• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Charmören

14 maj, 2018 by Petter Stjernstedt


Charmören
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 maj
Regissör: Milad Alami
Medverkande: Ardalan Esmaili, Soho Rezanejad, Susan Taslimi och Lars Brygmann
Foto: Sophia Olsson

Vilken debut! Milad Alamis Charmören är ett subtilt och välspelat kärleksdrama om tradition kontra modernitet och skuldbeläggning när det gamla livet krockar med det nya.

Bland kvinnor är han omtyckt. Det är hans torra humor, hans vältrimmade mustasch och marinblå nystrukna skjorta som får dem på fall. Det finns en lockelse i att över en natt få vara fysiskt nära den främmande mannen med utländsk härkomst. Men för iraniern Esmail är det en fråga om överlevnad. Han bor tillfälligt på flyktingförläggning avvaktandes ett besked. Ska han få stanna i Danmark eller måste han återvända till fattigdom och krig i hemlandet Iran? En ring på fingret kan säkra hans kvarvarande i landet. I sin desperata jakt efter en partner ser kvällarna identiska ut. Alltid samma bar med finkostymen på och rödvinsglaset i hand. Men en dag träffar han Sara, en ung och vacker perser som fattar tycke för Esmail och han för henne. Plötsligt förändras allt.

Charmören är en stark film om en invandrares kamp för trygghet och säkerhet i ett främmande land. Esmail rör sig bland gifta kvinnor och välrenommerade familjer. Han släpps aldrig in i värmen, utan släcker tillfälligt kvinnornas sextlust. I huvudrollen ser vi Aralan Esmaili, tidigare medverkande  i Serien Gråzon och Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna. Han är lysande. Med skärpa fångar han den sårige iraniern vars kamp bekämpas i motvind. Kameran följer efter. Den kommer nära. Som en jägare studerar den sitt byte, dess rörelser och beteende, för att vid rätt tidpunkt slå till. En pil i hjärtat och avgrunden står viddöppen framför en. Sophia Olsson, som filmade Sameblod, är duktig fotograf. Med hjälp av kameralinsen tränger hon in i porerna av karaktärerna. Göteborg filmfestival belönade i höstas filmen med priset för bästa foto.

Skådespelet är förstklassigt och manuset felfritt. Filmen diskuterar frågor kring klass, modernitet kontra tradition och integration. Att det är Milad Alamis debutfilm är verkligen slående. Imponerande är det subtila spelet, att ständigt undvika det övertydliga och att aldrig servera det förväntade.  Välförtjänt har filmen fått priser och uppmärksammats på festivaler världen över. Äntligen sätts den via Folkets bio upp på svenska biografer. Du måste bara se den.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: M – En värmande film om kärlek och dess kraft

11 maj, 2018 by Birgitta Komaki

M
Betyg 4
Svensk premiär 11 maj 2018
Regissör Sara Forestier

M är en värmande film om kärlek och dess kraft.

Om ögon kan tala så berättar Lilas (Sara Forestier) ögon en hel historia medan munnen knappt uttalar ett enda ord. Eftersom hon stammar och blir mobbad för det har hon tystnat och skriver ner sina meddelanden istället för att tala. När hon träffar tuffingen Mohamed som kallas Mo (Redouanne Harjane) blir hon tvungen att tala. Han kastar hennes block och penna och tvingar henne att säga något. Tillsammans blir de ett par och han uppmuntrar henne att våga. Så gör också hennes lärare (Nicolas Vaude) som med fransk kärlek till litteraturen prisar hennes dikter. Det gör att hon börjar tala. Visserligen stammande och hackigt men hon utvecklas.

Men ju mer hon utvecklas desto svårare blir deras förhållande. Tuffingen från förorten som försörjer sig på illegal bilracing vågar inte berätta sin hemlighet för henne. En hemlighet som han skäms för och som skapar stora problem för honom.

Filmen utspelar sig i den sociala otryggheten i förorten. Ett parallellt samhälle till det etablerade samhället. Båda kommer från trasiga hem och de lutar sig mot varandra likt utbrända hus lutar sig mot varandra. Men även i den miljön finns fina värden. Hon skriver fantastiska dikter och han bakar perfekta macarones.

Sara Forestier är fransyska men född i Köpenhamn och har medverkat som skådespelare i många filmer. Nu regisserar hon sin första långfilm och spelar själv huvudrollen. I den här känsliga rollen lyckas hon förmedla Lilas osäkerhet men också styrka. Hon är självlysande. Redouanne Harjanes Mo förmedlar sin smärta genom mer våldsamma utfall.

Nicolas Vaudes glödande lärare känns väldigt fransk och entusiastisk. En sådan lärare behöver varje förortsskola.

Det är en känslig film och man hoppas att det går bra för paret. Det är också en socialrealistisk film som visar det franska klassamhället. Att båda kommer från invandrarfamiljer och att båda kommer från familjer med låg social status. Den visar att livet inte är lätt men att de handikapp man bär på kan övervinnas. Och kanske kan problem och brist på kärlek i barndom övervinnas. En hoppfull film trots sociala problem.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Kärlek, Recension, Scen

Filmrecension: En bra vecka för demokratin

8 maj, 2018 by Petter Stjernstedt

En bra vecka för demokratin
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 maj
Regissör: Cecilia Björk

Ebba Busch Thor är nervös. Hon ska snart upp på scen för att hålla sitt årliga partiledartal. Men först en selfie som ögongodis åt fansen. Men inget händer. Mobilen vägrar ta bilden. Hårddisken är full. Med träffsäker humor och humanism beskriver regissör Cecilia Björk Almedalen, både som PR-jippo och demokratisk plattform. Här går kyrkans vänner och frälser besökare. Pantertanter demonstrerar för en bättre pension samtidigt som gjutjärnsjournalister ställer obekväma frågor till politiker som knappt sovit en blund.

För mer än trettio år sedan höll Olof Palme sitt legendariska sommartal från ett lastbilsflak i Visby. Idag är Almedalen en viktig arena för svensk politik. Förra året vallfärdade 40 000 svenskar hit för att lyssna till tusentals föreläsningar och debatter. I tre års tid har Cecilia Björk besökt Visby och följt med politiker, lobbyister och mediemänniskor i deras Almedaliga vardag.

Press- och yttrandefriheten är central för evenemangets fortlevnad. Men vad betyder yttrandefriheten för berörda parter? Det beror på vem du frågar. I en av filmens starkaste scener demonstrerar HBTQ-rörelsen för en mer inkluderande värld. Samtidigt står Nordiska motståndsrörelsen och propagerar för en enad vit nation. 

Regissör Ceclia Björk speglar medielandskapet och politiken som ett spel för gallerierna. Träffsäkert skalar hon av politikerna skinnet. De står nakna framför oss. Men när kameran slås på börjar spelet. En Sverigedemokrat tar saken i egna händer och börjar dramatisera genom att ta kamerapersonen dit “det händer”. 

Utan pekpinnar och moralkakor belyses maktspelet. Cecilia Björk är
flugan på väggen som ser allt och alla.
Med humor och humanism lyfts Almedalsbesökarnas unika berättelser fram. Cecilia Björk ska ha credd för det gedigna arbete hon lagt ned på att filma och välja ut det göttaste bitarna ur tårtan, serverat på silverfat.

Petter Sternstedt

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Allt du önskar kan du få – tar greppet om de existentiella frågorna

3 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Allt du önskar kan du få
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 maj 2018
Regi Paolo Genovese

Paolo Genoveses förra film, Vad döljer du för mig, blev en stor succé, både bland filmkritiker och publikt. Filmen om vännerna som samlas för en mysig middag tillsammans och bestämmer sig för att lägga alla mobilerna på bordet med högtalarna på fick biopubliken att skratta runt om i världen. I sin nya film, Allt du önskar kan du få, tar Paolo Genovese greppet om mer existentiella frågor.

På en restaurang (med namnet The Place) sitter den mystiske mannen L’uomo hela dagarna, från tidig morgon till sen kväll. Människor kommer i en jämn ström och slår sig ned hos honom med sina önskningar. Där kommer en ung nunna som förlorat kontakten med Gud, en ung blind man som säger att han vill få sin syn tillbaka (fast det han egentligen vill är att bli älskad och att kvinnor inte ska tycka synd om honom), en kvinna som vill bli vackrare, en gammal kvinna som vill att hennes man ska bli fri från Alzheimer, en polisman som vill få kontakt med son, en man som vill att hans baby ska bli frisk från cancer och en bilmekaniker som vill ha en natt med sin drömkvinna. L’uomo kan förverkliga allas önskningar, sägs det – men han kräver alltid något i gentjänst. Gentjänsten kan vara svårt eller något lätt, det kan vara att hjälpa äldre damer över gatan men det kan också vara att döda ett barn eller spränga en bomb. Vad eller vem är denna man och vad är det han får människor att göra? Vems är skulden?

Berättelsen är fascinerande och allt utspelar sig i samma rum, i restaurangen vid L’uomos bord. Han sitter och lyssnar och antecknar i sin fulltecknade tjocka anteckningsbok och de olika hjälpsökande kommer dit och berättar om sig själva och hur de försökte genomföra sitt uppdrag. Det kan vara rafflande händelser – och vi lever oss in i och ser allt för vårt inre öga, fast det bara berättas.

Det är som en teaterföreställning. På gott och ont. Teater på film kan bli lite segt ibland. Filmen hade nog tjänat på en klipprunda till, den hade kunnat bli helt enastående, ett mästerverk. Nu är det en bra film men emellanåt lite seg. Kanske för att det just är till formen som en teaterföreställning och teater gör sig bäst live på en scen.

Filmen är full att metaforer och symboler. Vad menar med att restaurangen heter The Place? Vem är L’uomo? Är han vår spegelbild, får han den hjälpsökande att se sig själva? Är han ett monster eller är det monstren i oss själva som triggas igång vid mötet med honom, eller änglarna i oss? Varför får den unge knarklangaren uppdraget att ge kärlek medan de skötsamma får våldsamma uppdrag? Och vem är kvinnan som sköter restaurangen med det symboliska namnet Angela? Filmen ger oss många frågor, men svaren får vi hitta själva.

Musiken och ljudet har en bärande del i filmen och av och till bär musiken scenerna under huden på mig. Ett stort plus för alla skådespelare och framför allt för huvudrollen som L’uomo som görs av Valerio Mastandrea som vi också såg i Vad döljer du för mig?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Italien, Recension, Scen

Filmrecension: På Chesil Beach

2 maj, 2018 by Rosemari Södergren

På Chesil Beach
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2018

En underbar, vemodig film om den stora kärleken och hur lätt det är att förstöra det finaste. Filmen bygger på Ian McEwans roman med samma namn. Jag tror att både den som läst boken och den som inte läst boken uppskattar filmen och fastnar för denna vackra och så mänskliga film.

Filmens handling börjar under 1960-talet då de två unga Florence och Edwards träffas. Båda kommer trasslig bakgrund med trasiga familjer. De blir djupt förälskade i varandra från första ögonkastet. De passar så perfekt för varandra att alla omkring dem också ser det.

De har en djupt romantisk kärlekshistoria och gifter sig snabbt och ska tillbringa bröllopsnatten och några smekmånads-dagar på ett ödsligt badhotell vid den engelska sydkusten.

Bröllopsnatten som skulle bli starten för deras kärleksfulla äktenskap blir allt annat än romantisk. Vi får se hur svårt det är med sex i en tidsepok när de unga inte vet så mycket om hur det ska vara och förväntningarna är oändligt stora.

Filmen är fantastisk och de två unga skådespelarna gör strålande rollprestationer, vi kommer att se mer av dessa två skådespelare, det är helt klart: Saoirse Ronan (som tidigare varit med i Brooklyn och Lady Bird) och Billy Howle (som är med i Dunkirk). Med små gester kan de säga så mycket.

Jag tycker filmens berättelse är så stark, den visar hur stolthet och okunskap kan förstöra så mycket. Tyvärr ger filmen antydningar om att det finns ytterligare en, hemsk, förklaring, till det som sker. Det har med boken att göra, skulle jag tro (jag har inte läst romanen). Den förklaringen hade inte behövts. Historien håller redan med att se hur människor kan trassla till det när de inte vågar säga som det är. Det är så mänskligt och något vi alla kan relatera till.

Om författaren Ian McEwan:
Ian McEwan är född 1948 i Hampshire, England och anses vara en av Englands främsta författare. Han debuterade med 1976 med novellsamlingen First love, Last Rite, och hans första roman Kärlekens Raseri utkom 1997. Året därpå kom Amsterdam som gav McEwan Bookerpriset. Han har sedan dess blivit nominerad till det priset sex gånger. The Times placerade honom på sin lista ”De 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Ian McEwan är aktuell med filmatiseringen av PÅ CHESIL BEACH, med Saoirse Ronan (Brooklyn, Lady Bird) och Billy Howle (Dunkirk) i huvudrollena, i regi av Dominic Cooke Tidigare har Ian McEwans roman Försoning filmatiserats, den blev Oscarsbelönad.

Om regissören Dominic Cooke:
Dominic Cooke är en prisbelönt brittisk regissör med bakgrund i Royal Shakespeare Company och som konstnärlig chef på Royal Court Theatre, en teater som han anses ha framgångsrikt omformat och fört in i en ny era. Han debuterade som tv-regissör med serien The Hollow Crown, för vilken han BAFTA-nominerades. Filmatiseringen av Ian McEwans älskade roman PÅ CHESIL BEACH är Dominic Cookes långfilmsdebut som regissör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 305
  • Sida 306
  • Sida 307
  • Sida 308
  • Sida 309
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in