En sista semester
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2016
Regi: Paolo Virzì
En sista semester är en stark film som gör mig väldigt ledsen. Den skildrar hur människor i dagens västvärld inte har något värde när de åldras och/eller blir sjuka. När vi människor mister ungdomens kraft, styrka och energi är vi enbart värda förakt och det verkar som att samhället tycker att vi då borde flyttas ur människors sikt, försvinna.
Ella och John (Helen Mirren och Donald Sutherland) är ett äldre par, en bra bit upp i pensionsåldern. Han är en tidigare professor och har drabbats av en demenssjukdom och minnet böljar fram och tillbaka, ibland kommer han inte ens ihåg namnet på sina barn och sin fru och ibland kan han minnas saker från sitt yrkesliv som lärare trettio år tillbaka. Det är en stark skildring av en man som sakta försvinner när minnet alltmer suddas ut. När hans fru i förtvivlan ropar: ”Jag är arg på den som tog bort den unge, stilige och intelligente man jag gifte mig med” svarar han eftertänksamt: ”Jag är också arg på den personen”.
Ella har drabbats av en sjukdom, vilken får vi inte reda på förrän en bra bit in i filmen, men vi förstår att det är en svår sjukdom. De bor i ett hus tillsammans i Wellesley, Massachusetts och filmen börjar den morgon då deras son kommer dit för att hämta mamman till ett sjukhus där hon ska behandlas och pappan ska bli omskött av en annan person. Ella och John som varit så gott som oskiljaktiga genom livet ska skiljas åt.
När sonen kommer till huset är föräldrarna försvunna. De har tagit den gamla husbilen och gett sig av på en sista semester tillsammans. De vill inte leva åtskilda sin sista tid. Det beslutet har läkare tagit tillsammans med barnen utan att föräldrarna fått ha ett ord med i diskussionen.
Ella och John har gett sig av på en underbar roadtrip, en resa genom 2016 års USA som står mitt i presidentvalskampanjen där Trump så småningom vann. Ellas och Johns mål är Hemingways forna hem i södra Florida. John som varit lärare i litteratur har hela sitt liv drömt om att besöka Hemingways hus. Som så mycket i USA har det huset blivit en turistattraktion av värsta slag. Det finns en hel del USA-kritik i filmen. Det är en av dess styrkor.
En annan av filmens styrkor är dess enastående skådespelarinsatser av Helen Mirren och Donald Sutherland.
Det är dock något i hur dramat berättas som känns för obestämt. Vissa delar är absurda och ganska roliga, som när de blir rånade och den gamle professorn inte kan låta bli att rätta de två unga rånarnas usla språkbruk. Samtidigt drivs en annan berättelse som känns lite väl klichéartad om och huruvida någon av dem varit otrogen under deras långa liv tillsammans. Samtidigt är det en starkt berörande skildring av vad åldrandet gör med människor. Fast av och till är den skildringen för lik tidigare sådana berättelser, ja den är för klyschig och förutsägbar emellanåt.
Berättad på något annat sätt skulle denna Paolo Virzì s första engelskspråkiga film kunnat bli ett mästerverk som fått högsta betyg. Det är en viktig berättelse. Varför blir livet meningslöst när människor inte längre är unga, snygga och starka? Jämför vår västerländska åldersdiskriminerande attityd med det indiska samhället där är en person som fyllt 70 år mycket väl kan väljas till en viktig post. I det indiska samhället betraktas åldrade människor som en resurs som har visdom.
En sista semester är (baserad på boken med samma namn av Michael Zadoorian och den nominerades till Guldlejonet i Venedig 2017, och Helen Mirren fick nyligen en Golden Globe-nominering för sin insats.
Originaltitel: The Leisure Seeker
I rollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland, Janel Moloney, Christian Mckay, Dana Ivey