The House that Jack Built
2
Svensk biopremiär: 15 mars

Länge har vi väntat. På ännu en provokation. Lars von Trier har som filmregissör gjort sig ett namn på att via sina filmer och sina uttalanden skapa provokation. I samband med filmvisningen av Melancholia i Cannes sa Trier att han förstod Hitler och hans agerande. Ett sådant uttalande tog inte lätt på juryn som bestämde sig för att i flera års tid bannlysa den danska regissören från festivalen. Med sina dryga trettio år i branschen har Trier fortsatt att utmanat sina tittare. Sexualitet och funktionsvariation, slavhandel i Amerika och manlig stympning är bara några av de teman som han med åren hunnit avverkat. Men oavsett nivå av provokation har Trier alltid lyckats balansera det konstruktiva med det spekulativa. Med The House That Jack Built rubbas den balansen.
Filmen som till ytan handlar om en seriemördare med fäbless för unga mör är i sitt bildspråk oerhört grov och bildlig. Jack, skickligt spelad av en sadistisk Matt Dillon, stryper kvinnor på löpande band. I kylrummet där liken förvaras förbereder och arrangerar Jack sina kroppar så att de ska falla i hans smak. Han är psykopaten vars motivation drivs av en ostoppbar törst efter mera ungt blod. Här leker Trier med den omåttligt populära Crimgenren. I inledningsscenen för filmen låter han en “korkad” liftande Uma Thurman få redogöra för hur en seriemördare ska se ut och agera. Det är som uppvisning både småroligt och skarpsynt att beskåda. Men Jack är mera än en bara en genre-twist.
Vi skrapat lite på ytan och fram skymtar en tematisk berättelse om biologiska drifter, genikult och borgerskapets omänskliga ansikte. Borgarklassens diskreta charm är i Jacks/Triers händer inte särskilt diskret, utan tvärtom rätt så högljudd och vedervärdig. Jack blir sinnebilden av den förmögna människan vars förhållande till andra är obefintlig. So far so good. De teman som tas upp är i sig intressanta, men Trier tar med denna våldsprovokation sig vatten över huvudet. Balansgången som regissören så skickligt lyckats hålla bryts fullständigt. Flera av scenerna i filmen är rena provokationer som har varken något djup eller symbolisk mening.
Efter hård kritik från flera håll har Trier – den vita kränkta mannen – känt ett behov av att kunna få försvara sig. The House That Jack Built är en film om Trier. Den geniförklarade och ständigt missförstådda Auteuren. Han som gång på gång anklagats för misogynitet och rasism. Som via provokationer bannlyst från festivaler och skapat tumult. Jack blir Lars von Trier personifierad. I The House that Jack Built projicerar mediabilden av regissören som vi i tidningar och på nätet alla hört och läst spaltmeter om. Alltså alla de fördomar om Trier blir i och med Jack.. till verklighet. Varför gör han så? Jo, för att han kan och för att han tycker det är lite skoj.
I en märklig scen säger mördaren att det ständigt är mannen som får skulden för att i sexuellt sammanhang våldföra sig mot en annan person.
The House that Jack Built är som film både självupptagen och spekulativ. De grova, barbariska mordscenerna där barn lemlästat och kvinnor får kroppsdelar avskurna känns mer som utfyllnad än som faktiskt viktig stoff för den tematiska berättelsen. I filmen varvar Trier mordscener, fyra till antalet, med filmklipp på tavlor där en allvarsam Bruno Ganz föreläser om konsten, människan och varandet. Det är pretentiöst, to say the least. Och jag som egentligen älskar Trier kan inte annat än bli besviken. Visst lyckas dansken med att skapa debatt. Men filmens innehåll lämnar mycket att önska. Jack är seriemördararens våta dröm uppskruvat till hundra. Och det är ett trevande desperat försök från regissörens sida att försöka kritisera genikulter. Eller hur var det nu ? Den röda tråden är inte glasklar.

I The House that Jack Built klarläggs Triers karriär och status quo. Det kan verkar som en point i sig, att få mig att frammana den här kräkreflexen till filmrecension. Men till innehåll och i sak verkar The House That Jack Built peka mot att Lars vid 62 års ålder, nära pensionsålder, slutligen har blivit uppnått gubb-ålder. Jag hoppas innerligt att jag har fel och han han snart presenterar ett nytt utmanande icke-spekulativt filmiskt verk. Men Jack är inte den filmen. Det tafatta försöket till meta-film och filosofisk utövning lämnar en bitter eftersmak.
Petter Stjernstedt