Drottning Margareta
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 3 december 2021
Regi: Charlotte Sieling
Trine Dyrholm är en av Europas vassaste skådespelare. Hon har en otrolig bredd som tillåter henne att röra sig obehindrat mellan genrer. Dyrholm återupprepar aldrig någon av sina tidigare roller – varje gång väntar något nytt. Där några av världens bästa skådespelare har gjort sig en karriär på att göra en sorts roll till perfektion – Al Pacino, till och med den geniala Jack Nicholson, så har Dyrholm en bredd och ett känsloregister som många andra aktörer skulle offra lemmar för att besitta.
Drottning Margareta och hennes liv är så pass märkvärdigt och episkt att det skulle kunna vara en TV-serie med flera säsonger. Då Margareta var som mest kraftfull politiskt så regerade hon över Sverige (inklusive Finland), Danmark och Norge. I en tid då publiken och filmvärlden behöver fler starka och komplexa kvinnor på film så känns en film om denna betydelsefulla monark som en självklarhet. Därför är det närmast chockartat hur illa Dyrholm och hennes skådespel värdesätts i Drottning Margareta. Titeln till trots så är detta inte en berättelse om Margareta. Istället är drottningen bara en karaktär av många som dras in i en komplex fejd gällande tronföljden. Idén att fokusera på en specifik episod ur en människas liv har visat sig vara berättarmässigt effektivt, se bara till den helt mästerliga The Favourite som gjorde maktspel inom den brittiska monarkin till mörk komedi och hänsynslös hämnd. Men regissören Charlotte Sieling verkar inte inse vilken oerhörd potential som finns i denna berättelse.
Intrigerna och dubbelspelet i hovet är långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara. Dyrholm är som alltid stabil och bär med sig en pondus som får de karga slottsväggarna att skaka så fort hon träder in i rummet. Tyvärr så omges Dyrholm av en ensemble som i bästa fall är medioker, som värst erbarmlig. Framförallt så skämmer våra svenska tillskott – Simon J. Berger och Linus James Nilsson, ut sig. Då dessa två drar ut på vägarna så är det som att filmen blir någon avlägsen släkting till TV4 katastrofen Hem Till Midgård.
Rent hantverksmässigt så är filmen också något av lapptäcke. Oavsett om vi befinner oss i Sverige, Danmark eller Norge så ser allting ut att vara hämtat från ett avsnitt av Game Of Thrones. Flera visuella attribut från HBOs supersuccé är mer eller mindre kopierade. Att försöka efterapa något så ikoniskt kan man inte klandra Drottning Margareta för, men det innebär att hela filmen saknar någon som helst visuell variation. Skåne ser ut som Winterfell, Visby ser ut som Winterfell, hela Danmark… Ja, ni anar nog. Förhoppningen att vara den skandinaviska motsvarigheten till George R.R Martins saga blir oftast tragikomisk då filmen känns kraftlös.
Inte blir det bättre av ett mycket påträngande soundtrack som skär i öronen. Trine Dyrholms subtila skådespeleri dränks av vassa stråkar och gregorianska körer. Det är förvånande hur pass klumpigt hela genomförandet är, det borde finnas en övertygelse och tillit till materialet, men Sieling verkar vara oerhört skärrad inför att anamma det mer diskreta och eleganta. Oavsett om det gäller relationen mellan mor och son eller det konstanta maktspelet så klarar Sieling inte av att hitta en balans. Margareta själv blir helt åsidosatt för stickspår och triviala sekvenser som är menade att höja spänningen men som endast lyckas med att förvirra och röra till berättelsen.
Drottning Margareta hade potential att bli en kraftmätning, Trine Dyrholm gör sitt yttersta men blir vingklippt av en rad mycket dåliga kreativa beslut. Det blir inte den nordiska motsvarigheten till Elizabeth med Cate Blanchett, bara en expressbiljett till medeltidsveckan i Visby, med allt vad det innebär …