
Filmrecension: Leaving Neverland
Betyg: 5
Den 25e juni 2009 var jag på Peace & Love-festivalen i Borlänge och såg det amerikanska electronika-bandet Ratatat. Från scenen berättade de att Michael Jackson just hade dött och att spelningen var en hyllning till honom. Det är få händelser där man minns exakt vad man gjorde medan de inträffade. Jag är tillräckligt gammal för att minnas attacken mot World Trade Center och kommer aldrig glömma tv-bilderna jag såg direkt när jag kom hem från skolan. De som är äldre än jag minns vad de gjorde när de nåddes av beskedet om Olof Palmes död. Att jag fortfarande minns Michael Jacksons död är ett tecken på hur stor han var. Speciellt med tanke på att jag aldrig har varit ett fan av honom eller hans musik. Jag har aldrig ens brytt mig om honom.
Leaving Neverland är en fyra timmar lång dokumentär där två familjer berättar om sina liv med Michael Jackson. I centrum står pojkarna Wade och Jimmy, som nu är vuxna män. Jag skriver “sina liv” medvetet, därför att hela deras liv cirkulerade kring Michael Jackson. En av familjerna flyttade till och med från Australien till USA för att vara närmare honom. Familjerna berättar lugnt och sansat om hur de först lärde känna Michael (han blev “Michael” väldigt snabbt för dem, och inte längre storstjärnan Michael Jackson), hur de bjöds med på turnéer och till Neverland, hur de sakta men säkert manipulerades av honom. Och det värsta av allt: hur pojkarna detaljerat beskriver övergreppen de blev utsatta för. De beskriver hela sina liv, med depressioner i vuxen ålder och hur det är att berätta om övergreppen. Det här är inte en film enbart om Michael Jackson, utan om sexuella övergrepp, om en kultur som hyllar vissa personer på ett bisarrt sätt, och om skuldkänslor. Mammorna som medverkar har fått stor uppmärksamhet. Hur kan man egentligen låta sitt barn sova tillsammans med en vuxen man? Hur kan man lämna sitt barn en vecka ensam med en främling? Det är rimliga frågor. En av de intressantaste aspekterna av filmen är hur den blivit mottagen.
Jag gick in på olika Michael Jackson-sidor på Facebook. Här diskuterades filmen och om sanningen. Eller “diskuterades” är nog fel ord. Man konstaterade rakt av att Michael (även här är han “Michael”) är oskyldig. “Dokumentären”, med ironiska citationstecken, är endast ett försök att svartmåla en död person, att försöka få ut pengar av Michael Jacksons “estate”, ett sätt att rädda sin kraschade ekonomi och misslyckade karriär. Fansen har blivit källkritiska journalister som sitter inne på sanningen. Han har ju blivit friad! Pojkarna har tidigare sagt att Michael aldrig gjort dem illa. Varför sa de inget när han levde? Varför gick de på hans begravning? Att de själva är en del av problemet går dem helt förbi. Att Michael Jackson-kulten har gjort att pojkarna omöjligen kunde gå ut med detta tidigare verkar omöjligt att ta in. Vilket barn (eller vuxen som fått sitt liv förstört) har modet att gå ut med att man blivit utsatt för övergrepp av världens mest älskade person? Hur många är det som går i graven med liknande historier? Men de förblindande fansen har ett uppdrag: att till varje pris försvara sin hjälte. Jag tror inte några bevis i världen hade fått dem att ändra sig. En del skyller på mammorna, men glömmer bort att de också var lika förblindande av Michaels stjärnstatus och person. Visst gjorde mammorna fel, men likväl är förövaren alltid den skyldige.
De självpåtagna försvararna har i sin iver gjort en del komiska missar. Under parollen “Facts don’t lie, people do” har de försvarat honom, men glömt att Michael Jackson också är en människa, och det är helt sant att även han ljuger. Efterdebatten har även bjudit på bojkott av SVTs visning av filmen och argument som “filmen är redigerad”. Jag förstår att det är svårt att förstå, att ni lagt ner stor del av era liv i den här mannen, men angreppen och misstänkliggörandet mot Wade och Jimmy, och i förlängningen alla som blivit utsatta för liknande övergrepp, är obegripligt och ovärdigt. Facts som en del fans borde kunna ta in är till exempel hur offer reagerar efter åratal av övergrepp. Man kan också försöka förstå att filmen handlar om så mycket mer än om Michael Jackson.
Det har gått en vecka sedan jag såg dokumentären och jag har aldrig tidigare tänkt så mycket i efterhand på en film. Allt i filmen är rakt igenom sorgligt. Hur föräldrarna låter sig luras, hela vår kulturs kändisfascination, hur folk väljer att lita på människor de inte borde, och hur man väljer att inte tro på de som berättar. Min omedelbara reaktion efter filmen var tomhet. Jag hade kunnat stirra in i en vägg resten av natten. Filmens meditativa tempo tillsammans med de lugna och sakliga beskrivningarna gör att tittaren verkligen hamnar mitt i deras helvete på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt, och det är också därför det tagit mig en vecka att formulera den här texten.
Nu lär vi aldrig få veta exakt vad som har hänt, eftersom det är så verkligheten fungerar. För mig framstår alla medverkande i dokumentären som helt trovärdiga. Andra tittare får säkert andra intryck. Men att helt ignorera alla de som genom åren anklagat honom, tillsammans med hans (det måste väl alla erkänna?) märkliga beteenden kring barn, är bara dumt.
Betyg? Den kanske viktigaste dokumentären som gjorts.