nog filmen mer en saga än en sanning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Rogue One – A Star Wars Story – en besvikelse

14 december, 2016 by Rosemari Södergren

Rogue One – A Star Wars Story
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 december

”Rogue One – A Star Wars Story” är säkert en av årets mest efterlängtade filmer. Star Wars-serien har många hängivna fans. Jag tillhör utan tvekan den gruppen också, kanske inte de allra mest hängivna men vid valet mellan Star Trek och Star Wars väljer jag Star Wars. Tyvärr blev jag rätt så besviken när jag såg denna nya film.

Jag såg den på Imax 3D och det finns inget att klaga på när det gäller 3D-effekterna. Där jag satt, så mycket i mitten som det gick att sitta i salongen (vilket teknikexperter säger är bästa platsen för filmer i Imax 3D) fungerade 3D-effekterna perfekt. Också människorna såg naturliga och vettiga ut. Människor har en tendens att de lätt genomskinliga ut 3D annars. Så filmen får ett plus för dess effekter och hur genomarbetat allt det tekniska är. Om det blir någon nominering för tekniken i Oscarsnomineringarna skulle jag inte bli överraskad.

Nu räcker det inte med bra teknik och fina foton över rymden och rymdskepp och alla slag och krig och allt pangande och skjutande för att en film ska vara bra. Inte för mig i alla fall. Grundberättelsen får stå tillbaka alldeles för mycket för alla actionscener som sällan är spännande utan bara en stor skjutfest, ett enda nedmejande av soldater av olika slag. Är lösningen på framtidens världs problem alltid densamma som människans historia hittills, är krig och död och skjutanda av massorna enda lösningen och är det den enda underhållningen på en film?

Filmen är som många filmer idag väldigt politiskt korrekt. Där finns en grupp hjältar där också någon kvinna är med, där finns hjältar av olika utseenden, både någon som ser ut att ha asiatiskt ursprung och någon som skulle kunna vara sydamerikan och någon som kan vara arab – och så en robot som passar in i hjältegruppen. Det är självklart bra att medvetande om feminism och mångfald nått ända in till den stora mångmiljonindustrin i Hollywoods filmindustri. Detta ger filmen dess andra plus.

Därmed har vi hamnat på betyg 2, med två plus i kanten. Visst skulle jag kunna ge skådespelarna ett plus också, men jag räknar in det pluset till det förra där jag redogjorde för mångfalden.

Filmens berättelse utgår från det eviga kriget mellan de onda med kejsaren och Darth Vader som vill lägga sig under hela rymden – och så finns rebellerna som kämpar för att rädda världen från diktaturen. I denna tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia. Tyvärr blir det aldrig riktigt spännande, det är av och till rätt segt och jag längtar mer efter att få kolla på Facebook än filmduken. Inget överraskar mig i filmen direkt heller. Filmen är två timmar och 13 minuter – och det är långt. För långt.

Det är mycket mycket skjutande, det är tydligt att filmen också ska lanseras som ett tv-spel. Det skulle förvåna mig oerhört annars. Den är mer som ett tv-spel med det okänsliga ihjälskjutandet av en lång rad fiendesoldater.

Rogue One – A Star Wars Story har världspremiär på svenska biografer den 14 december och visas i både 2D och 3D samt i IMAX 3D. Filmen hat till och med världspremiär i Sverige, två dagar före till exempel USA.

Jag är besviken men inser att Star Wars är Star Wars – så filmen kommer ändå att dra en storpublik till biograferna, vilket väl får ses som en välgärning, trots allt. Men jag hade önskat mer av dramaturgi, mer djup i karaktärerna och mer fördjupning i grundhistorien som fängslat så många av oss – och inte denna ganska stora sidohistoria. För mig är det i alla fall en sidohistoria från det som Star Wars handlar om för mig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Rogue One - A Star Wars Story, Scen, Star Wars

Filmrecension: Why him? – en komedi att rekommendera

14 december, 2016 by Birgitta Komaki

Why him?
Premiär 25 december
Betyg 4

”Why Him?” är en romantisk komedi med det klassiska temat en överbeskyddande far och en dotter som väljer fel pojkvän.

När Ned (Bryan Cranston) och Barb (Megan Mullully) vid jultid besöker sin dotter Stephanie (Zoey Deutch) på college ska de träffa hennes pojkvän Laird (James Franco) för första gången. En pojkvän de knappast visste om förrän de såg hans nakna rumpa på dotterns gratulationsvideo. Besöket blir omtumlande för alla. Stephanie har verkligen valt en fars värsta mardröm till pojkvän. Inte bara att han är totalt gränslös när det gäller sex, språk och social samvaro. Han är ofantlig välbeställd också. En internetmiljonär att jämföra med faderns mediokra företag. Han bor i det flottaste huset med alla futuristiska uppfinningar. Det blir familjen varse när grinden öppnas genom personscanning och sekreteraren i taket ser och hör allt. I pojkvännens papperslösa hushåll är det mesta skilt från familjens välartade medelklassliv. Det uppskattas av den 15-åriga sonen( Griffin Gluck) medan fadern är helt avvisande. Att Stephanie intygar att hon älskar sin Laird och att han är bra övertygar inte Ned. Och Neds välsignelse vill båda ha.

Regissören John Hamburg har gjort en rolig film. Han har tagit ut svängarna och inte varit rädd för att ta i för mycket. Trots att temat är gammalt så är filmen förvånande fräsch. Även skämten om generationsklyftan är roliga. Kanske det inte skiljer så mycket mellan olika åldrar. Men vem under trettio känner till Pink Pantern eller gamla ordspråk? James Franco i rollen som Laird är gränslös och det bidrar till att filmen blir gränslös. Han är bara för mycket i allt och man förstår Bryan Cranston
som orolig pappa. En roll som han spelar med små medel och mycket trovärdigt.

Om man vill bli road en kväll så är det en komedi att rekommendera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Komedi, Scen

Filmrecension: Agnus Dei ställer frågan: Hur skapas ondska genom lydnad och hur skapas godhet genom olydnad?

30 november, 2016 by Redaktionen

agnusdei

Agnus Dei
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 december 2016

Filmen utspelar sig i krigslutets Polen i december 1945. Polen var ockuperat av Sovjetunionen även om Europa ännu inte var fullständigt uppdelat mellan västmakterna och Sovjetunionen. Det var en smärtsam och osäker efterkrigstid och filmen är påtagligt genomsyrad av det kalla kriget skuggor. Exempelvis framkommer det genom att människor inte kunde söka sig till vilken hjälporganisation som helst, i detta fall det franska eller polska Röda Korset. En av filmens huvudpersoner Mathilde som är en ung franska läkare jobbar för Röda Korset för att hjälpa franska överlevande från koncentrationsläger och andra fångläger. En dag kommer en polsk nunna, Maria, och ber Mathilde om hjälp. Hon berättar inte riktigt vad det handlar om men säger ändå att någon kommer att dö om ingen hjälp ges. Men istället för att erbjuda sin hjälp leder Mathilde med viss tvekan ut Maria ur sjukhuset med hänvisning till att hon som polska måste söka sig till det polska Röda Korset. Det vill inte Maria eftersom hon tror att det kan leda till att klostret stängs.

Men Maria ger sig inte och lyckas så småningom få Mathilde att bryta mot reglerna och i smyg följa med till klostret. Där möter hon succesivt ett stort antal gravida nunnor som blivit ofredade av soldater ur den sovjetiska armén. Nunnorna var alltså drabbade av det manliga våld som hundratusentals kvinnor har drabbats av genom krigens historia. Nunnorna, gravida såväl som inte gravida, lider av djup skam. De känner sig orena, smutsiga, skyldiga och syndiga trots att de är helt oskyldiga. De kämpar förtvivlat för att med hjälp av sin tro kunna försonas med sin synd och sin graviditet och vill absolut inte att det som har hänt skall komma ut. Nunnorna och särskilt abbedissan vill att det skall förbli klostrets hemlighet.

Nunnorna förväntas lida och försonas i tysthet, som en religiös plikt. Genom att söka hjälp har Maria alltså brutit mot klostrets regler. Genom att hjälpa har Mathilde brutit mot sjukhusets regler. Genom sina brott mot respektive regelsystem stöter alltså både kvinnorna på motstånd från såväl sjukhuset som klostret. Sakta men säkert vinner dock Mathilde nunnornas förtroende och får till slut se på, ta på och undersöka nunnornas kroppar vilket enligt tron anses vara ett religiöst brott. Det hela måste dock döljas för abbedissan som fortsätter att vara orolig för att graviditeterna skall bli kända utanför klostret. Men vad är hon rädd för? Vad har hänt med det barn som hon säger sig ha lämnat bort till en födande nunnas släkting? Vad väntar alla de barn som står på tur att födas. Barn som är lika oskyldiga som deras våldtagna mammor. Denna typ av funderingar växer sig allt starkare under filmens gång.

Det vilar ett pulserande obehag över filmen. Kraven på religiös såväl som sekulär lydnad och tystnad, kampen mellan försoning och bestraffning samt nunnornas tysta skam och förtvivlan kryper allt djupare under skinnet på åskådaren. Filmen är väl värd att se. Den ställer frågor om människans villkor inte bara under svåra förhållande utan också på ett mera generellt plan. I såväl Mathildes som Marias ansikten och kroppar speglas de inre och yttre kamperna mellan lydnandets pris och olydnandets nödvändighet. Hur skapas ondska genom lydnad och hur skapas godhet genom olydnad?

Regissör: Anne Fontaine
Skådespelare:
Lou de Laáge spelar Mathilde
Agata Buzek spelar Maria
Agara Kuleza spelar klostrets Abbedissa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Agnus Dei, Andra världskriget, Filmrecension, Polen, Scen

Filmrecension: American Honey – en ungdomsfilm för alla

30 november, 2016 by Birgitta Komaki

americanhoney

American Honey
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 december 2016

Somliga filmer älskar man och American Honey är en sådan. Det är en lång road movie, verkligen lång 2 timmar och 45 minuter.Lång är också resan för det gäng ungdomar som åker runt i USA och knackar dörr och säljer tidningsabonnemang. Om sedan tidningarna finns är oklart. Huvudsaken år att dra in pengar till ledaren Krystal (Riley Keough) som styr det hela med järnhand. Med sin minibuss kör de runt i mellanvästern i USA och besöker olika samhällen. Sover på motell , säljer tidningar i rika lyxiösa hem och i fattiga samhällen med hjärtskärande hemmiljöer. Många tomma kylskåp, kamphundar och människor som sitter fast i fattigdom och arbetslöshet. I bussen råder det för det mesta fred, musik, skämt och ett hårt festande. Bussen för tankarna till en religiös sekt där ett gäng rotlösa ungdomar har funnit sin trygghet. Vi får inte veta något om ungdomarnas bakgrund, bara att de har blivit upplockade efter vägen. Färden bara pågår. Det finns ingen framtidstro eller mål. Det är en resa utan början eller slut.

Stjärnan i filmen är Star (Sasha Lane) som möter gänget på ett WalMart varuhus. Hon blir charmad av den coolaste killen i gängen, Jake (Shia LaBeouf)och lämnar sitt tragiska hem. Kärlekshistorien mellan Star och Jake är en historia med många hinder men också mycket ömhet. Mellan dem råder en magnetism och känsla
av äkthet finns i hela filmen.

americanhoney2Sasha Lane är nykomling i filmbranschen och regissören Andrea Arnold upptäckte henne på stranden i Florida. Precis som i filmen lär hon privat vara tuff och streetsmart vilket passar perfekt med hennes roll som Star. Men hon är samtidigt ung och sårbar. Hon kommer säkert att bli en stjärna i många filmer. Shia LaBeouf är killen som ingen kan motstå. En sådan kille som alla tjejer någon gång varit kär i. Riley Keough som ledare med stenhård blick , Arielle Holmers som den ömtålige Pagan och Corey (McCaul Lombarde) utan kläder är några av många karaktärer i filmen.

Regissören Andrea Arnold gjorde 2005 kortfilmen Wasp, 2006 Red Road och 2009 filmen Fish Tank. Med American Honey vann hon Cannesfestivalens jurypris 2016 och hon har fått flera utmärkelser för sin film.

Filmen sägs vara en film för den unga generationen men passar alla generationer. Det är en skön känsla i filmen trots svärtan som finns där bakom det ständiga festandet. Den halvkriminella verksamheten är naturligtvis ingen framtid men det är ett sätt att överleva här och nu. Drömmarna får komma sedan. Intensiv, roande och rörande och massor med underbara scener som man minns. Många scener blir som en liten egen historia i hela den flytande historien. En film man kan se flera gånger och njuta av varje gång. Regissören har gjort ett fantastiskt jobb. Dessutom är musiken filmen igenom mycket bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: American Honey, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Sida 354
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in