Call Me Madame Maestro
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Christina Olofson
En av de bästa dokumentärfilmer jag sett på länge, med massor av underbar musik, med både hopp och varningar. Denna film lyfter fram och låter oss möta några kvinnor som är dirigenter. Dirigenternas värld är helt klart ett område där kvinnor haft svårt att bli accepterade. I filmen får vi möta några av de kvinnor som trots allt motstånd tagit plats på dirigentens plats och fått leda orkestrar. Men motståndet är inte övervunnit.
Filmen bygger på två tidsepoker. För 30 år sedan mötte regissören Christina Olofson dirigenter från Sverige, Norge, Ryssland och USA. Nu har regissören träffat dessa dirigenter igen. Hur har det gått för dem och vad tänker de om att vara kvinna i dirigenternas värld nu? Vi får också möta några av dagens dirigenter som är mitt uppe i sina karriärer.
Dessa kvinnor har skapat historia och jag är imponerad av deras mod och skicklighet. Som en av dem påpekar: en medelmåttig manlig dirigent kan fortfarande få uppdrag men en kvinna som är dirigent måste vara på topp för att accepteras. Det är samtidigt sorgligt att det fortfarande är stor skillnad på mäns möjligheter och kvinnors. För även om det idag finns fler kvinnor som är dirigenter är det långt ifrån jämställt. När Kungliga Operans VD får frågan i filmen om de har engagerat någon kvinnlig dirigent för säsongen kan han inte nämna någon.
Det var skrämmande att inse hur konservativt allt är, in i minsta detalj, inom den klassiska musiken. Dirigenter förväntas vara klädda i svart – och i början av sin karriär fick flera av dessa kvinnor som var dirigenter höra att de inte fick ha långbyxor för det kunde då se ut som att de försökte vara män.
Pandemin och hur den satte stopp för de flesta kulturevenemang påverkade de kvinnor som är dirigenter oerhört. Givetvis. När nästan allt ställdes in fick inte de några uppdrag. En kvinna som är amerikansk dirigent berättade att de fortfarande kunde göra en del konserter som sändes online och de fick uppföra konserterna med plexiglas emellan varandra och med munskydd.
Filmen handlar om kvinnors möjligheter att ta plats i en typiskt manlig sfär som dirigenternas och det är samtidigt en symbol för alla de områden i samhället dit kvinnor inte är lika välkomna som män är. Men filmen är också en bedårande resa in i att upptäcka den klassiska musiken. Genom filmen öppnas mina ögon för många detaljer av hur en operaföreställning och en konsert byggs upp.
Även om filmen som dokumentär pekar på flera svårigheter för kvinnor att bli dirigenter och är tydlig i att formulera problem lämnar den ändå kvar en del för mig som tittare att själv tänka och fundera på. Vilket är ett stort plus.
Denna film är ett måste att se för alla som är intresserade av musik – men den ger också mig som inte är kunnig inom klassisk musik oändligt mycket.
Lite bakgrundsfakta om dirigenterna som medverkar i filmen:
Kerstin Nerbe är en av våra första svenska kvinnliga dirigenter, en efterföljare till Ortrud Mann. Båda medverkade i filmen Dirigenterna. Kerstin utformade sin egen plattform i skapandet av Folkoperan i Stockholm, tillsammans med Claes Fellbom.
JoAnn Falletta medverkade också i Dirigenterna. I dag är hon chefdirigent för två amerikanska stora orkestrar i USA: Buffalo Philharmonic Orchestra i New York och Virginia Symphony Orchestra i sydöstra Norfolk.
Victoria Bond var vid tiden för förra filmen verksam som dirigent i New York och hade påbörjat en karriär som kompositör. Idag möter vi henne i Baden-Baden, där hennes nyskrivna opera ”Clara” om Clara Schumann repeteras.
Marit Strindlund efterträdde Kerstin Nerbe 2013, som chefsdirigent och musikalisk ledare på Folkoperan. Hon är sedan hösten 2020 konstnärlig chef för musiken vid Kulturhuset Spira i Jönköping.
Anna-Maria Helsing är opera- och symfoniorkesterdirigent med utbildning från Sibeliusakademin i Finland. Helsing har dirigerat alla ledande finska orkestrar och en rad kända internationella orkestrar.
Stina Widén är en ung tidigare jazzsaxofonist som utbildar sig till dirigent i Norge, vilket hon anser ger henne bättre möjligheter att göra det hon brinner för.
Cayenna Ponchione-Bailey är dirigent i Oxford och forskare inom genusvetenskap och musik. Cayenna är uppvuxen i Fairbanks, Alaska, i ett enkelt hem utan musikbakgrund, till skillnad mot sina kollegor som oftast kommer från välbeställda hem.
Julia Jones är operadirigent och efterfrågad på Stockholmsoperan. ”Utan musiker har jag inget jobb”, säger hon. Genom att påpeka och understryka att det är en kvinna som står framför orkestern skapas problem – där de inte finns, enligt henne.
Regissören
Christina Olofson är en av Sveriges mest uppmärksammade filmare. Hon är utbildad filmklippare och har regisserat och producerat ett 30-tal filmer – både spelfilm, dokumentär och kortfilm. Bland titlarna kan nämnas: Sanning eller konsekvens, I rollerna tre, Happy End, Hannah med H, Kropparnas arkiv, Anna Lindh – Människan, ministern, mordet och många fler.