En man har en mystisk sjukdom. Han snurrar runt i tiden. Hoppar ur en tid och kommer in i en annan tid. Tidsresenärens hustru är en av veckans filmpremiärer och den bygger på Audrey Niffeneggers bästsäljande debutroman.
Synopsis för filmen:
Första gången Clare träffar sin blivande make Henry är hon bara sex år gammal. Henry är trettiosex och dyker upp hemma hos Clare från ingenstans. Det visar sig att han lider av en minst sagt märklig sjukdom som gör att han kastas från tidsålder till tidsålder. Han är en tidsresande och som sådan lever han ett komplicerat liv. Under åren som följer fortsätter Henry att besöka Clare och så småningom blir hon förälskad i honom. Men det är inte förrän Clare fyller tjugotvå som hennes och Henrys tidsåldrar synkroniseras för första gången, och i nutiden ser situationen plötsligt annorlunda ut. Clare känner igen sin tvillingsjäl och älskade, Henry har ingen aning om vem Clare är.
När den ena av två i ett förhållande hela tiden flyter runt i tiden, då är det klart att det kan bli lite rörigt. Det störde DNs recensent som gav filmen betyg 2.
Vi på Kulturbloggen är inte lika negativa. För vi tycker att det är spännande att fundera kring tiden och tidsaspekten.
Skådespelarna gör Rachel McAdams, Eric Bana, Ron Livingston och Jane McLean är duktiga och gör bra ifrån sig i en film som är välgjord med vackra bilder. Men man bör vara road av frågor kring tiden för att ta till sig fillmen. Överlag har det fått en negativt mottagande av landets filmkritiker: Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet.
Foto: Alan Markfield
Läs även andra bloggares åsikter om film, tid, recension, tidsresenärens hustru
Det är ett intressant tema som Ken Loach tar upp, och det här måste vara en av Loachs mest lättsamma filmer som han någonsin gjort. Regissören Ken Loach är en av Storbritanniens bästa filmskapare har en tendens att fylla sina filmer med många och långa socialistiska utsvävningar som även för den inbitne kan bli tröttsamma men turligt nog är det mindre sådant i den här filmen.
