Parasit
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 december
Regissör Bong Joon-ho
Medverkande Cho Yeoh-jeong, Park So-dam, Choi Woo-shik och Song Kang-ho
Överklass och underklass. Rikemansfolk och fattigmansfolk. Utsugare och utnyttjare. Vem parasiterar på vem och när övergår naivitet och säkerhetstänk i ren ondska?
Innan jag skriver första raden för denna recension vill jag säga följande – Detta är en film som bör ses förutsättningslöst, utan någon som helst förkunskap om filmens tematik och handling. Och följer du inte det rådet förstörs snabbt känslan och den filmiska upplevelse som är Parasit. Jag ska försöka mitt yttersta att säga nada om filmens upplägg men vill ändå kasta ut ett varningsord – Det kan förekomma SPOLIERS. Så nu till omdömet.
Bong Joon-ho är en sydkoreansk regissör känd för sina genre-mixade och smått galna filmprojekt från den miljökritiska action-drama-komedin The Host till “E.T-remaken” Okja till actionspektaklet, Bongs enda engelskspråkiga film som från ruta ett enbart utspelas i ett tåg , Snowpiercer. Nu är han tillbaka med en självlysande pjäs. En granit bland kullersten och gnejs. Den sönderkramade guldpalmsvinnaren Parasit är en unik skapelse, något jag aldrig fått se på filmduken tidigare. Att skildra klass och borgerlighetens “diskreta charm” på ett sådant vis, med humor och värme och med en stor dos cynism i ryggsäcken kan inte beskrivas på annat sätt än som en akt av briljans.
Parasit handlar kort och gott om en familj bestående av en far, en mor och deras två vuxna barn. Alla oerhört streetsmarta och kluriga. Den kalla källare som de kallar sitt hem har en jobbig insyn och uppkopplingen mot Wi-fi är nästintill obefintlig. Mot det stora glasfönstret som vetter ut mot det stimmiga gatukvarteret har många alkisar riktat sin uppmärksamhet för en kisspaus. Och i källaren är kryp som kackerlackor och bärfisar vardag. Så pass vanligt är det med objudna gäster på fyra ben att det är en fröjd för pappan i huset när saneringsmaskinen kommer farandes och bespottar källarlokalen med sin illaluktande giftiga rök. Så fort dessa fyra individer ser en lukrativ möjlighet att tjäna pengar så tar det den med hull och hår. Och mer säger jag inte om detta.
Parasit är den typ av film som måste upplevas för att förstås, en tematisk, konceptuell film som är välplanerad ner i minsta detalj och som på köpet är så pass rolig att man nästan trillar av stolen. Jag skrattar så jag kiknar åt de dråpliga saker som familjen tar för sig. Parasit är ett mästerverk i sin egen rätt som har alla ingredienser för att kvala in i den ligan med ett briljant manusarbete, älskvärda karaktärer, snyggt foto och så vidare. Men framförallt är det en film med ett djup och med en idé som regissör Bong drar så långt det bara narrativt går. Den påminner om filmer som Giorgos Lanthimos Dogtoth om en fader som låser in sina barn och inte låter dem se minsta glimt av omvärlden. Här finns samma morbida humor, mörker och träffsäkra cynism runt överklassfolk. Parasit vågar ställa de svåra, jobbiga frågorna och vänder lättvindigt upp och ned på alltsammans, vrider på perspektiv och när en minst anar det drar Bong mattan av våra fötter. Detta är definitionen av stor filmkonst och det är sällsynt att man ser det broderas fram på bioduken på detta självklara vis. Bong har gjort det igen. Hans knivskarpa analys av vår samtid går inte att motstå. Jag säger som Shakespeare – Så ska en
överklassfamilj tuktas.
