Allt du önskar kan du få
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 maj 2018
Regi Paolo Genovese
Paolo Genoveses förra film, Vad döljer du för mig, blev en stor succé, både bland filmkritiker och publikt. Filmen om vännerna som samlas för en mysig middag tillsammans och bestämmer sig för att lägga alla mobilerna på bordet med högtalarna på fick biopubliken att skratta runt om i världen. I sin nya film, Allt du önskar kan du få, tar Paolo Genovese greppet om mer existentiella frågor.
På en restaurang (med namnet The Place) sitter den mystiske mannen L’uomo hela dagarna, från tidig morgon till sen kväll. Människor kommer i en jämn ström och slår sig ned hos honom med sina önskningar. Där kommer en ung nunna som förlorat kontakten med Gud, en ung blind man som säger att han vill få sin syn tillbaka (fast det han egentligen vill är att bli älskad och att kvinnor inte ska tycka synd om honom), en kvinna som vill bli vackrare, en gammal kvinna som vill att hennes man ska bli fri från Alzheimer, en polisman som vill få kontakt med son, en man som vill att hans baby ska bli frisk från cancer och en bilmekaniker som vill ha en natt med sin drömkvinna. L’uomo kan förverkliga allas önskningar, sägs det – men han kräver alltid något i gentjänst. Gentjänsten kan vara svårt eller något lätt, det kan vara att hjälpa äldre damer över gatan men det kan också vara att döda ett barn eller spränga en bomb. Vad eller vem är denna man och vad är det han får människor att göra? Vems är skulden?
Berättelsen är fascinerande och allt utspelar sig i samma rum, i restaurangen vid L’uomos bord. Han sitter och lyssnar och antecknar i sin fulltecknade tjocka anteckningsbok och de olika hjälpsökande kommer dit och berättar om sig själva och hur de försökte genomföra sitt uppdrag. Det kan vara rafflande händelser – och vi lever oss in i och ser allt för vårt inre öga, fast det bara berättas.
Det är som en teaterföreställning. På gott och ont. Teater på film kan bli lite segt ibland. Filmen hade nog tjänat på en klipprunda till, den hade kunnat bli helt enastående, ett mästerverk. Nu är det en bra film men emellanåt lite seg. Kanske för att det just är till formen som en teaterföreställning och teater gör sig bäst live på en scen.
Filmen är full att metaforer och symboler. Vad menar med att restaurangen heter The Place? Vem är L’uomo? Är han vår spegelbild, får han den hjälpsökande att se sig själva? Är han ett monster eller är det monstren i oss själva som triggas igång vid mötet med honom, eller änglarna i oss? Varför får den unge knarklangaren uppdraget att ge kärlek medan de skötsamma får våldsamma uppdrag? Och vem är kvinnan som sköter restaurangen med det symboliska namnet Angela? Filmen ger oss många frågor, men svaren får vi hitta själva.
Musiken och ljudet har en bärande del i filmen och av och till bär musiken scenerna under huden på mig. Ett stort plus för alla skådespelare och framför allt för huvudrollen som L’uomo som görs av Valerio Mastandrea som vi också såg i Vad döljer du för mig?