• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Mass – Komplext och välspelat om det svåra i att kunna säga förlåt

16 november, 2021 by Petter Stjernstedt

Titel Mass
Betyg 5
Svensk biopremiär 2022
Regissör: Fran Kranz
Skådespelare: Jason Isaacs, Ann Dowd,Breeda Wool,
Campbell Spoor

Hur hanterar man det ohanterbara, obegripbara, förlusten av ett barn? Kring detta utforskar regissör Fran Kranz i triangeldramat Mass, en film om skuld, skam och oförmågan att kunna förlåta. Genomförandet är lysande och resultatet en smärtsam historia om ett svårt ämne som engagerar men framförallt ger dem dig en djupare förståelse. 

Två par bestämmer träff för ett allvarstyngd samtal. De möts i ett undangömt, sparsmakat kyrkorum. Medan kyrkovärden funderar över hur stolarna ska stå eller hur mycket mat man bör erbjuda befinner sig deltagarnas tankar på helt annat håll. Jay (Jason isaacs) och Gail (Martha Plimpton) har i samband med en skolmassaker mist sin son. Nu tar de till sig modet och bestämmer sig för att bemöta föräldrarna till upphovspersonen, mannen som med berått mod sköt ner ett femtiotal studenter i ett klassrum. Kritiken och hatet gentemot Linda (Ann dowd) och Richard (Reed Birney) har inte varit nådig från drabbade föräldrar. I mötet med Jay och Gail ser paret sin chans till återupprättelse , en möjlighet att få förtydliga och ge sin syn i saken.

De börjar trevande. Jay och Gail förtäljer hur de tog sig dit med bil. De visar en bild på sina barn och berättar korta anekdoter. Likt katter kring het gröt rör sig paren runt det som är pudelns kärna. Smärtsamt är det att höra föräldrarnas berättelser.  Känslorna paren besitter är många och komplicerade. Här finns skulden, skamen vreden, ilskan och desperationen. Hur tar man sig vidare efter ha förlorat sitt barn? Läker såren någonsin?

Mass tar sig an ämnet såsom en forskare närmar sig subjektet, granskar varje tänkbart perspektiv och infallsvinkel. Vi förstår komplexiteten i frågan och hur olika politiska föreställningar, perspektiv och inställningar påverkar synen på mördaren och händelseförloppet. I Mass ges inga enkla svar och här finns inga vinnare, bara förlorare. Även föräldrarna till mördaren porträtteras som offer. Mass är en fysisk upplevelse som känns i hela kroppen. Det förträffliga skådespelet gör sitt till. Det sprakar till rejält i kyrkorummet när paren går i duell med varandra. I en boxningsmatch med Gud som övervakar beväpnar sig paren med ord och skyddar sig genom sin ovilja till att kunna förstå den andre. Med all önskvärd tydlighet visar Mass hur svårt det är med acceptans och förlåtelse, men att en sådan väg faktiskt är möjlig.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: I koltrastens land – jag hoppas många ser denna film

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

I koltrastens land
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regissör Blerta Basholli
Medverkande Yllka Gashi, Çun Lajçi, Aurita Agushi, med flera

Att starta en mindre affärsverksamhet i en patriarkalisk bygd i Europa kan möta stort motstånd. Denna film skildrar några kvinnor som vågade stå upp för sin rätt att ta hand om sin familj och samtidigt för vi se hur människor i Kosovo lever med en stor fråga: var är deras försvunna män, pappor och bröder? Tusentals män försvann under det krig som härjade i Kosovo. De kvinnor som tar ansvar för sina familjers ekonomi utmanar patriarkala krafter.

I fokus för denna skildring står Fahrije, en kvinna vars man varit försvunnen sedan kriget i Kosovo. Utan man i huset har familjen svårt att få ekonomin att fungera. Hennes svärfar, mannens pappa bor med dem men han är gammal och rullstolsbunden och kan inte bidra med så mycket. För att få pengar att överleva startar Fahrije en affärsverksamhet genom att sälja hemmagjord ajvar. Hon tar körkort och startar affärsprojektet tillsammans med andra kvinnor vilket inte ses med blida ögon. Hon blir hotad och utsatt och hennes barn får möta elaka kommentarer.

Filmskaparen har valt att berätta med bilder som fotograferade för att ge en stark känsla av realism, av autenticitet. Det känns som om att det är verkligheten, nästan som en dokumentär, som att jag är med där på plats.

Det är väldigt bra filmat och berättat, i en lugn takt där mycket händer under ytan. Vi ser hur en del av karaktärerna växer och utvecklas. Samtidigt som de utstår en hård kamp och Fahrije och övriga kvinnor måste stå på sig och våga tro på sig själva ser vi hur de stärks av sin gemenskap. Filmen är en ögonöppnare och ger hopp.

Filmen bygger på verkliga händelser. Inte bara att den utspelas i ett land och en bygd som påverkats av kriget och där människor fortfarande söker försvunna män utan också berättelsen om Fahrije och de andra kvinnorna bygger på verkligheten.

För mig var detta en vacker, stark, berörande ögonöppnare. Jag hoppas många ser denna film. Ibland känns det som att vi i Sverige som inte kommer från länder som drabbats av krig under senaste femtio åren inte inser vilken verklighet många i Europa lever i.

Filmbolaget berättar:
Denna feministiska filmpärla blev en sensation på filmfestivalen i Sundance där den hade sin världspremiär tidigare i år och kammade hem tre av festivalens tyngsta priser: det stora jurypriset, bästa regissör och publikpriset. I koltrastens land är även Kosovs Oscarsbidrag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: feminism, Filmrecension, Kosovo, Krigsdrabbat

Filmrecension: Flag Day – domineras av familjen Sean Penn

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

Flag Day
Betyg 3
Regi Sean Penn
Visas på Stockholms filmfestival

En film som domineras av familjen Penn. Sean Penn spelar den ena huvudrollen och han är också filmens regissör. Hans dotter Dylan Penn spelar den andra huvudrollen och hennes bror Hopper spelar hennes bror Nick.

Filmen skildrar en dysfunktionell familj med en dotter som älskar sin pappa och den bygger på verkliga händelser. Pappa John Vogel var kriminell och definitivt en person utan gränser och med någon slags storhetsvansinne, med ett sjukligt behov att framställa sig själv som så mycket bättre och mer lyckad och framför allt rikare än han var. Dotter, Jennifer Vogel, älskade sin pappa och som barn förstod hon inte att han var kriminell. Frågan är hur mycket hon överhuvudtaget någonsin förstod det, trots att han fick långt fängelsestraff för ett bankrån. Som en annan kvinna i filmen vars far också svek henne uttryckte: ”Vi förlåter dem och tror på dem om och om igen”.

Handlingen bygger på en berättelse skriven av dottern, Jennifer Vogel, och allt skildras sett ur hennes ögon – och det är välgjort och konsekvent genomfört. Det är detta tillsammans med att det är skickliga skådespelare och en berättelse som berör som ger betyget. Men det är samtidigt en typisk Hollywood-produkt, för melodramatiskt, för känslofyllt patetiskt, för mycket hollywood-drama över filmen för att bli ett mästerverk. Det är synd, eftersom det är av värde att se att också kriminella män har finare och svagare sidor. Att de kan älska någon som John älskar sin dotter, att de inte är alltigenom onda. Alla människor har olika sidor inom sig, vilket tyvärr ofta glöms bort i vårt västerländska samhälle där människor kategoriseras i onda eller goda.

Sveriges Television skrev att filmen fick stående ovationer då den visades på filmfestivalen i Cannes:
Senast Sean Penn tävlade i Cannes blev hans The last face utbuad. I helgen var det premiär för hans nya film Flag day och enligt alla rapporter ska han ha fått stående ovationer i flera minuter.

Jag blir lite förvånad över det mottagandet. Publiken i Cannes borde ha lite mer krav på vad som anses så mästerligt att det blir stående ovationer. Visst spelar Sean Penn och hans barn Dylan och Hopper bra. Inte så konstigt att Dylan och Hopper är duktiga med två världsstjärnor till föräldrar. Deras mamma är skådespelerskan Robin Wright, känd bland annat från tv-serien House of Cards och för sin hyllade roll i Forrest Gump.

Kanske hade filmen blivit riktigt bra om inte huvudrollerna spelats av regissören och hans dotter. De har ett samspel som fungerar bra men också blir för mycket, för övertydligt. Men det är fascinerande hur skickligt Sean Penns karaktär John Vogel gestaltats både som ung man och åldrad man av Sean Penn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Sean Penn, Stockholms filmfestival, Stockholms internationella filmfestival

Filmrecension: King Richard – lite för mycket familjemys

13 november, 2021 by Elis Holmström

King Richard
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Reinaldo Marcus Green

Den amerikanska sentimentaliteten på film kan vara lika charmerande som den kan vara frånstötande. Balansgången mellan det sliskigt manipulativa och genuin emotionell resonans är lika exakt som en hjärtoperation. King Richard är ingen exemplarisk film vad gäller berättande eller presentation. Det finns inga hämningar vad gäller att göra en modern tolkning av Rocky, där boxningshandskarna har bytts mot tennisracket. Berättelsen om systrarna Venus och Serena Williams är som tagen ur en sagobok. Deras framgång som två av världens mest framträdande tennisspelare saknar motstycke. Och det vara bara en tidsfråga innan deras livsöden skulle filmatiseras.

Det amerikanska sportdramat har alltid varit en favorit hos publiken och ’’högre instanser’’ som The Academy Of Motion Picture Arts And Sciences – som ansvarar för Oscars-utdelningen. Filmer som Clint Eastwoods Million Dollar Baby eller The Fighter är några smakprov på berättelser där David möter Goliat. King Richard avviker en aning från dessa exempel genom inte sätta de båda systrarna i centrum utan deras inte helt okontroversielle far Richard Williams – spelad av Will Smith. Istället för att fokusera på de oerhörda triumferna som ägt rum under 00-talet på tennisplan så går man tillbaka till rötterna och undersöker uppväxten och Richard Williams oortodoxa träningsmetoder.

Motståndet, tvivlet och den obrytbara viljan är dramaturgiskt guld för en film som förlitar sig på stora emotionella utbrott och stärkande handlingar som får både karaktärerna och publiken att sträcka på sig. Varenda tänkbar klyscha finns med och trots att mycket är förutsägbart, tillrättalagt och alltför bekant så dras man med i denna makalösa underdog-berättelse. Eftersom jag själv inte haft något större tennisintresse och därmed ingen kunskap om matchresultaten så blir de välgjorda och spännande tennis-scenerna oerhört effektiva. I filmens klimax sitter man bokstavligt talat på nålar och varenda serve är ett drama i sig. Att ta King Richard som hundraprocentig sanning är knappast att rekommendera, här finns det både en och annan sekvens som känns omåttligt friserad och justerad för att inte stöta sig med någon. Det finns en mycket allvarlig underton där vardagen i Los Angeles-området Compton skildras med en oerhörd svärta. Vi får se prov på hur den hårt arbetande familjen Williams tvingas kämpa mot fördomar samt mot ett grannskap som ser dem som provocerande avvikande i och med sitt unika beteende. Då den oerhört dramatiska misshandeln av Rodney King äger rum så kan man ana att något betydligt mörkare och otäckare väntar under filmens yta, men denna traumatiserande händelse föses åt sidan illa kvickt. Det verkar inte finnas någon större ambition att kommentera samhällsproblematiken mer än i ett fåtal sekvenser som inte alls har samma emotionella kraft som den personliga berättelsen.

Bristen på genuin svärta blir extra problematisk vad gäller porträttet av Richard Williams. Även om det förekommer sekvenser där regissören Reinaldo Marcus Green ifrågasätter Williams karaktär så sker det alltför sällan, istället så trivialiseras flera mycket osympatiska beslut och handlingar som gärna hade fått dissikeras med mer kritiska ögon. Richard Williams är sannerligen inte guds bästa barn, hans självgoda och framfusiga stil är inte tilltalande, men allra mest uppseendeväckande är hur han ständigt implementerar sig själv i diverse avtal och berikar sig själv på bekostnad av sina döttrar. Richard Williams framstår som suspekt och manipulativ i många av sina handlingar. Denna problematik sopas snabbt under mattan för lite familjemys och storslagna monologer om drömmar och oändlig potential. Det är svårt att fördöma filmen för att den önskar vara lättillgänglig och upplyftande men några extra dimensioner hade inte skadat för att på så sätt berika filmen och skänka den nyanser.

Will Smith bjuder på en stabil insats, men hans filmstjärneutseende och heroiska leende gör honom aningen malplacerad i rollen som uttömd och sliten familjefar. Det känns som ett steg på vägen för Smith att börja ta sig an roller som tillåter honom att spela äldre karaktärer. Men han verkar inte riktigt vara redo att släppa prestigen och imagen från sina glansdagar som en av Hollywoods mest populära. De stora rollprestationerna kommer istället ifrån Aunjanue Ellis, Saniyya Sidney och Demi Singleton som alla agerar med stor värme och en fantastisk autenticitet. Trots systrarna Williams otroliga självförtroende så blir de aldrig självgoda eller arroganta, något som Sidney och Singleton lyckas att förmedla med bravur.

King Richard är sannerligen inte originell eller det minsta unik. Dramaturgin känns igen på mils avstånd och de mer allvarliga avsnitten i Richard Williams karaktär blundar man för. Men trots bristerna och att historien känns igen så är det svårt att inte ryckas med, och i en värld som denna så kanske ett sagoboksslut är precis vad vi behöver?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecenion: Drottning Margareta – långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara

12 november, 2021 by Elis Holmström

Drottning Margareta
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 3 december 2021
Regi: Charlotte Sieling

Trine Dyrholm är en av Europas vassaste skådespelare. Hon har en otrolig bredd som tillåter henne att röra sig obehindrat mellan genrer. Dyrholm återupprepar aldrig någon av sina tidigare roller – varje gång väntar något nytt. Där några av världens bästa skådespelare har gjort sig en karriär på att göra en sorts roll till perfektion – Al Pacino, till och med den geniala Jack Nicholson, så har Dyrholm en bredd och ett känsloregister som många andra aktörer skulle offra lemmar för att besitta.

Drottning Margareta och hennes liv är så pass märkvärdigt och episkt att det skulle kunna vara en TV-serie med flera säsonger. Då Margareta var som mest kraftfull politiskt så regerade hon över Sverige (inklusive Finland), Danmark och Norge. I en tid då publiken och filmvärlden behöver fler starka och komplexa kvinnor på film så känns en film om denna betydelsefulla monark som en självklarhet. Därför är det närmast chockartat hur illa Dyrholm och hennes skådespel värdesätts i Drottning Margareta. Titeln till trots så är detta inte en berättelse om Margareta. Istället är drottningen bara en karaktär av många som dras in i en komplex fejd gällande tronföljden. Idén att fokusera på en specifik episod ur en människas liv har visat sig vara berättarmässigt effektivt, se bara till den helt mästerliga The Favourite som gjorde maktspel inom den brittiska monarkin till mörk komedi och hänsynslös hämnd. Men regissören Charlotte Sieling verkar inte inse vilken oerhörd potential som finns i denna berättelse.

Intrigerna och dubbelspelet i hovet är långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara. Dyrholm är som alltid stabil och bär med sig en pondus som får de karga slottsväggarna att skaka så fort hon träder in i rummet. Tyvärr så omges Dyrholm av en ensemble som i bästa fall är medioker, som värst erbarmlig. Framförallt så skämmer våra svenska tillskott – Simon J. Berger och Linus James Nilsson, ut sig. Då dessa två drar ut på vägarna så är det som att filmen blir någon avlägsen släkting till TV4 katastrofen Hem Till Midgård.

Rent hantverksmässigt så är filmen också något av lapptäcke. Oavsett om vi befinner oss i Sverige, Danmark eller Norge så ser allting ut att vara hämtat från ett avsnitt av Game Of Thrones. Flera visuella attribut från HBOs supersuccé är mer eller mindre kopierade. Att försöka efterapa något så ikoniskt kan man inte klandra Drottning Margareta för, men det innebär att hela filmen saknar någon som helst visuell variation. Skåne ser ut som Winterfell, Visby ser ut som Winterfell, hela Danmark… Ja, ni anar nog. Förhoppningen att vara den skandinaviska motsvarigheten till George R.R Martins saga blir oftast tragikomisk då filmen känns kraftlös.

Inte blir det bättre av ett mycket påträngande soundtrack som skär i öronen. Trine Dyrholms subtila skådespeleri dränks av vassa stråkar och gregorianska körer. Det är förvånande hur pass klumpigt hela genomförandet är, det borde finnas en övertygelse och tillit till materialet, men Sieling verkar vara oerhört skärrad inför att anamma det mer diskreta och eleganta. Oavsett om det gäller relationen mellan mor och son eller det konstanta maktspelet så klarar Sieling inte av att hitta en balans. Margareta själv blir helt åsidosatt för stickspår och triviala sekvenser som är menade att höja spänningen men som endast lyckas med att förvirra och röra till berättelsen.

Drottning Margareta hade potential att bli en kraftmätning, Trine Dyrholm gör sitt yttersta men blir vingklippt av en rad mycket dåliga kreativa beslut. Det blir inte den nordiska motsvarigheten till Elizabeth med Cate Blanchett, bara en expressbiljett till medeltidsveckan i Visby, med allt vad det innebär …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danmarki, Filmrecension, Trine Dyrholm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Sida 209
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in