• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Halloween Kills – ett Halloweengodis som fastnar i halsen

12 oktober, 2021 by Elis Holmström

Halloween Kills
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi David Gordon Green

John Carpenters över fyrtio år gamla originalfilm står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag haft. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att applådera.

Tyvärr så gör inte uppföljaren Halloween Kills mycket för att höja nivån. Förutom oerhört välgjort intro som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat. De få tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmaningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt. Det subtila och krypande obehagliga från Carpenters original får ge vika för ”hoppa-till”-moment som redan efter första försöket känns trötta.

Det verkar också finnas en tematisk målkonflikt genom filmen. Mellan den brutala grisfesten så görs det ett och annat försök att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer, där karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost.

Halloween Kills är inte film, det är scener från ett slakthus. Att det hela avslutas med en hopplös cliffhanger lämnar det bestående intrycket att detta Halloween-godis fastnar i halsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Halloween

Filmrecension: Världens vackraste pojke – jag är helt tagen

9 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Världens vackraste pojke
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi Kristina Lindström och Kristian Petri

Jag är helt tagen. Så många känslor som far runt efter att ha sett denna, förmodligen världens ärligaste dokumentära berättelse. I år, 2021, är det 50 år sedan Luchino Viscontis Döden i Venedig hade världspremiär och regissören utnämnde sin Tadzio till ”världens vackraste pojke”. Den svenske femtonåringen Björn Andrésen fick rollen. Att bli uppmärksammad och hyllad världen över för sitt utseende i så ung ålder har satt sina spår i hans liv. I denna biografiska film berättar Björn Andrésen väldigt öppet om sitt liv som haft både ljus och stor framgång och djupaste mörker.

På casting till filmen fick Björn ta av sig på överkroppen. Han var inte alls bekväm med det. Han var en ganska försiktig och blyg tonåring. Det är en stark bild av hur filmindustrin utnyttjar människor och begår övergrepp över de unga. Hans blick från inspelningen av castinen kan nog alla som ser filmen, liksom jag, känna att även om hans leende är oerhört vackert så finns det en djup sorg där bakom. Han förlorade sin mamma tidigt och han växte upp hos sin mormor. Det var mormor som tog med honom till uttagningen till filmen och som pushade på honom för att han skulle bli berömd.

Det finns många talande scener i filmen, både filmklipp och när Björn eller någon annan sitter ner och berättar. Ja till och med när någon sitter ned och berättar blir det levande. Det sätter igång bilder inom mig. Det är välgjort.

Även om mycket berättas öppet och som jag upplever det ärligt är det en del som ändå lämnas osagt. Björn blev en gay-ikon och levde i ett år i Paris som en slags uppvisningstrofé. Stenrika homosexuella män betalade hans boende och gav honom fickpengar för att kunna visa upp sig tillsammans med honom. Hur påverkade det Björn? Hur påverkade det hans sexualitet och hans självbild? Eftersom Björn varit gift, fått barn och haft olika flickvänner är han inte homosexuell, eller så är han bisexuell. Nu bryr jag mig inte om vilken sexuell läggning någon har, det som gnager är bara om han blev påtvingad något som inte är äkta för honom.

Luchino Visconti reste Europa runt för att hitta den pojke som skulle vara perfekt i rollen som Tadzio i filmatiseringen av Thomas Manns roman. Visconti var en högst speciell person, han var av italiensk furstesläkt och samtidigt var han öppen som homosexuell och kommunist. Visconti är ett välkänt namn bland italienska furstendömen, det var en Visconti som under 1600-talet skapade den lek som förmodas vara den första tarot-leken. Det har förstås inte med vare sig filmen Döden i Venedig eller Världens vackraste pojke att göra, egentligen, förutom att namnet Visconti står för internationell påverkan av människor i hundratals år.

I denna dokumentär får Björn frågan vad han skulle vilja säga till Visconti om han träffade honom nu. Det var inte några hyllningsord direkt. Redan på presskonferensen efter filmens premiär förklarade Visconti att Björn var världens vackraste pojke men att hans blomningstid egentligen var över redan.

Björn berättar också i filmen att när filmen visades i Cannes, på filmfestivalen, tog Visconti med honom på gay-nattklubb. Björn som bara var tonåring förstod inte ens vad det var slags lokal han hamnat i och han öste i sig alkohol. Jag undrar om det går till likadant fortfarande med barnstjärnor i internationella filmer eller hade det varit annorlunda om Björns mamma levt och följt med?

Ett stort plus ger jag också till musiken som Filip Leyman och Anna Von Hausswolff komponerat.

Egentligen vill jag att en dokumentär ska säga mig något mer än själva berättelsen om människan eller händelsen som skildras. Världens vackraste pojke bryter mot mitt inställning kring detta. Den handlar mest om en person, Björn Andrésen, och hans livsöde. Men det är så berörande att jag inte kan värja mig och därför måste jag ge filmen högt betyg. Det finns förstås saker som filmen berättar som är allmängiltigt – och som borde lyftas fram mer i samhället och bland människor. Björn och hans syster Annike förlorade sin mamma då de var små barn och ingen pratade med dem om den sorgen. När Björn var vuxen förlorade han ett barn, som dog i plötslig spädbarnsdöd. Detta bär han med sig som en stor skuldkänsla. Det finns många människor som förlorar ett barn och barn som förlorar en förälder. Det finns människor som bär på djupa sorger och det är något som borde tas upp oftare och fler borde lära sig hur man bemöter sörjande. Där har denna film något viktigt och allmängiltigt att skildra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Björn Andrésen, Döden i Venedig, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Kristian Petri, Världens vackraste pojke

Filmrecension: Från Neapel till Rom

8 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Från Neapel till Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Daniele Luchetti
Medverkande Alba Rohrwacher, Luigi Lo Cascio, Laura Morante, Silvio Orlando, Giovanna Mezzogiorno

En äktenskaps- och skilsmässodrama om tvåbarnsföräldrarna Aldo och Vanda. Filmen är välgjord med duktiga skådespelare som känns väldigt äkta. Den är absolut sevärd även om jag känner mig lite fundersam efteråt och tycker den enbart lyfter fram de mörka delarna. Filmskaparen gör ett medvetet val av vilka delar av relationer som ska visas upp och jag känner att det är ett sätt att överdriva det mörka och dölja det positiva.

Filmen börjar med en lycklig scen då familjen verkar vara på en fest som har med karneval att göra. Föräldrar dansar och ser lyckliga ut och barnen leker och skuttar. Men när de kommit hem och barnen lagt sig brakar det lös. Aldo berättar för Vanda att han varit otrogen. Vanda reagerar splittrat, hon blir både djupt sårad men samtidigt vill hon inte förlora familjelivet. Hon både slänger Aldo men vill samtidigt behålla honom. Det är skrämmande hur just en reaktion i någon minut kan påverka hela livet efteråt.

Filmens handling står under det tidiga 1980-talet och fortsätter 30 år framåt. Familjebanden är starka men samtidigt finns där mycket hjärtesorg och bitterhet.

En av filmens mest intressanta delar är skildringen av föräldrarnas olika karaktärer. Aldo arbetar som journalist på radio där han pratar om litteratur. Han är lekfull och berättar gärna spännande sagor för barnen, han är mjuk mot barnen. Vanda är hårdare, speciellt mot dottern Anna. Sonen Sandro verkar stå moderns hjärta närmare. Vanda blir väldigt deprimerad och styrs av djupa ångestkänslor. Aldo är mer lättsam och verkar inte ens kunna visa ilska, förmodligen ljuger han ofta för sig själv.

Det finns en hel del aktuella filmer och tv-serier kring liknande tema. En ny version av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap som serie på HBO bland annat. Skilsmässor och separationer är vanliga teman i relationsdraman. Givetvis eftersom det är något som berör oss alla i våra liv.

Det som stör mig och gör att filmen inte får ännu högre betyg beror på:
1. Vi får i stort sett bara se klipp ur deras samlivs jobbigaste situationer, de stora grälen, förutom inledningsscenen då de utstrålar glädje.
2. Reaktioner hänger lite för mycket i luften. En del får vi förklaring på men det mesta lämnas till vår egen fantasi. Jag tror det är medveten från regissörens sida. Det gör att var och en kan sätta in det som hände i sina egna liv och/eller betrakta och tolka det utifrån egen erfarenhet. Den som skiljt sig och ser skilsmässan som något positivt ser nog mest det mörka och negativa i relationen, det förljugna eller illusionerna. Men den som levt i ett förhållande länge har ofta lärt sig att allt i livet innehåller motgång och medgång, alla människor har olika sidor och inget är för alltid en rosenröd dröm och det mesta har bara svärta och ljus. Därmed återkommer vi till punkt 1. Vi får inte se det ljusa som troligen också finns i relationen. Varför håller de trots allt ihop?

Lite bakgrundsfakta om filmen:
Från Neapel till Rom är regisserad av den italienska regissören Daniele Luchetti som har hyllats för sina filmer La Nostra Vita och Min Bror är Enda Barnet. Filmen är baserad på den storsäljande romanen Band: en äktenskapsroman av Domenico Starnone, en av Italiens mest uppburna moderna författare. Det är även den första italienska filmen på 11 år som har fått äran att inviga Venedigs filmfestival där den fick ett strålande mottagandet av såväl kritiker som publik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äktenskapsdrama, Daniele Luchetti, Filmkritik, Filmrecension, relationsdrama

Filmrecension: The Sparks Brothers – Härligt att se dessa lite galna musikers historia

6 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

The Sparks Brothers
Betyg 3
Svensk premiär 8 oktober 2021
Regi Edgar Wright

En musikdokumentär om det framgångsrika bandet The Sparks som konstigt nog ingen man frågar känner till. Efter 25 album och nästan 500 låtar borde alla minnas dem. De har också varit inspiration för många efterföljande och samtida band under fem decennier. Här berättar bröderna Russell och Ron om The Sparks och musiken, albumen och karriären. Varvat med kommentarer från producenter, arrangörer och andra musiker. M

Vi får i början se bilder från brödernas barndom och tonår. Födda i Kalifornien i ett USA med en ny tidsanda och en ny musik börjar de spela. Sedan följer fem decennier med musik och framträdanden. De tar sina roller, Russell den söte killen som sjunger och smälter flickornas hjärtan och Ron den smarte, dystra med hitlermustasch som skriver låtarna. När Ron skrev sånger om de missförstådde och oattraktiva så sjöngs de av den charmiga Russell. En paradox i sig.

De tar fin konst och drar ner brallorna på den som någon säger. Album efter album produceras hela tiden med blicken mot framtiden. De byter stilar och allt går inte bra
Men de vill aldrig fastna. De är inte helylle men i filmen är de som två engelska gentlemen. Alltid vänliga men ibland ironiska i sina repliker. Och alltid med överraskande inslag och slapstick.

Det är intressant att följa deras historia genom åren och kul att se olika framföranden.
Något privat efter tonåren får vi inte veta om dem. Kunde ha varit intressant att veta
om de någon gång tröttnar på varandra.

Härligt att se dessa lite galna musikers historia och många av deras fullträffar.
Många är låtarna med fantastiska texter och många bottnar. Värda att minnas trots att tiden har gått. Lika mycket som poesi som musik.

En film som trots sin längd är kul att se hela vägen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: I väntan på frihet – tyngre och mer seriös är den svenska versionen

4 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

I väntan på frihet
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Emmanuel Courcol

En stark fransk version av den kritikerhyllad svenska filmen Vägen ut som hade premiär 1999, i regi av Daniel Lind Lagerlöf. Björn Kjellman och Shanti Roney belönades med varsin Guldbagge för bästa manliga huvudroll respektive biroll. I väntan på frihet bygger liksom Vägen ut på verkliga händelser då den svenske regissören Jan Jönson arbetade med interner på Kumlaanstalten. Jan Jönson satte upp Samuel Becketts I väntan på Godot på Kumlafängelset. När pjäsen skulle visas utanför fängelset, i Göteborg, passade fyra av de fem fångarna på att rymma.

Jag tyckte om den svenska Vägen ut men när jag nu sett den franska versionen tycker jag att den svenska är lite för lättsam och komisk. Den franska känns mer realistisk och mer trovärdig. I väntan på frihet väger tyngre och är mer seriös är den svenska Vägen ut.

I centrum för handlingen i denna franska version står skådespelaren Etienne lyckas få igenom drömprojektet att starta en teatergrupp på ett fängelse. Han vill sätta upp I väntan på Godot med fångarna. Att vänta på något som karaktärerna gör i Beckets pjäs är något som internerna på fängelset borde kunna identifiera sig med, menar Etienne. Karaktärerna känns verkliga och filmen driver inte med dem och gör dem inte löjliga. Jag tycker också om att det finns saker som sägs mellan raderna, om hur Etienne på sitt sätt är en fånge i sitt liv.

Denna franska version är starkt inspirerad av Jan Jönsons arbete med internerna men samtidigt är ger den en ny synvinkel genom Etiennes situation.

Ett pressmeddelande berättar att regissören Emmanuel Courcol kom i kontakt med berättelsen genom en dokumentär som gjordes om Jans arbete med interner, som efter Kumla gav Jan en inbjudan att upprepa projektet i San Quentin-fängelset i USA. Jag hoppas vi får se flera filmer som är inspirerade kring detta. Det måste finnas så mycket att gräva i för filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in