Filmrecension: Rogue One – A Star Wars Story – en besvikelse

Rogue One – A Star Wars Story
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 december

”Rogue One – A Star Wars Story” är säkert en av årets mest efterlängtade filmer. Star Wars-serien har många hängivna fans. Jag tillhör utan tvekan den gruppen också, kanske inte de allra mest hängivna men vid valet mellan Star Trek och Star Wars väljer jag Star Wars. Tyvärr blev jag rätt så besviken när jag såg denna nya film.

Jag såg den på Imax 3D och det finns inget att klaga på när det gäller 3D-effekterna. Där jag satt, så mycket i mitten som det gick att sitta i salongen (vilket teknikexperter säger är bästa platsen för filmer i Imax 3D) fungerade 3D-effekterna perfekt. Också människorna såg naturliga och vettiga ut. Människor har en tendens att de lätt genomskinliga ut 3D annars. Så filmen får ett plus för dess effekter och hur genomarbetat allt det tekniska är. Om det blir någon nominering för tekniken i Oscarsnomineringarna skulle jag inte bli överraskad.

Nu räcker det inte med bra teknik och fina foton över rymden och rymdskepp och alla slag och krig och allt pangande och skjutande för att en film ska vara bra. Inte för mig i alla fall. Grundberättelsen får stå tillbaka alldeles för mycket för alla actionscener som sällan är spännande utan bara en stor skjutfest, ett enda nedmejande av soldater av olika slag. Är lösningen på framtidens världs problem alltid densamma som människans historia hittills, är krig och död och skjutanda av massorna enda lösningen och är det den enda underhållningen på en film?

Filmen är som många filmer idag väldigt politiskt korrekt. Där finns en grupp hjältar där också någon kvinna är med, där finns hjältar av olika utseenden, både någon som ser ut att ha asiatiskt ursprung och någon som skulle kunna vara sydamerikan och någon som kan vara arab – och så en robot som passar in i hjältegruppen. Det är självklart bra att medvetande om feminism och mångfald nått ända in till den stora mångmiljonindustrin i Hollywoods filmindustri. Detta ger filmen dess andra plus.

Därmed har vi hamnat på betyg 2, med två plus i kanten. Visst skulle jag kunna ge skådespelarna ett plus också, men jag räknar in det pluset till det förra där jag redogjorde för mångfalden.

Filmens berättelse utgår från det eviga kriget mellan de onda med kejsaren och Darth Vader som vill lägga sig under hela rymden – och så finns rebellerna som kämpar för att rädda världen från diktaturen. I denna tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia. Tyvärr blir det aldrig riktigt spännande, det är av och till rätt segt och jag längtar mer efter att få kolla på Facebook än filmduken. Inget överraskar mig i filmen direkt heller. Filmen är två timmar och 13 minuter – och det är långt. För långt.

Det är mycket mycket skjutande, det är tydligt att filmen också ska lanseras som ett tv-spel. Det skulle förvåna mig oerhört annars. Den är mer som ett tv-spel med det okänsliga ihjälskjutandet av en lång rad fiendesoldater.

Rogue One – A Star Wars Story har världspremiär på svenska biografer den 14 december och visas i både 2D och 3D samt i IMAX 3D. Filmen hat till och med världspremiär i Sverige, två dagar före till exempel USA.

Jag är besviken men inser att Star Wars är Star Wars – så filmen kommer ändå att dra en storpublik till biograferna, vilket väl får ses som en välgärning, trots allt. Men jag hade önskat mer av dramaturgi, mer djup i karaktärerna och mer fördjupning i grundhistorien som fängslat så många av oss – och inte denna ganska stora sidohistoria. För mig är det i alla fall en sidohistoria från det som Star Wars handlar om för mig.