Charmören
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 maj
Regissör: Milad Alami
Medverkande: Ardalan Esmaili, Soho Rezanejad, Susan Taslimi och Lars Brygmann
Foto: Sophia Olsson
Vilken debut! Milad Alamis Charmören är ett subtilt och välspelat kärleksdrama om tradition kontra modernitet och skuldbeläggning när det gamla livet krockar med det nya.
Bland kvinnor är han omtyckt. Det är hans torra humor, hans vältrimmade mustasch och marinblå nystrukna skjorta som får dem på fall. Det finns en lockelse i att över en natt få vara fysiskt nära den främmande mannen med utländsk härkomst. Men för iraniern Esmail är det en fråga om överlevnad. Han bor tillfälligt på flyktingförläggning avvaktandes ett besked. Ska han få stanna i Danmark eller måste han återvända till fattigdom och krig i hemlandet Iran? En ring på fingret kan säkra hans kvarvarande i landet. I sin desperata jakt efter en partner ser kvällarna identiska ut. Alltid samma bar med finkostymen på och rödvinsglaset i hand. Men en dag träffar han Sara, en ung och vacker perser som fattar tycke för Esmail och han för henne. Plötsligt förändras allt.
Charmören är en stark film om en invandrares kamp för trygghet och säkerhet i ett främmande land. Esmail rör sig bland gifta kvinnor och välrenommerade familjer. Han släpps aldrig in i värmen, utan släcker tillfälligt kvinnornas sextlust. I huvudrollen ser vi Aralan Esmaili, tidigare medverkande i Serien Gråzon och Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna. Han är lysande. Med skärpa fångar han den sårige iraniern vars kamp bekämpas i motvind. Kameran följer efter. Den kommer nära. Som en jägare studerar den sitt byte, dess rörelser och beteende, för att vid rätt tidpunkt slå till. En pil i hjärtat och avgrunden står viddöppen framför en. Sophia Olsson, som filmade Sameblod, är duktig fotograf. Med hjälp av kameralinsen tränger hon in i porerna av karaktärerna. Göteborg filmfestival belönade i höstas filmen med priset för bästa foto.
Skådespelet är förstklassigt och manuset felfritt. Filmen diskuterar frågor kring klass, modernitet kontra tradition och integration. Att det är Milad Alamis debutfilm är verkligen slående. Imponerande är det subtila spelet, att ständigt undvika det övertydliga och att aldrig servera det förväntade. Välförtjänt har filmen fått priser och uppmärksammats på festivaler världen över. Äntligen sätts den via Folkets bio upp på svenska biografer. Du måste bara se den.
Petter Stjernstedt
Kommentera