• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Call Me Madame Maestro – helt underbar film som ger oändligt mycket

20 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Call Me Madame Maestro
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Christina Olofson

En av de bästa dokumentärfilmer jag sett på länge, med massor av underbar musik, med både hopp och varningar. Denna film lyfter fram och låter oss möta några kvinnor som är dirigenter. Dirigenternas värld är helt klart ett område där kvinnor haft svårt att bli accepterade. I filmen får vi möta några av de kvinnor som trots allt motstånd tagit plats på dirigentens plats och fått leda orkestrar. Men motståndet är inte övervunnit.

Filmen bygger på två tidsepoker. För 30 år sedan mötte regissören Christina Olofson dirigenter från Sverige, Norge, Ryssland och USA. Nu har regissören träffat dessa dirigenter igen. Hur har det gått för dem och vad tänker de om att vara kvinna i dirigenternas värld nu? Vi får också möta några av dagens dirigenter som är mitt uppe i sina karriärer.

Dessa kvinnor har skapat historia och jag är imponerad av deras mod och skicklighet. Som en av dem påpekar: en medelmåttig manlig dirigent kan fortfarande få uppdrag men en kvinna som är dirigent måste vara på topp för att accepteras. Det är samtidigt sorgligt att det fortfarande är stor skillnad på mäns möjligheter och kvinnors. För även om det idag finns fler kvinnor som är dirigenter är det långt ifrån jämställt. När Kungliga Operans VD får frågan i filmen om de har engagerat någon kvinnlig dirigent för säsongen kan han inte nämna någon.

Det var skrämmande att inse hur konservativt allt är, in i minsta detalj, inom den klassiska musiken. Dirigenter förväntas vara klädda i svart – och i början av sin karriär fick flera av dessa kvinnor som var dirigenter höra att de inte fick ha långbyxor för det kunde då se ut som att de försökte vara män.

Pandemin och hur den satte stopp för de flesta kulturevenemang påverkade de kvinnor som är dirigenter oerhört. Givetvis. När nästan allt ställdes in fick inte de några uppdrag. En kvinna som är amerikansk dirigent berättade att de fortfarande kunde göra en del konserter som sändes online och de fick uppföra konserterna med plexiglas emellan varandra och med munskydd.

Filmen handlar om kvinnors möjligheter att ta plats i en typiskt manlig sfär som dirigenternas och det är samtidigt en symbol för alla de områden i samhället dit kvinnor inte är lika välkomna som män är. Men filmen är också en bedårande resa in i att upptäcka den klassiska musiken. Genom filmen öppnas mina ögon för många detaljer av hur en operaföreställning och en konsert byggs upp.

Även om filmen som dokumentär pekar på flera svårigheter för kvinnor att bli dirigenter och är tydlig i att formulera problem lämnar den ändå kvar en del för mig som tittare att själv tänka och fundera på. Vilket är ett stort plus.

Denna film är ett måste att se för alla som är intresserade av musik – men den ger också mig som inte är kunnig inom klassisk musik oändligt mycket.

Lite bakgrundsfakta om dirigenterna som medverkar i filmen:
Kerstin Nerbe är en av våra första svenska kvinnliga dirigenter, en efterföljare till Ortrud Mann. Båda medverkade i filmen Dirigenterna. Kerstin utformade sin egen plattform i skapandet av Folkoperan i Stockholm, tillsammans med Claes Fellbom.
JoAnn Falletta medverkade också i Dirigenterna. I dag är hon chefdirigent för två amerikanska stora orkestrar i USA: Buffalo Philharmonic Orchestra i New York och Virginia Symphony Orchestra i sydöstra Norfolk.
Victoria Bond var vid tiden för förra filmen verksam som dirigent i New York och hade påbörjat en karriär som kompositör. Idag möter vi henne i Baden-Baden, där hennes nyskrivna opera ”Clara” om Clara Schumann repeteras.
Marit Strindlund efterträdde Kerstin Nerbe 2013, som chefsdirigent och musikalisk ledare på Folkoperan. Hon är sedan hösten 2020 konstnärlig chef för musiken vid Kulturhuset Spira i Jönköping.
Anna-Maria Helsing är opera- och symfoniorkesterdirigent med utbildning från Sibeliusakademin i Finland. Helsing har dirigerat alla ledande finska orkestrar och en rad kända internationella orkestrar.
Stina Widén är en ung tidigare jazzsaxofonist som utbildar sig till dirigent i Norge, vilket hon anser ger henne bättre möjligheter att göra det hon brinner för.
Cayenna Ponchione-Bailey är dirigent i Oxford och forskare inom genusvetenskap och musik. Cayenna är uppvuxen i Fairbanks, Alaska, i ett enkelt hem utan musikbakgrund, till skillnad mot sina kollegor som oftast kommer från välbeställda hem.
Julia Jones är operadirigent och efterfrågad på Stockholmsoperan. ”Utan musiker har jag inget jobb”, säger hon. Genom att påpeka och understryka att det är en kvinna som står framför orkestern skapas problem – där de inte finns, enligt henne.

Regissören
Christina Olofson är en av Sveriges mest uppmärksammade filmare. Hon är utbildad filmklippare och har regisserat och producerat ett 30-tal filmer – både spelfilm, dokumentär och kortfilm. Bland titlarna kan nämnas: Sanning eller konsekvens, I rollerna tre, Happy End, Hannah med H, Kropparnas arkiv, Anna Lindh – Människan, ministern, mordet och många fler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Call Me Madame Maestro, dirigenter, Dokumentärfilm, Filmkritik, Filmrecension, Klassisk musik, Kvinnliga dirigenter

Filmrecension: Venom Let There Be Carnage

19 oktober, 2021 by Elis Holmström

Venom: Let There Be Carnage
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 20 oktober 2021
Regi: Andy Serkis

Marvel Studios har skrivit om regelboken för storbudget-filmer, både kommersiellt och hos kritiker så har framgångarna varit gränslösa. Att varje filmstudio drömmer om att kunna emulera eller imitera denna succé är föga förvånande. Men att kopiera formulan har visat sig vara lika omöjligt som alkemi. Sonys försök att iscensätta sitt eget filmiska universum med Venom visade sig inte vara någon dans på rosor. Istället för att låta Marvel Studios ta hand om allt som har med Spider-Man att göra så har Sony bestämt sig för att söndra varumärket och utveckla en rad avarter där Venom är en av dessa. Idén att separera Spider-Man och hans mörka motpart är lika bisarr som att göra en film om Milou utan Tintin.

De två fanfavoriterna är som Sam och Silo, Ying och Yang eller Lennon och McCartney. Och resultatet i den första filmen blev – som väntat, en smärre katastrof. Tom Hardy fortsatte att mumla och stirra hysteriskt på allt som rörde sig och Michelle Williams såg ut att vilja pensionera sig permanent från skådespelaryrket. Filmen som sådan flöt på lika bra som trafiken i rusningstid en fredagseftermiddag.

Men i och med uppföljaren har regissören Ruben Fleischer valt att lämna över tyglarna till den underskattade och lekfulle Andy Serkis. Resan som Serkis gjort är en saga i sig, från motion capture-roller som Gollum och King Kong till att idag vara specialeffekts-konsult och regissör. Serkis är en av filmindustrins allra ödmjukaste, dessutom är han en spelevink som älskar att ha roligt. I och med den katastrofala föregångaren så bestämmer sig Serkis för göra om allt till en enda stor cirkus där logik eller måttlighet inte har något utrymme. Let There Be Carnage har inga som helst reservationer inför att leva rövare, berättelsen är en oreda som inte är blyg inför överdrifter, överspel och slapstick. Allt mellan himmel och jord får plats då Andy Serkis är igång, han ignorerar det stela och malande från föregångaren och stöper om allt i en komisk mall. Stora och bullriga actionscener trängs med tonårshumor och struntprat, något som ger starka Deadpool-associationer – dock befriat från det enorma övervåldet och könsorden.

Ingenting är på allvar eller det minsta seriöst. Som ett exempel kan vi se att Woody Harrelson i rollen som den diaboliska och mordiska Cletus Kasady påminner mer om en parodi av Dynamit-Harry än om Hannibal Lecter eller Norman Bates.

Men trots att hela Let There Be Carnage är kaotisk, så finns det en ödmjukhet och självdistans som gör det hela harmlöst och relativt underhållande. Många gånger känns det som en spirituell uppföljare till Jim Carrey klassikern The Mask som råkat parats ihop med Little Shop Of Horrors. Serkis spjuveraktiga charm smittar av sig och får publiken att glömma det faktum att filmen läcker som ett såll. Speltiden på lite drygt 100 minuter kan tyckas löjligt kort men visar sig vara som klippt och skuren för en bagatell som denna.

Let There Be Carnage är i mångt och mycket en soppa, den saknar disciplin, självbehärskning och finess. Men i all sin tankspridda bullrighet finns det en värme och entusiasm som helt och hållet kan tillskrivas Andy Serkis. För att parafrasera legenden Nils Petter Sundgren ”det är underhållande skräp”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The French Dispatch – utnyttjar filmkonstens hela spektra

19 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

The French Dispatch
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi: Wes Anderson

Med många fans och många filmer i bagaget har Wes Anderson nu gjort en hyllningsfilm till journalistiken och journalister.
Ramen till filmen är en amerikansk tidskrift som utges i en fransk stad
någon gång under 1900-talet. Från tidskriftens sista nummer väcks ett antal historier till liv och berättas.Filmens universum är speciellt som i många av hans andra filmer.

Här en fransk fiktiv stad med typiska innevånare och byggnader som målad dekor. Vackra stilleben där tiden stått still. En redaktion där skribenterna är de som räknas och en tidning som läggs ner när chefen avlider. Historierna från tidningen är olika, dramatiska och burleska som den om livstidsdömde konstnären och hans musa och fångvaktare eller den kidnappade sonen som räddas av kockens matlagningskonst. En annan speglar ungdom och uppror och journalistens utanförskap som iakttagare.

Den här filmen påminner om hans tidigare filmer med samma känsla. En ram, inom vilken det ryms andra historier att berätta. Med bilder i färg eller svartvitt, tecknat
och i olika format är varje scen genomtänkt. Med ett galleri av fina skådespelare som Bill Murray,Adrian Brody, Timothy Chalamet, Francesco McDormand, Tilda Swinton med flera. Många av dem har medverkat i hans tidigare filmer.

För de som gillar många historier och sättet Wes Anderson berättar dem är det säkert en toppenfilm. Själv skulle jag ha velat se en mer sammanhållen historia. Men när det gäller scenografin har han liksom tidigare utnyttjat filmkonstens hela spektra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bröllop, begravning och dop

18 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Bröllop, begravning och dop
Betyg 3
Premiär den 22 oktober 2021
Regi Colin Nutley

Filmen är en fri fortsättning på Tv-serien med samma namn. Historien om familjerna Öhrn och Seger och deras trassliga relationer fortsätter med ett nytt bröllop. Nu har Daisy , babyn som blev resultatet av ett hett kärleksmöte , blivit större. Man sörjer fortfarande de som dött tidigare men nya konstellationer uppstår och livet går vidare.
Det firas jul med släktmiddag och det firas nyår . En nyårsmiddag då alla ska samlas som snabbt urartar i kaos. Tur att Jan Malmsjö är med och får läsa ur Nyårsklockan.

Filmens styrka är alla skådespelare. Härligt att se så många av de bästa lite äldre
svenska skådespelarna samlade i en film. Och de gör vad de kan med manuset.

Men det är mycket snack i den här filmen. Det pratas och pratas. Många repliker som
”Om du är färdig med den och den måste du gå vidare ” och ”Nu räcker det nu går jag
vidare”. ” Att göra slut är också en början”. Jag älskar dig sägs åt alla möjliga håll.
Dessa ständiga diskussioner med en mängd plattityder utan att något händer känns som utfyllnad. En släkthistoria som saknar inte drama men nerv. Trots att man liksom I Fanny och Alexander har en illvillig präst med i historien. Om avsikten är att visa segdragna familjefejder har Colin lyckats men det blir aldrig speciellt intressant.
Jag saknar trovärdigheten som gör att man grips och engagerar sig i filmen och personernas öde. En våldsam möhippa och den stormiga nyårsmiddagen räcker inte för att skapa och hålla intresset kvar hela filmen.

Återstår att njuta av skådespelarna och den svenska lantliga miljön.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Marisol – om att våga möta sin egen inre sanning

16 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Marisol
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund

Marisol är en väldigt ärlig och rakt-på biografi om författaren, dramatikern och översättaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestit vid 64 år ålder. Eftersom hen är författare är att skriva något som troligen sitter i ryggmärgen för hen. I dokumentären får vi se ett filmklipp från när hen berättar för sina barn och en av dem ställer direkt frågan: ”Kommer du att skriva en bok om detta?”

Jag tror att denna film framför allt sätter igång tankar och funderingar. Fredrik/Marisol kastar sig huvudstupa in i ett vild liv med andra transor i Köpenhamn. Hens familj kraschar och barnen undrar vem deras pappa egentligen är.

Ibland poppar en tanke upp: Är detta en skådespel? En test? En konstnärlig installation? Jag vet, att det är ingen vacker tanke så jag trycker ned den. Jag har för flera år sedan träffat och intervjuat Fredrik Ekelund när hen vann pris som arbetarförfattare. Hen har, som hen själv också berättar i filmen, varit ganska manhaftig, jobbat i hamnen, varit fysiskt stark, spelat fotboll på ganska hög nivå, älskar fotboll.

En sak som skrämmer mig är då hen flera gånger i filmen berättar att när hen är kvinnan Marisol är hen roligare, vänligare, mer omvårdande. Andra transor berättar sådant också, om att de som kvinna vågar vara mycket mer social och rolig än som man.

När Fredrik är Marisol så är går hen i högklackat, målar sig med lysande rött läppstift, har helt kjol eller klänning. Hmm. Men så går aldrig jag klädd. Jag drömmer inte om att vara man – jag är kvinna och många andra jag känner som är kvinnor vill inte heller gå i högklackade skor. Varför är det kvinnligt och inte manligt? Där är själva knuten tycker jag. För mig får vem som helst gå klädd hur han/hon/hen vill.

Mellan raderna tycker jag att det Marisol handlar om är att befria sig själv från fördomar, tvång, traditioner – att få vara den man är och att varje individ är mångsidig och inte kan rymmas inom en fastställd mall. Marisol handlar egentligen mest om att våga möta sin egen inre sanning. Och den sanningen är inte en enda utan vi är så mycket mer.

Regissörerna Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund säger:
– I grunden handlar det om att vara människa, bortom kön, ålder, klass, och ras och att våga se vem som egentligen finns där under. Om att släppa fram den kraft som kan ligga dold inom en men också om att tämja den drift som kan bo i kraften, och som blir destruktiv om man låter den ta över.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: arbetarförfattare, Filmkritik, Fredrik Ekelund, hbtq, Marisol, transvestit, Transvetism

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in