• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Lucky One

14 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Lucky One
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2019
Regi Mia Engberg

Lucky One är en mycket ovanlig film. Ett intressant konstnärligt närmande till filmkonsten. Istället för bilder som flyter förbi är filmen en muntlig historia där publiken får leva sig in i berättelsen vägledda av dialogen. Ofta är filmduken svart och bilderna skapas i åskådarens huvud.

Det är intressant och fantasieggande. Min första tanke är att det är som ett stycke radioteater men den ändras snart. Vi hör dialogen, vi hör bilar som startar eller handgemäng men bilderna som visas är utemiljöer eller interiörer utan personer. Ibland skymtar människor förbi i någon enstaka suddig scen.
Vincent som är huvudperson arbetar på nätterna i den undre världen. Van vid våld och misshandel konfronteras han med andra känslor när han skall ta hand om sin tonåriga dotter.
Filmen är mycket poetisk och den visar att alla människor har flera sidor. Ingen är bara ond eller bara god.

Som experiment är det en spännande film, där åskådaren skapar filmen själv. Det är som att lyssna på en konsert där musiken trollar fram berättelsen.
Nu är filmen endast 75 minuter lång och det är lagom. En längre film hade blivit för mycket. Förutsättningen var också att det var få personer som var inblandade och det gjorde att personerna var lätta att sätta sig in i.

En film som är befriande enkel och suggestiv. Samtidigt som den är spännande är det befriande vilsamt att se en film där bilderna inte bara flödar.
En film som bara är. Skapad av Mia Engberg som också gjorde filmen Belleville Baby.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

Filmrecension: The Heat – A Kitchen (Re)Evolution

12 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

The Heat – A Kitchen (Re)Evolution
Betyg 2
Svensk biopremiär
Regi: Maya Gallus
Längd: 75 minuter

Det finns inga bra kvinnliga kockar. Det är en harang jag med tiden fått höra otal gånger, men påståendet stämmer inte. Sanningen är att första kock att få tre Michelin-stjärnor Marie Bourgeois var kvinna, men idag minns ingen Marie. I The Heat – A Kitchen (Re)Evolution följer vi sju kvinnliga stjärnkockar från hela världen. Det är kvinnorna som vågat stå upp mot trakasserier och som överlevt i en macho mansdominerad värld. Livet för de sju har varit hårt. Genom åren har de fått genomleva både tafsning och förminskning, besökare som behandlat dem illa eller manliga kockar som för att återta sin makt brukat våld gentemot henne. Nu driver kvinnorna egna restauranger som i matmagasinen får toppnoteringar. Kärleken till maten lockade dem till det intensiva kockyrket. Som gourmet och filmskribent njuter jag av matkonsten men fäller en djup suck över narrativet.

SVT-dokumentären Blott svenska komedienner är ett lyckat exempel på hur man med framgång kan sammanföra spännande röster och erfarenheter som skickligt kopplas till en historisk kontext. Där handlade det om tuffa villkor för kvinnor inom stand-up-scenen. Här är det kvinnliga kockar som får utstå “det psykiska våldet”. Det är snarlik tematik. Skillnaden är presentationen. Som dokumentärfilm är The Heat både rörig och grund. Filmen går aldrig ner på djupet. Det är synd på ett viktigt ämne. Visst får vi höra om dåligt bemötande av manliga besökare och om svårigheterna med att ta sig fram i en mansdominerad bransch. Men The Heat lyfter knappt på kastrullocket till sin egen berättelse.
Jag saknar kontext, inramning samt en tydligare röd tråd att kunna följa.

Pluspoäng får filmen för hur den låter kvinnliga stjärnkockar som aldrig annars syns i matmagasinet får ta stor plats. Men för att kitteln The Heat verkligen ska kunna koka upp rejält krävs en annan både manusförfattare och redigerare.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: The Sisters Brothers

12 mars, 2019 by Redaktionen

The Sisters Brothers
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2019
Regi Jaques Audiard
Filmmanus: Jaques Audiard, Thomas Bidegain (Baserat på boken av Patrick Dewitt)
I rollerna John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal,
Rebecca Root, Allison Tolman, Rutger Hauer och
Carol Kane.

Bröderna Sisters är Eli Sisters (John C. Reilly) och Charlie Sisters (Joaquin Phoenix), två prisjägare 1851 i Oregon, som har fått i uppdrag chefen Commodore (Rutger Hauer) att spåra kemisten Hermann Kermit Varm (Riz Ahmed) som har gjort en formel som kan användas för hitta guld i flodbädden under guldruschen. Commodore har också skickat sheriffen John Morris (Jake Gyllenhaal) för att söka rätt på Hermann.

Charlie är påverkad av sin grymma far som skapat honom till en man som inte visar något förmåga till att känna empati. Hans liv handlar om att vara våldsam. Eli däremot gillar inte att döda och han drömmer om att få ett stabilt liv med kärlek och respekt. Men Eli binds samman med sin bror genom sin lojalitet.

Sheriffen däremot är en helt annan personlighet, han är utbildad och dras till poesi. Han lämnade sin far i förakt för faderns våldsamma sidor och agerande.

Vi får följa två berättelser parallellt.

I botten av denna maskulinitetens historia läser vi mellan raderna om faderskomplex och om de manliga barnens ambivalenta känslor till sina fäder, som Sigmund Freud, och psykoanalytikerna efter honom talade om det i sina psykologiska teorier. Sistersbröderna och Morris påverkas av sina relationer till sina fäder och de reagerar på olika sätt. De är alla fångade i en kaotisk maskulin värld som saknar tillgivenhet.

Rebecca Roots närvaro som Mayfield är en dubbeltydig karaktär i denna värld, eftersom Root är en transgender som spelar rollen som en icke-feminin kvinna som den hänsynslösa ägaren av Mayfield bordell (En kvinna som helt förändrats till en ond i en fasansfull värld).

Den verkliga hjälten i denna absurda västerländska film som förvånansvärt saknar hjältar skulle vara fru Sisters, Eli och Charlies mor som tar emot sina söner för att skydda dem.

Sisters bröderna pendlar mellan slapstick, en mörk komedi och en väldigt blodig och äcklig västerländsk brottsfilm och trots alla de överraskande incidenterna har den fortfarande en långsam takt. 120 minuter är verkligen långt för denna historia.

Skådespelarna är riktigt bra, men John C. Reilly bär olympiska facklan i denna film. Den franska regissören och författaren Jaque Audiard (Rust and Bone) har gjort en engelsk film baserad på en berättelse av den kanadensiske författare Patrick DeWitt i Spanien och Albanien för att göra en trovärdig amerikansk historia. Ja, det är svårt med filmen om Sisters-bröderna gör inte västerländska filmentusiaster besvikna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Microhabitat – Om trångboddhet och fattigdom i sydkoreanska Seoul

9 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Microhabitat
Betyg 4
Regissör: Jeon Go-woon
Land: Sydkorea
År. 2017
Längd: 102 min

Miso bor i Seoul i en trång och kall lägenhet hon knappt har råd med. Hon arbetar som städerska för rika, detta för att hon ska kunna unna sig livets stora njutningar – cigarrer och whisky. Miso har en pojkvän men varje gång han är på besök och de vill ha sex så är det rent fysiskt inte möjligt då kylan i lägenheten är ett faktum. Miso ledsnar till slut på sin boendesituation och hon bestämmer sig för att leta ny lägenhet. Under sin upptäcktsfärd träffar hon flera gamla bekanta och vänner som delar med sig av sina livsval samt en varm säng att sova i.

I Seoul är trångboddhet och fattigdom ett utbrett problem. Men det är få sydkoreanska filmer som väljer att skildra de utmaningar den fattiga arbetarklassen står inför. Men Microhabitat tar sig an ämnet och gör det med glans. Vi får en inblick i Misos tuffa värld där varje krona är värd något. Samtidigt har Miso dyra vanor såsom cigarrer och finwhisky. Har en fattig verkligen råd med den typen av lyx? Om inte vad finns det då att leva för? Förtjänar inte även en fattig att få njuta av livets goda ting? En vän till Miso ifrågasätter livsvalet hon gjort. Hon tycker Miso ska ta av sig offerkoftan och genast sätta sig i skolbänken. För bara så når du verklig lycka. Filmen tar inte ställning i frågan men får en som tittare att tänka i de banorna. Det är ett vackert porträtt av en egensinnig och lycklig människa. Väl hemma hos sina vänner inbillar sig Miso att hon ska kunna få lugn och ro. Men självklart är livet mer komplicerat än så och Miso dras in i deras egna problem och utmaningar. En manlig kompis har precis blivit lämnad av sin fru och behöver allt stöd han kan få. Men istället för att tala med Miso stänger han henne ute genom att låsa dörren till sovrummet där han sitter i sitt mörker och gråter. Att som man gråta offentligt är i Sydkorea skamligt. En annan kompis har gift sig men är lagom nöjd med sitt äktenskap där hon och mannen ofta bråkar om småsaker. Detta är livet 1A skildrat med värme och kärlek. Jag tycker om Microhabitat, en både politisk och högst personlig film om en kvinna som väljer att gå sin egen väg. I Jeon Go-woons regi slipper vi moralkakorna. Microhabitat är aldrig svart och vit, utan det är omständigheter som tvingar personerna att göra svåra val. Detta är Sydkorea i mikroformat med problem som trångboddhet, arrangerat äktenskap och konservativa familjetraditioner. Samhälleliga fenomen som lever vidare. Mer tänker jag inte säga om den mycket speciella Microhabitat. Frågan är om filmen någonsin kommer att kunna visas på svenska biografer. Jag hoppas det, men är tveksam. Jag fruktar att fega svenska filmbolag inte vågar satsa på den typen av udda dramer.
Synd då Microhabitat oavsett din klasstillhörighet verkligen är en pärla till film väl värd att lyxkonsumera i.  


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Blind Spot – omskakande och intensivt om psykisk ohälsa hos unga flickor

9 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Blind Spot
Betyg 4
Svensk biopremiär Streaming via SF Bio
Regi: Tuva Novotny
Skådespelare:Anders Baasmo Christiansen och Pia Tjelta

The Horror! The horror! För en förälder finns inget värre än blotta tanken på att mista sitt barn. Känslan när ens dotter eller son hotas till livet är obeskrivlig. Tuva Novotny lyckas att i en enda tagning visa på chocken och skräcken hos mamman vars barn inte mår som den borde.

Scen ett: Thea, en kvinnlig tonåring, och hennes kompis promenerar efter ännu en skoldag hemåt. Här finns inga tecken på att något skevt. Inget som tyder på psykisk ohälsa eller destruktiva tankemönster. Tvärtom trivs Thea med livet. Visst tar vissa av hennes ibland elaka klasskompisar på krafterna. Men det är en vardag som Thea för länge sedan accepterat. Att tjejer på skolgården kan jävlas med varandra och att samtalsklimatet kan te sig både hårt och obarmhärtigt är ett sorgligt faktum vi alla är väl medvetna om. Men Thea mår inte bra. Det får vi som tittare snabbt kännedom om. Resten av händelseförloppet är en helveteskamp med Theas mamma som kämpen. Hon tampas i motvind och lever på hoppet om att ett lyckligt slut är möjligt. Inte i hennes vildaste fantasi kunde mamman ana problemets magnitud.

Blind Spot är en käftsmäll vars blånande efterkval inte verkar försvinna i första taget. Debutanten Tuva Novotny är filmregissören som vågar dra ut  på scener, som dröjer sig kvar i det jobbiga, plågsamma och som utan sentimentalitet tar sig an de svåra frågorna – om livet, döden och om den ryggsäck av smärtor och ärrbildningar vi alla bär runt på.

Vad får en ung fjortonårig flicka att vilja ta sitt liv? Thea är  den “duktiga flickan” som gör bra ifrån sig på skolan och som alltid finns där för andra. Hon stödjer den utsatta och tar alltid det förväntande sociala ansvaret. Blind Spot diskuterar samhällets krav gentemot flickor, om att alltid vara till lags för andra och därigenom glömma bort sig själv och sitt eget välmående.

Med fingertoppskänsla för det vardagliga och mänskliga relationer skildrar Tuva psykisk ohälsa hos en person vars känselspröt inte syns utåt. Filmens inledningsscen – den sista vandringen hemåt innan katastrofen  – är i sin enkelhet en strålande illustration av både vardag och kravfylldhet hos unga tjejer. Med enkla medel visar scenen och filmen på svårigheterna med att som förälder kunna skönja bakom fasaden. Vi bär alla på masker, men vad döljer sig bakom ridån? Vad finns under alla poseiga selfies och sönder-filtrerade mat- och semesterbilder?

I rollen som den hysteriska mamman ser vi Pia Tjelta. Med bravur tar hon sig genom förvandlingen. Hon krackelerar fullständigt samt skakar av förtvivlan. Att tänka klart i denna extremsituation är svårt, för att inte säga omöjligt. Pia parerar den balansgången mellan frustration och hopplöshet perfekt.

Kameran följer efter och följer minsta lilla rörelse hos mamman. Jonas Alariks scenografi imponerar. Likaså gör regiarbetet av Tuva. Tillsammans skapar de en film som är utöver det vanliga. Jag slutar aldrig imponeras av filmiska verk såsom tyska Victoria eller den amerikanske ensemblefilmen Birdman. Dramer som i en enda tagning fångar ett skeende. Hos en filmregissör med den ambitionen krävs både en tydlighet och en glasklar vision från ruta ett. Det har Tuva.

Blind Spot är ett omskakande och starkt drama om psykisk ohälsa och om en förälders största skräck i livet som besannas – en mardrömsfärd ner i helveteshålan som tar oss närmare en människa och ett fruktansvärt samhällsfenomen. Det psykiska ohälsan hos yngre som blir allt sämre är en verklig ödesfråga och Blind Spot är en ögonöppnare som får igång många viktiga diskussioner både kring matbordet och i klassrummet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Sida 280
  • Sida 281
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in