Världens vackraste pojke
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi Kristina Lindström och Kristian Petri
Jag är helt tagen. Så många känslor som far runt efter att ha sett denna, förmodligen världens ärligaste dokumentära berättelse. I år, 2021, är det 50 år sedan Luchino Viscontis Döden i Venedig hade världspremiär och regissören utnämnde sin Tadzio till ”världens vackraste pojke”. Den svenske femtonåringen Björn Andrésen fick rollen. Att bli uppmärksammad och hyllad världen över för sitt utseende i så ung ålder har satt sina spår i hans liv. I denna biografiska film berättar Björn Andrésen väldigt öppet om sitt liv som haft både ljus och stor framgång och djupaste mörker.
På casting till filmen fick Björn ta av sig på överkroppen. Han var inte alls bekväm med det. Han var en ganska försiktig och blyg tonåring. Det är en stark bild av hur filmindustrin utnyttjar människor och begår övergrepp över de unga. Hans blick från inspelningen av castinen kan nog alla som ser filmen, liksom jag, känna att även om hans leende är oerhört vackert så finns det en djup sorg där bakom. Han förlorade sin mamma tidigt och han växte upp hos sin mormor. Det var mormor som tog med honom till uttagningen till filmen och som pushade på honom för att han skulle bli berömd.
Det finns många talande scener i filmen, både filmklipp och när Björn eller någon annan sitter ner och berättar. Ja till och med när någon sitter ned och berättar blir det levande. Det sätter igång bilder inom mig. Det är välgjort.
Även om mycket berättas öppet och som jag upplever det ärligt är det en del som ändå lämnas osagt. Björn blev en gay-ikon och levde i ett år i Paris som en slags uppvisningstrofé. Stenrika homosexuella män betalade hans boende och gav honom fickpengar för att kunna visa upp sig tillsammans med honom. Hur påverkade det Björn? Hur påverkade det hans sexualitet och hans självbild? Eftersom Björn varit gift, fått barn och haft olika flickvänner är han inte homosexuell, eller så är han bisexuell. Nu bryr jag mig inte om vilken sexuell läggning någon har, det som gnager är bara om han blev påtvingad något som inte är äkta för honom.
Luchino Visconti reste Europa runt för att hitta den pojke som skulle vara perfekt i rollen som Tadzio i filmatiseringen av Thomas Manns roman. Visconti var en högst speciell person, han var av italiensk furstesläkt och samtidigt var han öppen som homosexuell och kommunist. Visconti är ett välkänt namn bland italienska furstendömen, det var en Visconti som under 1600-talet skapade den lek som förmodas vara den första tarot-leken. Det har förstås inte med vare sig filmen Döden i Venedig eller Världens vackraste pojke att göra, egentligen, förutom att namnet Visconti står för internationell påverkan av människor i hundratals år.
I denna dokumentär får Björn frågan vad han skulle vilja säga till Visconti om han träffade honom nu. Det var inte några hyllningsord direkt. Redan på presskonferensen efter filmens premiär förklarade Visconti att Björn var världens vackraste pojke men att hans blomningstid egentligen var över redan.
Björn berättar också i filmen att när filmen visades i Cannes, på filmfestivalen, tog Visconti med honom på gay-nattklubb. Björn som bara var tonåring förstod inte ens vad det var slags lokal han hamnat i och han öste i sig alkohol. Jag undrar om det går till likadant fortfarande med barnstjärnor i internationella filmer eller hade det varit annorlunda om Björns mamma levt och följt med?
Ett stort plus ger jag också till musiken som Filip Leyman och Anna Von Hausswolff komponerat.
Egentligen vill jag att en dokumentär ska säga mig något mer än själva berättelsen om människan eller händelsen som skildras. Världens vackraste pojke bryter mot mitt inställning kring detta. Den handlar mest om en person, Björn Andrésen, och hans livsöde. Men det är så berörande att jag inte kan värja mig och därför måste jag ge filmen högt betyg. Det finns förstås saker som filmen berättar som är allmängiltigt – och som borde lyftas fram mer i samhället och bland människor. Björn och hans syster Annike förlorade sin mamma då de var små barn och ingen pratade med dem om den sorgen. När Björn var vuxen förlorade han ett barn, som dog i plötslig spädbarnsdöd. Detta bär han med sig som en stor skuldkänsla. Det finns många människor som förlorar ett barn och barn som förlorar en förälder. Det finns människor som bär på djupa sorger och det är något som borde tas upp oftare och fler borde lära sig hur man bemöter sörjande. Där har denna film något viktigt och allmängiltigt att skildra.