• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The House that Jack Built – Självupptaget och provokativt om borgarklassens diskreta charm

21 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

The House that Jack Built
2
Svensk biopremiär: 15 mars

Länge har vi väntat. På ännu en provokation. Lars von Trier har som filmregissör gjort sig ett namn på att via sina filmer och sina uttalanden skapa provokation. I samband med filmvisningen av Melancholia i Cannes sa Trier att han förstod Hitler och hans agerande. Ett sådant uttalande tog inte lätt på juryn som bestämde sig för att i flera års tid bannlysa den danska regissören från festivalen. Med sina dryga trettio år i branschen har Trier fortsatt att utmanat sina tittare. Sexualitet och funktionsvariation, slavhandel i Amerika och manlig stympning är bara några av de teman som han med åren hunnit avverkat. Men oavsett nivå av provokation har Trier alltid lyckats balansera det konstruktiva med det spekulativa. Med The House That Jack Built rubbas den balansen.

Filmen som till ytan handlar om en seriemördare med fäbless för unga mör är i sitt bildspråk oerhört grov och bildlig. Jack, skickligt spelad av en sadistisk Matt Dillon,  stryper kvinnor på löpande band. I kylrummet där liken förvaras förbereder och arrangerar Jack sina kroppar så att de ska falla i hans smak. Han är psykopaten vars motivation drivs av en ostoppbar törst efter mera ungt blod. Här leker Trier med den omåttligt populära Crimgenren. I inledningsscenen för filmen låter han en “korkad” liftande Uma Thurman få redogöra för hur en seriemördare ska se ut och agera. Det är som uppvisning både småroligt och skarpsynt att beskåda. Men Jack är mera än en bara en genre-twist.

Vi skrapat lite på ytan och fram skymtar en tematisk berättelse om biologiska drifter, genikult och borgerskapets omänskliga ansikte. Borgarklassens diskreta charm är i Jacks/Triers händer inte särskilt diskret, utan tvärtom rätt så högljudd och vedervärdig. Jack blir sinnebilden av den förmögna människan vars förhållande till andra är obefintlig. So far so good. De teman som tas upp är i sig intressanta, men Trier tar med denna våldsprovokation sig vatten över huvudet. Balansgången som regissören så skickligt lyckats hålla bryts fullständigt. Flera av scenerna i filmen är rena provokationer som har varken något djup eller symbolisk mening.

Efter hård kritik från flera håll har Trier – den vita kränkta mannen – känt ett behov av att kunna få försvara sig. The House That Jack Built är en film om Trier. Den geniförklarade och ständigt missförstådda Auteuren. Han som gång på gång anklagats för misogynitet och rasism. Som via provokationer bannlyst från festivaler och skapat tumult. Jack blir Lars von Trier personifierad. I The House that Jack Built projicerar mediabilden av regissören som vi i tidningar och på nätet alla hört och läst spaltmeter om. Alltså alla de fördomar om Trier blir i och med Jack.. till verklighet. Varför gör han så? Jo, för att han kan och för att han tycker det är lite skoj.

I en märklig scen säger mördaren att det ständigt är mannen som får skulden för att i sexuellt sammanhang våldföra sig mot en annan person.

The House that Jack Built är som film både självupptagen och spekulativ. De grova, barbariska mordscenerna där barn lemlästat och kvinnor får kroppsdelar avskurna känns mer som utfyllnad än som faktiskt viktig stoff för den tematiska berättelsen. I filmen varvar Trier mordscener, fyra till antalet, med filmklipp på tavlor där en allvarsam Bruno Ganz föreläser om konsten, människan och varandet. Det är pretentiöst, to say the least. Och jag som egentligen älskar Trier kan inte annat än bli besviken. Visst lyckas dansken med att skapa debatt. Men filmens innehåll lämnar mycket att önska. Jack är seriemördararens våta dröm uppskruvat till hundra. Och det är ett trevande desperat försök från regissörens sida att försöka kritisera genikulter. Eller hur var det nu ? Den röda tråden är inte glasklar.


I The House that Jack Built klarläggs Triers karriär och status quo. Det kan verkar som en point i sig, att få mig att frammana den här kräkreflexen till filmrecension. Men till innehåll och i sak verkar The House That Jack Built peka mot att Lars vid 62 års ålder, nära pensionsålder, slutligen har blivit uppnått gubb-ålder. Jag hoppas innerligt att jag har fel och han han snart presenterar ett nytt utmanande icke-spekulativt filmiskt verk. Men Jack är inte den filmen. Det tafatta försöket till meta-film och filosofisk utövning lämnar en bitter eftersmak.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Sunset – Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen

19 mars, 2019 by Redaktionen

Sunset
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi László Nemes
Manusförfattare: László Nemes, Clara Royer, Matthieu Taponier
I rollerna: Susanne Wuest, Juli Jakab, Levente Molnár, Vlad Ivanov, Evelin Dobos

Sunset är en stark filmupplevelse: Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen.

Handlingen börjar sig före det första världskriget, 1913, och vi få se hur borgarklassen börjar gå mot sin undergången. Irisz Leiter (Juli Jakab), en föräldralös ung, tjej återvänder till sin hemstad i Budapest för att söka ett jobb som modist i en berömd hattaffär som tidigare drivits av hennes nu avlidna föräldrar.

Butiken har en ny ägare, Ozkar Brill (Vlad Ivanov) som vill driva namnet under samma namn som hennes föräldrar, eftersom det har ett gott rykte och är ett förnämligt varumärke.

Affären var utsatt för en svår brand och Irisz Leiters föräldrar omkom i branden. Rykten säger att branden anlagts av Irisz bror, en bror hon inte ens kände till att hon hade.

En man Gaspar (Levente Molnár) säger sig veta var Irisz bror kan bli hittad. Brodern ska vara involverad i ett kriminellt gäng av rånare som verkar ha anarko-nationalistiska eller separatistiska sympatier och som vill få bort den arroganta tysktalande kungligheten från Wien.

Med Irisz får vi följa med på en mystisk och våldsam resa för att möta en fruktansvärd sanning om det österrikiska-ungerska riket innan dess kollaps.

László Nemes, den ungerska regissören bakom den Oscar-vinnande Holocaust-tragedin (Sauls son), kommer nu tillbaka med en stark berättelse om första världskriget i Budapest. Han använder noggranna detaljer för att återskapa Budapest från slutet av artonhundratalet och han jobbar mycket med närbilder.

Han har en högst unik struktur då kan skapar film. Långa tagningar (Long takes), närbilder med suddiga bakgrunder som låter oss uppleva vad Irisz känner. Denna stil fungerade väldigt bra i Sauls son, men det är att Nemes inte låter oss se mer av detaljer i kostymdesignen i Sunset. Jag önskar att jag kunde få se mer.

Juli Jakab är en bra skådespelerska som kan visa alla sina olika känslor i närbilder och också ofta i tystnad.

Solnedgången är en ockult film som får fram den mystiska kraften bakom konst och mode, precis som Luca Guadagninos Suspiria som berättade om frimurarnas historia gömd i ett världsberömt dansföretag, berättelser om den mystiska triangeln och illuminati.

Solnedgången förlorar sitt tempo i mitten av filmen men den hittar rytmen igen efter ett tag. Lazlo Nemes är en stor förebild för ungerska filmindustrin och Sunset är en stark, storslagen film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Us – blodig, välgjord underhållnings-skräck

19 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Us
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Jordan Peele

Us är en blodig skräckfilm, välgjord på flera sätt: bildmässigt,  ljudmässigt, med skickliga skådespelare och en handling som kan tolkas på flera nivåer. Både rolig och spännande men inte någon riktig nagelbitare. Regissören hyllades Jordan Peele för sina förra film, Get Out, som också var hans regidebut och som belönades med en Oscar.

Med Get Out visade Jordan Peele att skräckfilm kan vara både provokativ och socialt medveten. Han återvänder i Us med en ny originalmardröm som han både skrivit, regisserat och producerat. Men för att vara ärlig är den inte lika helgjuten som Get Out.

Us är en blodig skräckfilm med en hel del humor och absurda scener. Den hyllas redan av amerikanska filmkritiker men den kommer inte upp på samma nivå som Get Out där Jordan Peele var tydligare i sitt samhällskritiska förhållningssätt. Us är svårare att ta till sig. Den går att tolka på flera delvis samhällstillvända sätt. Absolut. Men den går lika bra att se som ren underhållningsskräck. Det lägger jag ingen värdering i. Skräck som underhållning tycker jag är rätt meningslöst. Jordan Peele vidareutvecklar den genren. Hans bildlösningar, ljudet, dramaturgin – allt samverkar och gör en unik och originell film tillsammans.

Us utspelar sig i nutid i kuststräckan i norra Kalifornien. I huvudrollen ser vi Oscar-belönade Lupita Nyong’o som Adelaide Wilson – en kvinna som återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe (Winston Duke från bland annat Black Panther) och deras två barn (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex) för en idyllisk sommar.

Adelaide, Addy kallad, var med om ett drama när hon var liten då hon hennes föräldrar tappade bort henne på ett tivoli på en strand. Vi möter henne som vuxen då hon är gift och har två barn. Hennes familj firar semester i ett sommarhus de hyr och hennes man envisas med att de ska träffa vänner på stranden i Santa Cruz. Addy känner starkt på sig att de inte borde åka dit. Hon vill lämna sommarhuset och åka hem. Hennes man lyssnar inte på henne. Hade han lyssnat hade de sluppit uppleva en förfärlig skräckupplevelse. Det straffar sig att inte lyssna på sin fru. Fast å andra sidan hade det inte blivit någon film.

När familjen haft en rätt hemsk dag på stranden med sina vänner, familjen Tyler med bland annat skådespelerskan Elisabeth Moss som en alkoholiserad bitter kvinna, återvänder Adeleide med familj till sommarhuset. Plötsligt under kvällen försvinner elektriciteten och utanför huset i mörkret upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandra i handen. Dessa fyra siluetter visar sig vara förvridna kopior av Adeleide och hennes familj.

Att möta sig själv kan vara utmanande. I Us blir det mer än så, det blir en blodig kamp på liv och död då kopiorna, skuggorna, vill ta över.

Filmen har flera intressanta spår och det går att tolka in en hel del. Kanske rent av kritik mot dagens du-kan-allt-du-vill-förverkliga-dig-själv-budskap. Men filmen har samtidigt lite många stickspår som inte riktigt leder någonstans och inte följs upp. Us skulle kunna blivit ett mästerverk om några av stickspåren fördjupats och blodigheten dragits ned på. Men som skräckfilm, som underhållnings-skräck är den helt godkänd. Å andra sidan är konkurrens i populärkulturens skräckutbud inte någon större utmaning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

Filmrecension: Leaving Neverland – Den kanske viktigaste dokumentären som gjorts

18 mars, 2019 by Redaktionen

Filmrecension: Leaving Neverland

Betyg: 5

Den 25e juni 2009 var jag på Peace & Love-festivalen i Borlänge och såg det amerikanska electronika-bandet Ratatat. Från scenen berättade de att Michael Jackson just hade dött och att spelningen var en hyllning till honom. Det är få händelser där man minns exakt vad man gjorde medan de inträffade. Jag är tillräckligt gammal för att minnas attacken mot World Trade Center och kommer aldrig glömma tv-bilderna jag såg direkt när jag kom hem från skolan. De som är äldre än jag minns vad de gjorde när de nåddes av beskedet om Olof Palmes död. Att jag fortfarande minns Michael Jacksons död är ett tecken på hur stor han var. Speciellt med tanke på att jag aldrig har varit ett fan av honom eller hans musik. Jag har aldrig ens brytt mig om honom.

Leaving Neverland är en fyra timmar lång dokumentär där två familjer berättar om sina liv med Michael Jackson. I centrum står pojkarna Wade och Jimmy, som nu är vuxna män. Jag skriver “sina liv” medvetet, därför att hela deras liv cirkulerade kring Michael Jackson. En av familjerna flyttade till och med från Australien till USA för att vara närmare honom. Familjerna berättar lugnt och sansat om hur de först lärde känna Michael (han blev “Michael” väldigt snabbt för dem, och inte längre storstjärnan Michael Jackson), hur de bjöds med på turnéer och till Neverland, hur de sakta men säkert manipulerades av honom. Och det värsta av allt: hur pojkarna detaljerat beskriver övergreppen de blev utsatta för. De beskriver hela sina liv, med depressioner i vuxen ålder och hur det är att berätta om övergreppen. Det här är inte en film enbart om Michael Jackson, utan om sexuella övergrepp, om en kultur som hyllar vissa personer på ett bisarrt sätt, och om skuldkänslor. Mammorna som medverkar har fått stor uppmärksamhet. Hur kan man egentligen låta sitt barn sova tillsammans med en vuxen man? Hur kan man lämna sitt barn en vecka ensam med en främling? Det är rimliga frågor. En av de intressantaste aspekterna av filmen är hur den blivit mottagen.

Jag gick in på olika Michael Jackson-sidor på Facebook. Här diskuterades filmen och om sanningen. Eller “diskuterades” är nog fel ord. Man konstaterade rakt av att Michael (även här är han “Michael”) är oskyldig. “Dokumentären”, med ironiska citationstecken, är endast ett försök att svartmåla en död person, att försöka få ut pengar av Michael Jacksons “estate”, ett sätt att rädda sin kraschade ekonomi och misslyckade karriär. Fansen har blivit källkritiska journalister som sitter inne på sanningen. Han har ju blivit friad! Pojkarna har tidigare sagt att Michael aldrig gjort dem illa. Varför sa de inget när han levde? Varför gick de på hans begravning? Att de själva är en del av problemet går dem helt förbi. Att Michael Jackson-kulten har gjort att pojkarna omöjligen kunde gå ut med detta tidigare verkar omöjligt att ta in. Vilket barn (eller vuxen som fått sitt liv förstört) har modet att gå ut med att man blivit utsatt för övergrepp av världens mest älskade person? Hur många är det som går i graven med liknande historier? Men de förblindande fansen har ett uppdrag: att till varje pris försvara sin hjälte. Jag tror inte några bevis i världen hade fått dem att ändra sig. En del skyller på mammorna, men glömmer bort att de också var lika förblindande av Michaels stjärnstatus och person. Visst gjorde mammorna fel, men likväl är förövaren alltid den skyldige.

De självpåtagna försvararna har i sin iver gjort en del komiska missar. Under parollen “Facts don’t lie, people do” har de försvarat honom, men glömt att Michael Jackson också är en människa, och det är helt sant att även han ljuger. Efterdebatten har även bjudit på bojkott av SVTs visning av filmen och argument som “filmen är redigerad”. Jag förstår att det är svårt att förstå, att ni lagt ner stor del av era liv i den här mannen, men angreppen och misstänkliggörandet mot Wade och Jimmy, och i förlängningen alla som blivit utsatta för liknande övergrepp, är obegripligt och ovärdigt. Facts som en del fans borde kunna ta in är till exempel hur offer reagerar efter åratal av övergrepp. Man kan också försöka förstå att filmen handlar om så mycket mer än om Michael Jackson.

Det har gått en vecka sedan jag såg dokumentären och jag har aldrig tidigare tänkt så mycket i efterhand på en film. Allt i filmen är rakt igenom sorgligt. Hur föräldrarna låter sig luras, hela vår kulturs kändisfascination, hur folk väljer att lita på människor de inte borde, och hur man väljer att inte tro på de som berättar. Min omedelbara reaktion efter filmen var tomhet. Jag hade kunnat stirra in i en vägg resten av natten. Filmens meditativa tempo tillsammans med de lugna och sakliga beskrivningarna gör att tittaren verkligen hamnar mitt i deras helvete på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt, och det är också därför det tagit mig en vecka att formulera den här texten.

Nu lär vi aldrig få veta exakt vad som har hänt, eftersom det är så verkligheten fungerar. För mig framstår alla medverkande i dokumentären som helt trovärdiga. Andra tittare får säkert andra intryck. Men att helt ignorera alla de som genom åren anklagat honom, tillsammans med hans (det måste väl alla erkänna?) märkliga beteenden kring barn, är bara dumt.

Betyg? Den kanske viktigaste dokumentären som gjorts.     

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Den siste gentlemannen – vacker och sorglig reflektion över livet och åldrandet

14 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Den siste gentlemannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 april 2019
Originaltitel The Old Man & The Gun

En vacker men samtidigt sorglig film om åldrandet, livet, döden och illusionen om att människor inte kan ändra sig. Robert Redford har själv sagt att detta är den sista film han medverkar i. Den bygger på berättelsen om en verklig person, bankrånaren Forrest Tucker.

Det går inte att undvika att se filmen som en metafor över Redfords filmkarriär. Huvudpersonen är en mycket ovanlig bankrånare, Forrest Tucker, som utför bankrån också när han är över pensionsåldern och han gör det som en gentleman, iklädd snygg kostym och med charm.

Forrest Tucker, den rollfigur Redford spelar kan ses som hyllning till en personlighet han ofta haft i filmer: en vältalig charmör med lagom synlig räv bakom örat.

I filmens början får vi se när Forrest som äldre man av en slump möter en äldre dam, Jewel, Sissy Spacek. De två får en fin, lugn relation där de kan samtala om livets gång. Samtidigt är Forrest ledare för en tremanna-liga som rånar banker, alla tre i ligan är äldre herrar, definitivt pensionsmässiga. Ett stort plus får filmen för Forrests två kumpaner: Waller (Tom Waits) och Teddy (Danny Glover). Underbara kumpaner.

Ligan är charmig och flera av de som blivit rånade beskriver Forrest som en riktig gentleman med ett fint leende.

Filmbolaget berättar i ett pressmeddelande.
Intrigen i Den siste gentlemannen kan låta lite som en skröna, men Forrest Tucker är hämtad ur verkligheten, liksom hans många besök på diverse bankkontor samt i finkan. “Jag har suttit i fängelset hela livet, utom de gånger jag rymde. Arton gånger lyckades jag, tolv gånger inte” har Tucker själv berättat. Regissören och manusförfattaren David Lowery har baserat sitt filmmanus på David Granns artikel om Tucker i The New Yorker från 2003, skriven året innan gentlemannarånaren avled 83 år gammal. Lowery är tidigare känd för A Ghost Story, där Casey Affleck också medverkad.

Filmens stora behållning för mig är framför allt samtalen mellan Forrest och Jewel och deras reflektioner över livet, om att åldras. Det är skönt att se en film om äldre människor som inte är dementa och senila utan att de är som vem som helst, bara lite stelare i rörelserna.

Filmens akilleshäl är just att den bygger på verkliga händelser. Få filmer lyfter i dramaturgin när filmskaparen måste ta hänsyn till de verkliga händelserna. Också denna annars mycket vackra och välgjorda film dras ned något av detta.
Ett minus får filmen också för att den en bra bit i i filmen är lite rörig med tidslinjen. Först ser vi Forrest möta Jewel utan att vi vet vilket tidsepok det är. Sedan får vi se när Forrest och hans kumpaner rånar en bank 1981. Är mötet med Jewel långt senare eller samtidigt?
Utan dessa två minus hade filmen fått mycket högre betyg, men den är en stark trea. Det är en film med flera bottnar, en vacker film, en melakolisk betraktelse över livets gång och åldrandet och varmt komisk emellanåt.

Robert Redford fyller 83 senare i år och om det här är hans sista film så tar han adjö som skådespelare med fanan i topp. Han är enastående, ja helt underbar och precis så charmig som han kan vara och med flera bottnar i vad han förmedlar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Robert Redford, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Sida 279
  • Sida 280
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in