• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Just Mercy – omskakande och mästerlig

14 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Just Mercy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi och manus Destin Daniel Cretton
Filmen är ca 2 tim 18 min

Omskakande. En film där jag sitter på helspänn fast jag vet hur det ska sluta. Att göra en film som bygger på verkliga händelser och som dessutom är längre än normallängd och samtidigt hålla upp publikens engagemang är mästerligt. Just Mercy bygger på verkliga händelser ur boken av Bryan Stevenson, en ung, nyutbildad advokat från Harvard som valde att arbeta i Alabama för att företräda dödsdömda som inte fått rättvis rättegång i denna rasistiska amerikanska delstat. Det är skrämmande obehagligt att dessa rättsrötor bygger på verkligheten. Hur företrädesvis svarta män dömdes till döden antingen helt oskyldiga eller då det blivit svårt sjuka efter att ha stridit i Vietnam och borde fått vård.

Det är mer än skandal, det är tragiskt och det är barbariskt av stater att ha dödsstraff. Så länge det finns en enda delstat i USA som har dödsstraff är den amerikanska nationen inget civiliserat land. Det går inte att påverkas starkt av filmen Just Mercy som skildrar ett av dessa fall där en människor dömts oskyldig. Filmens styrka ligger inte bara i att den på ett dramaturgiskt skickligt sätt med duktiga skådespelare berättar en sann historia, den visar också på problematiken kring det amerikanska rättssystemet.

Michael B. Jordan från bland annat “Black Panther”, “Creed” och “Creed II” spelar en unge advokaten Bryan Stevenson. Oscarvinnarna Jamie Foxx ( från “Ray”, “Baby Driver”, “Django: Unchained”) och Brie Larson (från “Room”, “The Glass Castle”, “Captain Marvel”) spelar de andra två huvudrollerna.

I Just Mercy får vi följa Bryan Stevenson när han som ung advokat tillsammans med en lokal advokat Eva Ansley (Brie Larson) tar sig an ett av första, och mest uppseendeväckande fall, Walter McMillian (Foxx), som 1987 dömdes till döden för ett uppmärksammat mord på en 18-årig flicka trots övertygande bevis på hans oskuld. Det är helt fruktansvärt att se hur polisväsende och åklagarna manövrerat med rättvisan. Det finns ett tjugotal vittnen som kan försäkra att alter McMillian inte var i närheten av den kemtvätt där den 18-åriga vita flickan mördades. Polisen mutar en kriminell att ljuga i rätten och säga att han var med då McMillian mördade flickan. Denna kriminelle man hotades av polisen att dömas till döden själv om han inte vittnade falskt. Det är så obegripligt vad människor kan göra av hat, hur de kan lura sig själva och tro att de gör något bra när de manövrerar med rättvisan. Det är omöjligt att se denna film utan att bli riktigt upprörd och vilja förändra världen. Jag gissar att käre Brecht skulle vara nöjd med en sådan film.

Att en film har ett gott syfte och en viktigt budskap räcker inte för att göra en bra film. Men om en välgjord engagerande film har ett viktigt budskap är det givetvis värdefullt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Farewell

12 januari, 2020 by Birgitta Komaki

The Farewell
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Lulu Wang

En dramakomedi med många skratt trots den allvarliga diagnosen.

När farmor Nai Nai får diagnosen lungcancer och tre månader kvar att leva får hela släkten veta det utom hon själv. Att man skall skydda henne från sanningen är alla överens om. Släkten skall bära hennes börda så att hon skall slippa bära den själv. Det är den vedertagna uppfattningen i Kina och så tänker alla. Alla utom barnbarnet Billy som vuxit upp i USA och tänker å amerikanskt vis att inget skall döljas. Eftersom farmor bor kvar i Kina men hennes båda söner med familjer har emigrerat till USA och Japan så måste något göras. För att alla skall kunna träffa farmor utan att avslöja något ordnas ett bröllop hastigt. Alla återförenas i Kina och farmor Nai Nai är nöjd att samla familjen och organisera bröllop.

Filmen visar skillnaden mellan västerländskt och österländskt tänkande , mellan betoning på individ och på släkt. Men det stannar inte där, för filmen skildrar också exilens dilemma. Alla emigranter som har sina rötter i en kultur och förändras av flytt och nödvändighet. Att var både kines och amerikan är att stå med en fot i varje kultur. När man kommer hem till Kina är mycket sig likt men mycket har också ändrats. Likaså har man själv ändrats av exilen. Dessutom finns medvetenheten om att när man kommer hem är det snart dags för farväl igen. Det är en sorg och den finns där bakom glädjen att mötas. Trots den sentimentala känslan i filmen och den sorgliga diagnosen är det en mycket rolig film.
Stora händelser som när hela familjen besöker farfaderns grav för att be om välsignelse eller bröllopsfesten med den gråtande brudgummen lockar till gapskratt. Resten av tiden sitter man och fnissar åt familjeliv och släktrelationer, skildrade med både humor och värme.

En genuint roligt film som är gjord med mycket skicklighet och hjärta och med väl valda skådespelare i rollerna. Att rapparen Awkwafina fick en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som den surmulne Billy är välförtjänt. Filmen har också fått många andra pris. En härlig film där inget slarvas bort och allt känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bombshell – när tystnaden bryts – läs hellre boken Klubben

10 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Bombshell – när tystnaden bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Jay Roach
I rollerna: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie, John Lithgow , Kate McKinnon, Connie Britton, Mark Duplass, Rob Delaney, Malcolm McDowell och Allison Janney mfl

Hur kunde en chef på en av världens största tv-stationer under årtionden sexuellt trakassera och utnyttja kvinnliga medarbetare? Filmen bygger på verkliga händelser, då Roger Ailes, mannen som skapade Fox News, kunde avslöjas och få sparken. Roger Ailes spelas oerhört bra av John Lithgow. Han tycker ju själv att han gjort kvinnorna en tjänst, han har hjälpt dem att komma fram i rampljuset. Att han vill ha lite lojalitet tillbaka, som att bli avsugen, är väl naturligt, menar han.

Joth Lithgow är en i raden av stora amerikanska stjärnskådespelare i denna film. Men trots duktiga skådespelare och en berörande berättelse misstänker jag att mitt betyg rent av är för högt. Skådespelarna är ett skäl till att betyget inte blir lägre och att filmen delvis ändå lyfter fram problematiken kring varför kvinnor inte går direkt och anmäler när de utsatts. I många fall känner kvinnorna sig medskyldiga. De ville ju ha karriär. Och de visste att en karriär i tv-rutan får bara vackra kvinnor. Den som inte är snygg nog får inte en plats i rampljuset. De känner att de hade fördelar av att de lätt sig utnyttjas sexuellt.

Nu är självklart varje kvinna och hennes situation unik. Det går inte att dra alla över en kam.

Varför jag ändå inte hyllar filmen beror bland annat på att situationen på ett ställe som Fox News är så speciellt, det skiljer sig från så många andra sammanhang där kvinnor blivit sexuellt utnyttjade och trakasserade. Det finns en risk att filmer som denna sprider uppfattningen att kvinnor som blir utnyttjade och inte säger till på en gång själva har utnyttjat situationen till egen framgång. Ett speciellt fall är Gretchen Carlson (spelas av Nicole Kidman). Hon hade ett eget program och framgång. Men först när hon fick sparken anmälde hon Roger Ailes. Det tror jag sticker i ögonen på en hel del. Det var förstås bra att hon gjorde det. Hon var smart nog dessutom att under lång tid spela in hans trakasserier och övergrepp och han lurades in i en fälla då han inte visste att han var inspelad. Roger Ailes förnekade alla beskyllningar och försökte få det till att ord stod mot ord, plus att han påstod att det var ett politiskt angrepp från vänstern.

Om man vill läsa något som jag tycker mycket mer seriöst rapporterar hur ett mångårigt utnyttjade av kvinnor kunde ske ska läsa boken Klubben istället. Här berättar Kulturbloggen om den boken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: #metoo, Bombshell, Filmrecension, Fox News, Recension, Scen, Sexuella övergrepp, Sexuella trakasserier

Filmrecension: Documenting the Witch Path – ger mycket att tänka på och tala om

5 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Documenting the Witch Path
Betyg 4
Visas på filmfestivaler runt om i världen och finns på iTunes, TUBI-Tv, Prime, Google Play, Xbox m.fl. Under 2020 kommer även filmen att rulla upp på fler stora streamingtjänster.
Regi Carl Sundström

En dokumentär om några unga filmskapare som bestämmer sig för att närmare undersöka ett område som verkar vara hemsökt av spöken eller något annat skrämmande paranormalt. Det är en fascinerande berättelse som undersöker vad som skapar skräck.

I Västernorrland finns en sju, Häxsjön, där hundratals kvinnor dödades, beskyllda för att ha varit häxor under 1600-talet. Det finns en stig genom skogen som kallas Häxstigen, som är den stig de häxdömda kvinnorna tvingades vandra på väg mot sin avrättning. Många brändes levande på bål, andra fick sina ben och armar fastbundna medan de slängdes för att drunkna i sjön. Om de sjönk och dog var det bevis på att de var häxor, om de flöt friades de från beskyllningarna.

I dokumentären för vi följa hu Carl Sundström som går en filmutbildning på en filmskola i Norrland tillsammans med två klasskamrater bestämmer att de vill undersöka Häxsjön, kanske göra en dokumentärfilm om den. När de ringer en ansvarig på kommunen blir det varnade för att undersöka sjön. De får reda på att kommunen startade ett projekt med guideturer till Häxsjön längs Häxstigen, men projektet stängdes efter att bara varit igång i två månader. När de intervjuar den guide som ansvarade för dessa turer blir de varnade för att undersöka det närmare.

Filmen är mycket spännande uppbyggd, vi får följa de tre unga filmskaparna när de förbereder sig och deras tankar och diskussioner. När tiden närmar sig för dagen då de ska bege sig dit och filma hoppar en av dem av, då han känner sig rädd.

Det är en oerhört spännande och intressant berättelse som säger mycket om hur människor reagerar inför det okända, inför det paranormala. Också den som egentligen inte tror på spöken kan bli riktigt rädd.

Vad du än själv tror och tänker om paranormala fenomen är denna dokumentär talade, stark och ger saker att diskutera.

Fakta från pressmedddelande om filmen:
Inspirerad av verkliga händelserna får du följa med tre dokumentärfilmare, (Nathaniel P. Erlandsson, Robin Franzen och Carl Sundström) som får nys om en gammal stig i skogen som leder till ”Häxornas Sjö”. De som var anklagade för häxkonster under 1600-talet fick vandra denna led för att sedan dränkas i den nu ökända sjön. Fast leden och sjön numera är avstängd för allmänheten bestämmer sig dokumentärfilmarna för att bege sig till platsen för att söka den skrämmande sanningen.

Filmen, som är skriven och regisserad av Carl Sundström och producerad av Simon Tuomisto, har vunnit fem priser varav ”Best Documentary Feature” på Bloody Horror International Film Festival och Independent Horror Movie Awards. John Lepper, Adam Whitton, Chase Whitton och Sundström Executive Produced.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Häxor, Paranormalt, Recension, Scen

Filmrecension: Parasit – cyniskt och roligt om överklassens ”diskreta charm”.

5 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild Triart

Parasit
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 december
Regissör Bong Joon-ho
Medverkande Cho Yeoh-jeong, Park So-dam, Choi Woo-shik och Song Kang-ho

Överklass och underklass. Rikemansfolk och fattigmansfolk. Utsugare och utnyttjare. Vem parasiterar på vem och när övergår naivitet och säkerhetstänk i ren ondska?

Innan jag skriver första raden för denna recension vill jag säga följande – Detta är en film som bör  ses förutsättningslöst, utan någon som helst förkunskap om filmens tematik och handling. Och följer du inte det rådet förstörs snabbt känslan och den filmiska upplevelse som är Parasit. Jag ska försöka mitt yttersta att säga nada om filmens upplägg men vill ändå kasta ut ett varningsord – Det kan förekomma SPOLIERS. Så nu till omdömet.

Bong Joon-ho är en sydkoreansk regissör känd för sina genre-mixade och smått galna filmprojekt från den miljökritiska action-drama-komedin The Host till “E.T-remaken” Okja till actionspektaklet, Bongs enda engelskspråkiga film som från ruta ett enbart utspelas i ett tåg , Snowpiercer. Nu är han tillbaka med en självlysande pjäs. En granit bland kullersten och gnejs. Den sönderkramade guldpalmsvinnaren Parasit är en unik skapelse, något jag aldrig fått se på filmduken tidigare. Att skildra klass och borgerlighetens “diskreta charm” på ett sådant vis, med humor och värme och med en stor dos cynism i ryggsäcken kan inte beskrivas på annat sätt än som en akt av briljans.

Parasit handlar kort och gott om en familj bestående av en far, en mor och deras två vuxna barn. Alla oerhört streetsmarta och kluriga. Den kalla källare som de kallar sitt hem har en jobbig insyn och uppkopplingen mot Wi-fi  är nästintill obefintlig. Mot det stora glasfönstret som vetter ut mot det stimmiga gatukvarteret har många alkisar riktat sin uppmärksamhet för en kisspaus. Och i källaren är kryp som kackerlackor och bärfisar vardag. Så pass vanligt är det med objudna gäster på fyra ben att det är en fröjd för pappan i huset när saneringsmaskinen kommer farandes och bespottar källarlokalen med sin illaluktande giftiga rök. Så fort dessa fyra individer ser en lukrativ möjlighet att tjäna pengar så tar det den med hull och hår. Och mer säger jag inte om detta.

Parasit är den typ av film som måste upplevas för att förstås, en tematisk, konceptuell film som är välplanerad ner i minsta detalj och som på köpet är så pass rolig att man nästan trillar av stolen. Jag skrattar så jag kiknar åt de dråpliga saker som familjen tar för sig. Parasit är ett mästerverk i sin egen rätt som har alla ingredienser för att kvala in i den ligan med ett briljant manusarbete, älskvärda karaktärer, snyggt foto och så vidare. Men framförallt är det en film med ett djup och med en idé som regissör Bong drar så långt det bara narrativt går. Den påminner om filmer som Giorgos Lanthimos Dogtoth om en fader som låser in sina barn och inte låter dem se minsta glimt av omvärlden. Här finns samma morbida humor, mörker och träffsäkra cynism runt överklassfolk. Parasit vågar ställa de svåra, jobbiga frågorna och vänder lättvindigt upp och ned på alltsammans, vrider på perspektiv och när en minst anar det drar Bong mattan av våra fötter. Detta är definitionen av stor filmkonst och det är sällsynt att man ser det broderas fram på bioduken på detta självklara vis. Bong har gjort det igen. Hans knivskarpa analys av vår samtid går inte att motstå. Jag säger som  Shakespeare – Så ska en
överklassfamilj tuktas.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 251
  • Sida 252
  • Sida 253
  • Sida 254
  • Sida 255
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in