• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecenson: Poms – Dansa för livet!

1 augusti, 2019 by Redaktionen

Poms – Dans för livet!
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 augusti
Regissör Zara Hayes
Manusförfattaren Shane Atkinson
Medverkande Diane Keaton, Jacki Weaver, Celia Weston, Charlie Tahan, Rhea Perlman, Phyllis Somerville och Pam Grier.

Diane Keaton spelar rollen som Martha, en ensam, barnlös kvinna i 70-års åldern som flyttar från New York till ett pensionärssamhälle i Georgia. Hon bär på en allvarlig cancerdiagnos som hon bestämt sig för att ignorera, liksom en hemlig dröm hon burit på som ung om att få bli en framgångsrik cheerleader-dansare. Drömmen går snabbt i krass då hon tvingas att ta hand om sin sjuka mamma. Som äldre är hon lite blyg och är inte intresserad av att joina någon gruppaktivitet.

Men när hennes granne Sheryl (Jackie Weaver) hittar Marthas gamla cheerleader-dräkt bestämmer de sig för att starta en egen cheerleading-grupp för äldre där de utmanar ungdomarna i dans. Poms bjuder på en spännande resa hos en ny utblommad cheerleader-drotting. Har du aldrig sett en film förut kommer du fortfarande att lätt förstå åt vilket håll ”Poms” är på väg. Att du enkelt kan följa med beror på hur filmen sätter rampljuset på varje enskild individ och hens personliga utveckling. Berättelsen är väl tunn. Vi får i stort veta noll om Marthas bakgrund. Hur kom sig att hon fick sin stickiga personlighet och hur blev hennes mamma så sjuk? Svaren är luddiga. En bristande personbeskrivning gör att det blir svårt att följa Marthas känslomässiga utveckling. Och vi – publiken- tycker mest om henne för att hon spelas av Diane Keaton. Å andra sidan är Poms stor filmunderhållning. Keaton och de övriga rolltolkar alla härliga och trovärdiga filmaraktärer. Likaså hamnar filmens budskap på filmens pluskonto. Det handlar om viken av att oavsett motstånd alltid våga sikta mot sina drömmars mål. Poms är en mörk komedi som även låter flera okända skådespelare få ta större plats i rampljuset. Zara Hayes är regissören och producenten som främst är känd för att ha filmat Dian Fossey: Secrets in the Mist. Dian Fossey är en forskare som Zara fått följa. Sedan länge har hon kämpat för att skydda den rödlistade afrikanska bergsgorillan. Poms är Hayes debutfilm inom det icke-dokumentära berättandet och en himla underhållande sådan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Polaroid – Förutsägbart men med en twist

16 juli, 2019 by Redaktionen

Polaroid
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 juli 2019
Direktör Lars Klevberg
Medverkande Kathryn Prescott, Tyler Young, Samantha Logan
Keenan Tracey och Priscilla Quintana.

Från producenterna av The Ring och The Grudge kommer den djärva nya visionen inom skräck – Polaroid.  Filmen är baserat på den prisbelönta kortfilmen av Lars Klevberg från 2014 med samma namn. Distributionen för filmen Polaroid sköts upp på grund av Harvey Weinstein-skandalen. Den var tänkt att släppas 2017. Men filmen fick inte sina biorättigheter förrän i år.  När högskolestudenten Bird Fitcher (Kathryn Prescott) hittar en mystisk Polaroid-vintagekamera har hon ingen aning om vilka mörka hemligheter som är knutna till det hemsökta optiska instrumentet. Men det tar inte lång tid att upptäcka kamerans krafter. För mystiskt försvinner de som fotograferat med kameran. På mest makabra vis lemlästas de en efter en. Bird och ett gäng klasskamrater måste snabbt ta reda på hur de undkommer döden. Bird Fitcher är till titeln en aspirerande fotograf. Det känns bekvämt  för manusförfattaren att kunna fokusera sin historia om en hemsökt kamera kring en fotograf. Bird får en enklare backstory som rör ett ärr hen har på halsen och som hon skäms över. Hennes mamma kämpar hårt som ensamstående förälder för att få mer tid över till dottern. Pappan avled för drygt fem år sedan och det har satt vissa spår i familjen.
Det finns några filmer med liknande historia om ett gäng ungdomar och en lieman som hotar i förgrunden,  exempelvis Final Destination. Polaroid försöker med alla tänkbara medel att få en tidigare berättad historia att bli något originellt och eget. Resultatet är en helt ok film som inte är sämre än någon annan rysare med en casting bestående av attraktiva skådespelare, rutinmässigt manuskript och ett klassiskt spöktema.
Den oväntade twisten i berättelsen räddar en annars förutsägbar berättelse från att bli för cliché. Den norska regissören Lars Klevberg blev intresserad av fotografi i ung ålder och efter filmexamen skrev och regisserade han The Wall – ett post-apokalyptiskt kortfilmsdrama. The Wall visades på Palm Springs 2013. Filmkritikern Betsy Sharkey från LA Times som var på plats under premiären kallade den för ”den korta som inte går att ignorera”. Med Polaroid tar Lars sig an skräckgenren åter igen med hyfsat utfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Diamantino – något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år

15 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Diamantino
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Av Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes

Humor och ironi är inte alltid lätt att göra bra. Vad en person skrattar åt kan någon annan tycka är jättelöjligt, ja till och med förnedrande. Diamantino är en film som jobbar med stora åthävor, men att göra saker extremt löjliga. Sådana metoder är inte lätta att behärska. Jag blev enormt besviken på den här filmen, som var rejält upphaussad före visningen. Den lät väldigt rolig och speciell. Den beskrivs så här av filmdistributören:
När världens bästa fotbollsspelare Diamantino missar den avgörande straffen i VM-finalen, får det konsekvenser långt bortom fotbollsplanen. Sökandet efter nya mål i livet leder honom på en kaotisk odyssé där han konfronteras med neofascism, flyktingkrisen, genmanipulering och Portugals eventuella uttåg ur EU. Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har gjort en skruvad, kärleksfull komedi som inte liknar någonting du sett förut!
Njae. Som ni förstår har jag inte fallit för den här skruvade komedin. Jag pratade med flera av mina filmkritiker-kollegor efter filmen som var lika besvikna som jag.
Karaktärerna är överdrivna, det hör till själva genren. Diamantino tolkar jag som en drift med den portugisiske fotbollsspelaren Ronaldo. Eller i alla fall har filmens Diamantino hämtat en del drag av Ronaldo.

Denna Diamantino är rätt korkad och fäst vid sin pappa som en baby. Han tycks aldrig gått igenom någon normal europeisk tonårs-rebellisk period. Sex vet han inte vad det är och hans systrar, som är tvillingar, är rakt igenom elaka. Och allt detta beskrivs med kliché-artade bilder.

Diamantino får för sig att han ska adoptera en flykting samtidigt som spioner från säkerhetstjänsten vill komma åt att spionera på hon för att avslöja ekonomiska olagligheter som de misstänker honom för. Nu är ju Diamantino alldeles för korkad för att kunna planera några ekonomiska svindlerier.

När han nu ska adoptera en flykting klär en av kvinnorna från säkerhetstjänsten ut sig till flyktingpojke. Om inte filmen redan tappat mitt engagemang för den det nu. Det är helt osannolikt att någon skulle kunna adoptera en person som är polis och som klär ut sig till flyktingpojke. Nej en absurd film behöver givetvis inte följa realismen men när det finns delar i handlingen som är för osannolika tappar jag i alla fall intresset.

Tanken från filmskaparna är väl att driva med västvärldens misslyckande med att hjälpa flyktingar, att visa att det mesta göra för vår egen vinning. Men den kritiken går inte hem, som jag ser det.

För mig var det en plåga att sitta kvar i salongen filmen ut. Den är i min smak något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år. Tyvärr.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Absurt, Filmrecension, MIsslyckat, Recension, Scen

Filmrecension: Sir – en hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos

12 juli, 2019 by Birgitta Komaki

Sir
Betyg 4
Premiär 12 juli 2019
Regi Rohena Gera

När den unga änkan Ratna (Ahmareen Anjum) får arbete i staden Mumbai som hembiträde hos Ashwin (Vivek Gomber) möts två världar. Hon , som blev bortgift och änka vid 19 år, kommer från landet och står lägst på den sociala skalan. Han , son till en rik byggherre, har det bra ställt och hög ställning i samhället. Och det tar tid innan de möts som personer. En hemhjälp i en rik familj i Indien finns där men hon märks inte. Hon är ingen som man tar notis om, utom när något saknas i hushållet.

När Ashwin börjar ifrågasätta meningen med sitt liv blir han deprimerad. För att ge honom berättar Ratna om sitt liv och så börjar kontakten mellan dem. Hon med sin livsvilja och målsättning att bli sömmerska berör honom och väcker hans beundran. Trots sitt livsöde har hon mycket styrka.

Filmen visar hur det indiska klass- och kastsystemet är så självklart att det är få som ifrågasätter det. Att man genom samhällets uppbyggnad och värderingar har sina roller som inte ifrågasätts varken av fattiga eller rika. Man vet sin plats i samhället och det blir som ett mönster man inte bryter. Med lågmäld men tydlig berättarteknik skildras kast och klassystem. När Ashwin och Ratna börjar se varandra så är det mot samhällets normer. När han tänker att det inte spelar roll vilken klass man tillhör så vet hon att hon alltid kommer att ses som ett hembiträde. Det är berörande och man önskar att förändringen skall komma med nya generationer.

Filmen utspelas i Indiens färgstarka miljöer och med indisk musik är den ett romantiskt och socialt drama utan att vara en Bollywoodfilm.
En hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos och utmärkta skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Indien, Kastsystem, Recension, Scen

Filmrecension: Lejonkungen – allt igenom perfekt, den har allt ett drama ska ha

12 juli, 2019 by Hans Södergren

Lejonkungen
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2019

Det finns inget annat än sätta högsta betyg för den här versionen av Lejonkungen. Räkna med flera Oscarsnomineringar och minst ett pris för de visuella effekterna.

Berättelsen känner vi redan till från Disneys tecknade version som kom 1994. Det är en klassisk berättelse om den unge Simba som är son till Kung Mufasa som dödas av sin bror, Scar. Ja det är lite av Hamlet i den berättelsen fast med en lyckligare slut och med lite humor och roliga karaktärer som Timon och Pumba. Fast de roliga karaktärerna är ett arv från Shakespeare som i många av sina pjäser hade just det, någon eller några narrar, några karaktärer som lockade till skratt.

Berättelsen är stark och tas till vara på ett gediget sätt. Handlingen utspelar sig på Afrikas savanner och djur och natur är skapade med CGI-teknik som skapar bilder som ger ett verklighetstroget intryck. Som tittare upplever jag det som att jag är där, mitt på savannen, mitt bland lejonen och alla djuren. I Lejonkungen är denna teknik in i minsta detalj välgjord.

Lejonkungen har allt det som en klassisk berättelse ska ha: förräderi, tragedi och drama och en udda vänskap.

Tekniken kallas otecknad fast det är lite tvetydigt, egentligen. Filmens bakgrund har skapats i en dator och skådespelarna är iklädda dräkter där de har sensorer som förvandlar deras rörelser och mimik till tredimensionella punkter som datoranimatörerna skapar djuren av. Djuren byggs upp men program som gör att de ser extremt verklighetstroget ut.

Att Disney kallt kalkylerar med att de som såg den tecknade versionen när de var små nu återkommer med sina barn eller barnbarn det är uppenbart. Det är samma taktik som upprepas med alla klassiska Disneyfilmer. Men den här gången med ett fantastiskt resultat. Filmen är vacker, snygg, genomarbetad.

Alla mindre barn kommer dock inte att kunna se den på bio på grund av åldersgränsen på elva år, vilket betyder att den som fyllt sju år kommer in i sällskap med en vuxen. Statens censur har bedömt att filmen har en starkt hotfull stämning. Jag förmodar att barnen kommer att kunna se den när den släpps på dvd/bluray och på streaming-tjänster. Man kan tycka vad man vill om filmcensur men det ligger nog en del i att scener som upplevs verklighetsnära kan vara med skrämmande än uppenbart tecknade scener.

Donald Glover gör rösten till Simba, som Nala hör vi Beyoncé Knowles-Carter, James Earl Jones är Mufasa och som Scar hör vi Chiwetel Ejiofor. Seth Rogen och Billy Eichner har lånat sina röster till Pumba och Timon.

Svenska röster: John Lundvik, Molly Hammar, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphson, Svante Thuresson, Johan Schinkler, Fred Johanson, Sharon Dyall, Livia Millhagen mfl. Den nya versionen av ”En värld full av liv” sjungs av Laila Adele.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Lejonkungen, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in