• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: : All the Money in the World – sevärd men inte mer

25 januari, 2018 by Birgitta Komaki

All the Money in the World
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2018
Regissör Ridley Scott

Året är 1973 och den tonårige Paul Getty vandrar runt bland de prostituerade i Roms lyxigare kvarter. Han är en mycket ung kille som börjar bli man och han njuter redan av det ljuva livet i Roms lyxkvarter. Men när han blir kidnappad på öppen gata och indragen i en vit skåpbil ändras livet snabbt. En kidnappning som varar i många månader och där alla väntar på en lösensumma.

Den här kidnappningen är en känd historia och filmen grundar sig på John Pearson´s bok ”Painfully rich” från 1993. Paul är sonson till Jean Paul Getty, världens rikaste man.

Bakgrunden till den stora familjeförmögenheten är oljan. Getty Sr. gjorde affärer med beduinerna i Saudiarabien och skapade världens största förmögenhet. Han byggde supertanks som kunde frakta oändliga mängder olja. Den gamle Getty lever för sina pengar och konstföremål. En girig gammal man som vet att folk alltid vill åt hans pengar. Cynisk och ständigt upptagen med sina affärer. Nu en gammal man men enligt filmen har han alltid varit sådan och inte haft tid för sin familj. Han säger att ”Jag kunde inte tyngas ner av en familj”.

Med otaliga exempel i filmen visas hur gamle Getty älskar sina pengar och alltid prioriterar dem. Skälen till denna girighet det får vi aldrig veta och vad som driver honom att alltid tjäna mer. Eftersom filmen till stor del handlar om den gamle Gettys girighet hade man velat se mer om människan bakom miljarderna. Han spelas av Christoffer Plummer.

Kevin Spacey som först spelade rollen blev utbytt eftersom han anklagas för sexuella brott och därför blivit svartlistad.

Den unge Paul Getty görs av Charlie Plummer i typisk 1970-talsfrisyr och modern Gail av Michelle Williams. Deras snåriga relation görs ingen större affär av i filmen. Gail kämpar för sin sons fritagande men blir ändå underligt färglös och kontrollerad som person.

Då är den underliga rollen som Fletcher Chase (Mark Wahlberg) en fd CIA-agent hamnar i mer intressant. Utsänd av Getty Sr. blir han en slags mellanhand i familjen med en mycket speciell relation till Gail. Jag tycker också att Roman Duris är bra i rollen som kidnappare. Den onde brottslingen som egentligen är god. En inte särskilt trovärdig person men hela historien är egentligen otrolig trots att den är sann.

Att skapa spänning i ett kriminaldrama är inte lätt när publiken redan vet utgången. Då gäller att skildringen griper tag på annat sätt och jag blir inte gripen .
Roms jagande paparazzifotografer och Colosseums ruiner skapar stämningen i Rom. I södra Italien härskar maffian som ett slags rövargäng.

Men jag saknar relationer till personerna i filmen. Kidnappningen måste i verkligheten ha varit ett större drama i familjen än den här filmen visar. Det känns som regissören
står utanför och tittar på det rika folket . Men även miljonärer och miljardärer är ju människor och det hade jag velat se mer av. Att pengar inte gör någon lycklig vet jag redan. Med lite mer psykologisk dramatik hade den här filmen kunnat bli en toppenfilm, ingredienserna finns ju i historien. Nu blir den sevärd men inte mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: En sista semester

25 januari, 2018 by Rosemari Södergren

En sista semester
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2016
Regi: Paolo Virzì

En sista semester är en stark film som gör mig väldigt ledsen. Den skildrar hur människor i dagens västvärld inte har något värde när de åldras och/eller blir sjuka. När vi människor mister ungdomens kraft, styrka och energi är vi enbart värda förakt och det verkar som att samhället tycker att vi då borde flyttas ur människors sikt, försvinna.

Ella och John (Helen Mirren och Donald Sutherland) är ett äldre par, en bra bit upp i pensionsåldern. Han är en tidigare professor och har drabbats av en demenssjukdom och minnet böljar fram och tillbaka, ibland kommer han inte ens ihåg namnet på sina barn och sin fru och ibland kan han minnas saker från sitt yrkesliv som lärare trettio år tillbaka. Det är en stark skildring av en man som sakta försvinner när minnet alltmer suddas ut. När hans fru i förtvivlan ropar: ”Jag är arg på den som tog bort den unge, stilige och intelligente man jag gifte mig med” svarar han eftertänksamt: ”Jag är också arg på den personen”.

Ella har drabbats av en sjukdom, vilken får vi inte reda på förrän en bra bit in i filmen, men vi förstår att det är en svår sjukdom. De bor i ett hus tillsammans i Wellesley, Massachusetts och filmen börjar den morgon då deras son kommer dit för att hämta mamman till ett sjukhus där hon ska behandlas och pappan ska bli omskött av en annan person. Ella och John som varit så gott som oskiljaktiga genom livet ska skiljas åt.

När sonen kommer till huset är föräldrarna försvunna. De har tagit den gamla husbilen och gett sig av på en sista semester tillsammans. De vill inte leva åtskilda sin sista tid. Det beslutet har läkare tagit tillsammans med barnen utan att föräldrarna fått ha ett ord med i diskussionen.

Ella och John har gett sig av på en underbar roadtrip, en resa genom 2016 års USA som står mitt i presidentvalskampanjen där Trump så småningom vann. Ellas och Johns mål är Hemingways forna hem i södra Florida. John som varit lärare i litteratur har hela sitt liv drömt om att besöka Hemingways hus. Som så mycket i USA har det huset blivit en turistattraktion av värsta slag. Det finns en hel del USA-kritik i filmen. Det är en av dess styrkor.

En annan av filmens styrkor är dess enastående skådespelarinsatser av Helen Mirren och Donald Sutherland.
Det är dock något i hur dramat berättas som känns för obestämt. Vissa delar är absurda och ganska roliga, som när de blir rånade och den gamle professorn inte kan låta bli att rätta de två unga rånarnas usla språkbruk. Samtidigt drivs en annan berättelse som känns lite väl klichéartad om och huruvida någon av dem varit otrogen under deras långa liv tillsammans. Samtidigt är det en starkt berörande skildring av vad åldrandet gör med människor. Fast av och till är den skildringen för lik tidigare sådana berättelser, ja den är för klyschig och förutsägbar emellanåt.

Berättad på något annat sätt skulle denna Paolo Virzì s första engelskspråkiga film kunnat bli ett mästerverk som fått högsta betyg. Det är en viktig berättelse. Varför blir livet meningslöst när människor inte längre är unga, snygga och starka? Jämför vår västerländska åldersdiskriminerande attityd med det indiska samhället där är en person som fyllt 70 år mycket väl kan väljas till en viktig post. I det indiska samhället betraktas åldrade människor som en resurs som har visdom.

En sista semester är (baserad på boken med samma namn av Michael Zadoorian och den nominerades till Guldlejonet i Venedig 2017, och Helen Mirren fick nyligen en Golden Globe-nominering för sin insats.

Originaltitel: The Leisure Seeker
I rollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland, Janel Moloney, Christian Mckay, Dana Ivey

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Downsizing – futuristiskt, komiskt drama med vässad skärpa

19 januari, 2018 by Redaktionen

Downsizing
Betyg: 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regissör: Alexander Payne

Downsizing utspelar sig i en snar framtid (väldigt snar, känns det som) där jordens resurser är reducerade till en miniminivå och överbefolkning är ett av de största problemen. I ett stort teknologiskt genombrott kommer en genial norsk vetenskapsman (spelad av Rolf Lassgård) på ett sätt att krympa människor, genom en sorts lösning i en spruta krymps människokroppen ned till en storlek på cirka 10-12 centimeter. Så små människor förbrukar mycket mindre av jordens resurser, samtidigt som det för (den mycket lilla) individen innebär möjligheten till ett liv i överflödig lyx när allting man vill köpa är mycket billigare (och mindre).

Paul Safranek, spelad av Matt Damon, är en medelålders man som tycks ha fastnat i livet. Han hoppade av college för att ta hand om sin sjuka mamma och blev därför aldrig kirurg som han ville, istället är han en fysioterapeut inriktad på arbetsskador som kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Han och hans fru befinner sig i någon form av kris, de bor kvar i Pauls barndomshus och har inte riktigt råd att flytta. I många år har han tänkt på det här med Downsizing (hela krympningsprocessen) och börjar på allvar tänka på möjligheten när en tidigare klasskamrat – som han möter på en High School-återträff – tillsammans med sin fru plötsligt är tolv centimeter lång och lyckligare än någonsin. De bor i ett inhägnat kupolsamhälle vid namn ”Fritidslandet” på ett mycket soligt ställe i södra USA. De bor som (små) miljonärer i en (mini-)mansion med simbassänger och diverse lyx som attraherar hårt arbetande amerikaner. Fan alltså, om inte det här vore något för Paul och hans fru?

Således bestämmer de sig för att göra samma sak, en vägledare på Fritidslandet förklarar ivrigt nickande att deras $150.000 – som de kommer inneha efter att ha sålt av alla sina ägodelar – motsvarar tolv miljoner dollar i Fritidslandet. Att leva på, för resten av deras liv! Så de säljer allt, anordnar en stor avskedsfest med alla sina vänner och tar flyget till Fritidslandet. I ett vitt väntrum skiljs de åt, fem timmar senare ska de återförenas i ”uppvakningsrummet”. Som nya, (mycket mindre) människor. Så Paul för sin stela, lite för runda, medelålders kropp genom de vita korridorerna, får alla sina tandläggningar utplockade, får sitt hår rakat (överallt) och blir nedsövd i väntan på förvandlingen. Sedan vaknar han, groggy och illamående i uppvakningsrummet.

Ensam.

Till sin förskräckelse får han reda på att hans fru (spoiler alert) har fått kalla fötter i sista ögonblicket och nu befinner sig på flygplatsen, på väg tillbaka till Omaha. Snart följer skilsmässa och Paul befinner sig ensam i det soliga (och mycket trista) Fritidslandet, som känns som ett slags avslaget pensionärssamhälle där allting är otroligt artificiellt. Han är inte bara tolv centimeter lång och skild, han är fattigare än han var innan. Det (för honom) enorma, utlovade huset är ett minne blott och han tvingas inkvartera sig i en trist lägenhet samtidigt som han arbetar som en trist telefonförsäljare. Han förnyade inte sin fysioterapeutlicens, så det kan han inte arbeta som. På det bor han under en östeuropeisk man som har högljudda fester flera gånger i veckan.

Innan premiären hade jag inga förväntningar alls på ”Downsizing”, som jag snarare antog skulle vara en vanlig, trist Hollywoodkomedi med gäspningsrisk. Den visar sig vara allt annat.

Filmen tar en ny vändning när Paul, efter att först ha klagat högljutt, ansluter sig till sin grannes fest. Denne granne – serben Dušan Mirković, spelad av Christoph Waltz, visar sig vara det bästa som hänt Paul på länge. För första gången på en evighet lever han på riktigt, och genom Dušan lär han känna sjökaptenen Konrad och den vietnamesiska, enbenta kvinnan Ngoc Lan Tran – som arbetar som städerska i hans hus. Dessa udda personligheter drar snart ut Paul ur hans monotona, småsinta (skämt åsido) vardag och hans får snart erfara att samhället fortfarande fungerar precis likadant oberoende hur litet det är. Det finns fortfarande utländska gästarbetare som gör allt skitjobb och folk dör som flugor i miljonprogramsliknande lägenhetshus stora som skokartonger.

”Downsizing” är uppbyggd på magnifika skådespelarinsatser. Matt Damon sätter udden på den medelålders, misslyckade, småsinta Paul och lyckas bli precis den där blandningen av tråkighet, fula kläder och snällhet. Christoph Waltz gör en förträfflig gestaltning av den serbiske bedragaren och playboyen Dušan – karikatyren av en man från Balkan – och får mig vid tillfällen att brista ut i långdragna skrattparoxysmer där jag knappt kan andas och håller för munnen för att inte störa resten av publiken i salongen. Och Hong Chau, av mig senast sedd i en av mina personliga favoriter – Inherent Vice – gör filmens verkligt fenomenala skådespelarinsats som den vietnamesiska människorättsaktivisten Ngoc Lan Tran, som blev krympt av sitt lands förtryckarregim och flydde till USA i en tv-låda – där hon trots sin historia tvingas arbeta som städerska. Hon är hysteriskt rolig, smart och får en stundtals att känna en stor sorg. Framförallt är hon osentimental och framåtblickande. För sin insats är hon nominerad till en Golden Globe, som bästa skådespelerska i en biroll.

Downsizing, är en mångfasetterad historia och manusförfattarna Jim Taylor och Alexander Payne (den senare regisserar även filmen) förtjänar beröm för sitt arbete. Filmens europeiska inslag, från Norge och även från Serbien – genom Christoph Waltz karaktär – visar på en kunskap om livet utanför USA. Speciellt Christoph Waltz som Dušan Mirković får mina applåder, med ett ursprung från före detta Jugoslavien känner jag igen mig så mycket i den humorn, som måste sägas vara väldigt precis i denna film. Denna film är också ett bevis på att man inte ska haka upp sig på betyg från jättefilmsajten IMDb, där filmen inte blev särskilt belönad. Downsizing är en bra film, förvånande bra, den är unik och håller bra avstånd till de vanliga Hollywoodkomedierna. Av mig får filmen en fyra i betyg, och jag ser fram emot nästa film av Jim Taylor och Alexander Payne, som ofta jobbar ihop.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Matt Damon, Recension, Scen

Filmrecension: GOOK – jag blir gripen, tagen, skakad

16 januari, 2018 by Rosemari Södergren

GOOK
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Justin Chon

Ett starkt drama i skuggan av kravallerna i Los Angeles 1992 då de friande domarna i Rodney King-målet har fått staden att explodera i kravaller och våld. De tre huvudpersonerna i GOOK har inte med kravallerna att göra men är drabbade på samma sätt som Rodney King-målet av den indelning av människor efter hudfärg som skapar så mycket ont.

Två koreanska bröder, Eli och Daniel, driver en liten skobutik. Denna dag då kravallerna brutit ut hänger den elvaåriga Kamilla där också. Kamilla är en afro-amerikansk flicka som helst håller till i skobutiken och hjälper de två koreanerna istället för att gå till skolan. Hon bor med sina två äldre syskon som inte tar hand om henne särskilt väl. Den här morgonen finns det inte ens någon frukost åt henne. Hon smiter till skobutiken i smyg, hennes storebror och storasyster har förbjudit henne att hänga där. Som afro-amerikaner hatar de gulingar, som de kallar amerikaner med asiatiskt påbrå.

Skobutiken ligger en bit ifrån de delar där kravallerna härjar som mest men polissirener och andra ljud från tumultet hörs dit bort. Men oroligheterna närmar sig.

Längre in i filmen förstår vi att både de två unga koreanska männen, Eli och Daniel, liksom Kamilla och hennes syskon, har drabbats av en tragedi tidigare som påverkar deras liv och relationer.

Våld göds i samhällen där människor delas in efter hudfärg och föraktar varandra, är rädda för varandra. Denna mur mellan människor gjorde att vita poliser misshandlade den afro-amerikanske taxichauffören Rodney King. Denna mur mellan människor leder till de hat och det ursinne som de fattiga och de utsatta afro-amerikaner drivs av när de sparkar på asiater. Alla är fast i det uppdelade samhället.

Som svensk, uppväxt i vårt samhälle som har en betydligt starkare stat med myndigheter som blandar sig i människors liv mycket mer undrar jag om två så unga syskon som Kamillas äldre bror och syster ens skulle få ha vårdnad och ansvar över henne. Skulle en elvaårig flicka kunna leva så utsatt här?

Filmen är i svartvit och det ger en stark känsla av dokumentär trots att det är en mycket dramatisk spelfilm känns den så naturalistisk, som om jag som ser filmen är med där. Den är filmad med en kamera som skakar lätt också, det känns som att det är medvetet för att ge intryck av att inte vara en spelfilm. Det är en film det inte går att värja sig emot. Jag blir gripen, tagen och skakad.

Filmens regissör Justin Chon (f. 1981) inledde sin karriär som skådespelare i TV-serien Jack & Bobby och har sedan synts ibland annat Twilight-trilogin, House och 21 & Over. 2015 regidebuterade han med slackerkomedin Man Up som han nu följer upp med dramat GOOK som belönades med publikpriset på Sundancefestivalen.

Ordet gook används i amerikansk engelsk för en främling, speciellt av asiatiskt ursprung. Det används nedvärderande, liknande ordet ”guling”.

Fakta från wikipedia om Rodney King:
Rodney Glen King, född 2 april 1965 i Sacramento, Kalifornien, död 17 juni 2012 i Rialto, San Bernardino County, Kalifornien, var en amerikansk taxiförare som blev känd som offer för polisbrutalitet när han under en permission från ett fängelsestraff för rån, den 3 mars 1991, blev brutalt nedslagen av ett antal poliser från Los Angeles Police Department (LAPD). En förbipasserande, George Holliday, spelade in mycket av händelsen på avstånd med en videokamera.

Filmen visar hur polismännen upprepade gånger slår King med sina batonger samtidigt som andra poliser står runt omkring utan att ingripa. En del av filmen visades senare av nyhetsmedia runt om i världen. I Los Angeles resulterade detta i spänningar mellan den svarta befolkning och LAPD och ökade på ilskan över sociala orättvisor och polisbrutaliteten.

Fyra av polismännen blev sedermera åtalade för misshandeln men friades. Den friande domen blev startskottet för kravallerna i Los Angeles 1992. I en senare federal rättegång för brott mot mänskliga rättigheter blev två av polismännen dömda till fängelse medan de två andra friades.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Disaster Artist

15 januari, 2018 by Rosemari Södergren

The Disaster Artist
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi James Franco

En amerikansk biografisk komedi i regi och producerad av James Franco om en av världens förmodligen roligaste usla filmproduktion.

The Room är en kultrulle, kanske, världens bästa film på att vara sämst. Den är så dålig att den blir rolig. När den kom fick den inte många biobesökare men sedan dess har den blivit en kultfilm som vandrar runt på filmfestivaler. The Disaster Artist handlar om de två män som skapade The Room.

Filmen The Disaster Artist är som filmhantverk många steg bättre än The Room. Om det råder ingen tvekan. Filmens regissör James Franco spelar också rollen som Tommy Wiseau och fick för den rollen pris på Golden Globe-galan förBästa manliga biroll.

Filmen är baserad på Greg Sesteros fackbok med samma namn, och som skildrar den tidiga vänskapen mellan Sestero och Tommy Wiseau, filmskaparen bakom kultfilmen The Room från 2003, och skapandet av själva filmen. Ross Morin, biträdande professor i filmvetenskap vid St. Cloud State University i Minnesota, beskrev The Room till Entertainment Weekly som ”Citizen Kane av dåliga filmer”.

Filmen är rolig och med en lång rad duktiga skådespelare och James Franco är värd sin Golden Globe. Men efter ett tag blir den seg och väldigt förutsägbar. Tommy Wiseau blir bara vidrigare och sjukare med tiden, det är som en väg rakt mot katastrofen och där finns inget hopp.

När de två, Tommy och Greg, träffades deltog de i en skådespelar-kurs. Greg blev imponerad av Tommy och bad honom hjälpa honom att träna in en scen. När de två sedan gav sig av för att söka den stora filmlyckan i Hollywood blev det ombytta roller. Tommy lyckades inte få in någon fot i filmbranschen. Han är rätt oduglig och har en konstig dialekt som han inte kan få bort och han är inte direkt fager heller. När Greg börjar få flyt blir han svartsjuk och missunnsam. Egentligen är det väldigt tragiskt att Greg hänger fast med Tommy. Greg kunde nog haft en chans i filmbranschen annars.

The Disaster Artist är intressant och har många duktiga skådespelare för alla som sett The Room är den värd biopengarna. Men jag tappade lite intresset efter lite drygt halva filmen, det blev bara värre och värre och till slut blir det rätt tjatigt.

Wikipedia om The Room:
Filmen marknadsfördes som en film i Tennessee Williams anda. Den visades bara i ett begränsat antal biografer i Kalifornen, men fick med tiden en kultstatus då publiken fann dess märkliga handling och tekniska brister komiska. Flera år efter premiären visas filmen regelbundet på biografer dit den lockar tittare som interagerar med filmen och kastar plastskedar. Ross Morin vid St. Cloud State University i Minnesota kallade filmen för en av decenniets viktigaste filmer och ”the Citizen Kane of bad movies”.[3] Wiseau har hävdat att humorn och misstagen i filmen är avsiktliga, vilket bestrids av andra.[3]

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in