• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Världens värsta människa – Träffande om rätten att inte behöva välja

18 november, 2021 by Petter Stjernstedt

Världens värsta människa
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Joachim Trier
Skådespelare: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie och Herbert Nordrum

Träffande och ständigt fascinerande är Joachim Triers nedsvärtade tragikomiska rom-com Världens värsta människa.

Vi har nog alla varit där. Man tittar på mobilen, scrollar Instagram, för att man inte för en sekund orkar med tanken på att vara allena. Man strökollar på första bästa tv-program för att slippa ta sig an diskberget som upptar halva köket. I relationer kan flyktbeteendet ta sig än mer destruktiva uttryck. Så fort det kommer en motgång, när det börjar bli lite otäckt, när stora förändringar i livet sker. Det kan handla om barnaskap som gör sig påmind eller den stora gemensamma bostaden, att flytta ihop och dela nycklar. Då och där flyr man fältet. Man hittar någon annan att spendera den tristessa vardagen med eller förskjuter problemet genom att komma med konstlade bortförklaringar. Nä, jag är för ung för barn, jag är inte redo för det. Jag passar inte i mammarollen. Men att fly från situationen kan enligt psykologer vara att inte få leva det liv man egentligen vill leva.

Julie har tre akademiska utbildningar bakom sig. Först var det läkarlinjen, sedan psykologi och sist men inte minst fotografi. Vad ska man bli när man blir stor? Det är en av flera frågor som tar allt för mycket plats i Julies liv. I relationsdjungeln hittar hon flertalet napp men det är fiskar som snabbt släpper från krocken. En dag träffar hon Aksel och allt förändras…

Har ni hört den förut? Det är bara det att i Joachim Triers händer blir en klassisk romcom något helt annat. Julie är en osäker, spontan, räddhågsen och något trevande person som inte vågar stanna i nuet. Och när minsta konflikt uppstår flyr hon fältet.

Världens värsta människa är en film om att inte behöva välja, om det allmänmänskliga i att frukta förändring. Varför klarar vi inte av att ställa om samhället till det hållbara. För att förändring skrämmer oss. I en briljant mellanakt stannar Julie tiden. Bara hon och sin älskade rör sig fritt i ett Oslo som upphört att röra sig framåt. Här beskriver Joachim i klassiskt manér hur vi förblindas av kärleken, längtar efter förälskelsens dunkande hjärtslag, men hur vi  undviker det som gör ont men som också är lika viktig del av ett förhållande.

Min beundran för herr Trier går bortom molnen, men utan Renate Reinsves insats hade det inte varit samma sak. Med all rätta belönades hon i Cannes som bästa skådespelerska. Renate förkroppsligar den älskvärda felande Julie, i sin bräklighet, proffsighet, osäkerhet och med hennes underbara humor som katalysator för nya spännande möten.

Ångestframkallande, träffande och tragikomisk är Joachim Triers Världens värsta människa, som är den sista filmen i hans tematiska Oslo-trilogi. Det är en nedsvärtad realistisk romcom som träffar rakt i solar plexus, en film
som säger någon allmängiltigt om människan och hens feghet. Om rädslan för att stanna i det som gör ont men som i längden kanske ändå är rätt väg framåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Ghostbusters: Afterlife – en humoristisk pärla

18 november, 2021 by Elis Holmström

Ghostbusters: Afterlife
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Jason Reitman

Inte sedan originalfilmen från 1984 har Ghostbusters varit relevant eller ens acceptabelt. Ivan Reitmans film är väl värd sin status som en humoristisk filmpärla. Konceptet, utförandet och manuset är fortfarande lysande mer än trettio år senare. Ensemblen med Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson, Rick Moranis, Sigourney Weaver och den bortgångne Harold Ramis, var i det närmaste perfekt för uppgiften att skapa hysterisk komik.

Därefter gick allting fel… Ghostbusters II från 1989 kan vara en av de mest tragiska och tafatta jag sett vad uppföljare beträffar. Skärpan, vitaliteten och uppfinningsrikedomen var som bortblåst och vad som erbjöds var en långsam, innehållslös och mördande trist upplevelse. Men ingen hade kunnat förbereda sig på den härdsmälta som var nyversionen av Ghostbusters från 2016. Trots en lysande samling skådespelerskor som Kristen Wiig, Leslie Jones, Melissa McCarthy och Kate McKinnon så var slutresultatet en fullkomlig katastrof. Med miserabelt dålig regi, värdelöst manuskript och tydlig känsla av oengagemang så såg Ghostbusters (2016) ut att vara spiken i kistan för hela filmserien.

Tack och lov så insåg Sony sitt misstag och har nu levererat Ghostbusters: Afterlife. Filmen ignorerar katastrofen för fem år sedan och går tillbaka till rötterna. Själva nyckeln till en lyckad Ghostbusters-film visar sig vara namnet Reitman. Jason Reitman efterträder här sin far Ivan som regissör. Jason Reitman är mest känd för sina underfundiga och något udda filmer som Up In The Air och Juno. Afterlife är till skillnad från tidigare filmer en energisk, snabb och rolig upplevelse som sparkar igång Ghostbusters igen. Det är beundransvärt hur försiktigt och varsamt Reitman behandlar originalet. Varenda beståndsdel av originalet bryts ned och analyseras, det finns en nästan religös hängivenhet att återskapa stämningen och utseendet. Elmer Bernsteins musik ackompanjerar en rad scener, de klassiska attiraljerna – som overallerna och de mekaniska spökfällorna, är som hämtade ur en tidsmaskin. Hela upplevelsen är autentisk och rentav förtrollande för fansen som gått igenom varenda ruta av Ivan Reitmans film.

Men filmer med stor vördnad och respekt för sin historia kan i många fall gå över gränsen. Även om man kan återskapa delar av sin historia så innebär det sällan automatisk framgång. Exempel som Doctor Sleep – eller nu senast Halloween Kills, övertalar sig själva att det är fullt tillräckligt med att efterapa det visuella för bli jämbördig med originalet. Reitman lyckas istället hitta essensen och själen från den första filmen. Även om det förekommer åtskilliga visuella vinkningar så genomförs det med enorm precision och intelligens. Alla sekvenser som involverar nostalgi blir så mycket mer än ihåliga referenser. Moment som har parodierats och hyllats under årtionden blir kärleksfullt återupplivade i Afterlife. Rent spirituellt råder det inget tvivel om att detta är en sann efterföljare.

Precis som då J.J Abrams tog tillbaka Star Wars från döden med The Force Awakens så är det fråga om en oerhörd balansgång mellan att imitera, hylla och föra arvet vidare till en ny generation. Både Afterlife och Force Awakens lider av att vara strukturellt identiska med filmerna de önskar att hylla. Men efter ”nära döden”-upplevelser så är det bekanta ett starkt tillvägagångssätt för att återfå bäringen på skutan. Även om berättelsen inte bjuder på några överraskningar så känns det tryggt och säkert att vara tillbaka på fast mark igen. Samtidigt som Reitman hyllar sin fars verk så är Afterlife också ett kärleksbrev till andra 80-talsfilmer, däribland Steven Spielberg och The Goonies. Parallellerna till Stranger Things blir också helt oundvikliga, framförallt i och med Finn Wolfhards medverkan. Till skillnad från den alltmer vilsna och ansträngda Netflix-serien så behåller Afterlife en ungdomlig nerv som känns autentisk och där äventyret faktiskt är spännande, inte bara ett pliktskyldigt måste för att förlänga seriens livslängd.

Afterlife är genomgående energisk och gladlynt, den bekymmerslösa och entusiastiska attityden håller i sig genom hela filmen. Ivan Reitmans styrka låg aldrig i att regissera gastkramande actionscener. Jason Reitman däremot visar sig ha en stor fallenhet för strålande biljakter och matiné-doftande action. Den ikoniska bilen Ecto-1 må vara älskad av fans världen över, men den har alltid fått agera som en glorifierad kuliss. Först nu blir denna klassiska filmbil till en karaktär i sig och det är svårt att inte falla pladask för valfri scen där bilen medverkar.

Allting stärks också av en oerhört stark ensemble. Carrie Coon kan vara en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, med otrolig inlevelse och finess gör Coon en ganska platt karaktär till en både empatisk och karismatisk person. Mckenna Grace är lysande i rollen som Coons briljanta och egensinniga dotter. Paul Rudd är lika charmerande och lättillgänglig som alltid. Det är bara Finn Wolfhard som har det svårt med en roll som känns både ofärdig och ointressant.

Trots allt som Reitman lyckas med så finns ett och annat moment som känns utdraget och onödigt. Återigen så är scenerna med Wolfhard den primära boven i dramat, med en malande och själlös tonårsromans som endast skadar filmens tempo. Och även om logik inte bör efterfrågas i en film med spöken och proton-ryggsäckar, så finns det en rad luckor som är chockerande stora och ogenomtänkta. Slutligen så har Afterlife inte heller samma komiska udd som originalet. Humorn är förvisso närvarande och oftast effektiv, ändå når Afterlife inte de komiska höjder som då Harold Ramis,Dan Aykroyd och Rick Moranis stod för manuskriptet för 37 år sedan. Bristerna är dock inte tillräckligt stora för att stoppa den karavan av underhållning och komik som Jason Reitman dirigerar.

Från början till slut så är Ghostbusters: Afterlife underhållande, värmande och rolig – en kombination som är alltmer sällsynt. Filmen är utan tvekan en av årets mest positiva överraskningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Ghostbusters: Afterlife

Filmrecension: Tick, Tick … Boom!

17 november, 2021 by Rosemari Södergren

Tick, Tick … Boom!
Betyg 3
Premiär på Netflix 19 november 2021
Regi Lin-Manuel Miranda

En film det är synd att den inte visas på svenska biografer. Filmen är en musikal som skulle avnjutas allra bäst på en stor duk och med ljudanläggning med hög kvalitet. Som alla musikaler är det mycket musik och karaktärernas tankar och känslor förs till största delen fram via sång och musik.

Denna musikalfilm bygger på verkliga händelser om den unge musikalkompositören Jonathan Larson som skapat musikalen Rent som gick i tolv år på Broadway. Tick, Tick… Bom! är en biografisk musikalisk dramafilm från 2021, regisserad av Lin-Manuel Miranda i hans långfilmsdebut, efter ett manus av Steven Levenson, baserat på den halvsjälvbiografiska musikalen med samma namn av Jonathan Larson.

Handlingen utspelar kring 1990 och kretsar kring Jonathan och om att bli trettio och få panik för att man inte lyckats förverkliga den amerikanska drömmen. Jonathan har sedan han var liten haft drömmen och ambitionen att bli berömd som kompositör av musikaler. Nu är det inte många dagar kvar tills han fyller trettio och paniken är i full gång. Det är på sätt vis en skildring av ung mans motsvarighet till den trettioårs kris som kvinnor ofta skildras med då de vill hitta en partner och få barn innan tiden rinner ut. Tiden är ett av filmens och musikalens tema vad är viktigast i livet och ställer, ofta övertydligt frågan: Vad gör vi av vår tid? Det är filmens svaghet att den är övertydlig. Visserligen är musikaler ofta övertydliga, det är på det sättet som många musikaler och operor byggs upp.

En annan stor tråd i berättelsen är aids-epidemin som härjade som mest dessa år och skördare många unga homosexuella mäns liv. Jonathan Larson är inte homosexuell men flera av hans bästa vänner drabbas av sjukdomen.

Det är lätt att bli irriterad på Jonathan då han är så självfixerad kring sitt komponerande att han inte ens kan lyssna på sin flickvän som har något viktigt att tala om – och han har inte tid för att lyssna på sin bästa vän heller eftersom han är så extremt fokuserad på att skriva en speciell sång till en musikal han ska visa upp för producenter. Jag tycker att det delvis är lite för klichéartat. Det är sådant som gör att denna film inte får ännu högre betyg. Den är absolut sevärd och har duktiga musiker med och den tar upp viktiga tankar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Musikal, Netflix

Filmrecension: Shop

17 november, 2021 by Rosemari Södergren

Shop
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021 och online 1 december 2021
Regi Jesper Klevenås
I rollerna bland andra Disa Östrand, Vanessa Knave och Alexander Salzberger

Att vara beroende av att shoppa och att handla så mycket att man tvingas till skuldsanering är nog ett av de beroenden som många kan uppleva oerhörts skamfyllt. Att vara fattig och inte ha råd att köpa vinterjacka åt sitt barn, att inte kunna betala skolresan för sitt barn – det kan kännas oerhört skamligt. Shop är en svart skildring av en ung kvinna, Linda, som på ytan ser ut att ha ett perfekt liv. Hon ser bra ut, hon har en fin dotter och bor tillsammans med en skötsam och bra pojkvän. Men Linda lider av ett okontrollerat shoppingmissbruk.

Denna film är stark och berörande – och den gör ont i magen. Linda är djupt beroende och kan glömma allt när hon shoppar. Hon kan lova sin pojkvän att aldrig shoppa utan att ha råd igen, men som alla missbrukare ljuger hon. Vid ett besök i en galleria glömmer Linda av sin dotter som väntar vid en rulltrappa. Dottern har diabetes och blir medvetslös medan hon väntar och måste föras till sjukhus i ambulans. Att missbrukare kan sälja ut sin egen mor är ett talesätt som sorgligt nog ofta stämmer. Att vara missbrukare är en sjukdom och det är något som många inte kan upphöra med utan stöd och hjälp.

Att ge människor hjälp vid missbruk är inte alltid lätt. Den som missbrukar kan vara lurig och på många sätt lura den som vill hjälpa. Det är inte enkelt att komma ur missbruk. Det går, det finns exempel på det, men det lyckas inte alltid. Det finns många exempel på. Ett viktigt skäl till att missbrukare misslyckas komma ur beroende har troligen att göra med hur de bemöts av omgivning och samhälle.

Denna film visar så starkt hur ett dåligt bemötande från omgivningen kan få förfärliga följder. Linda får hjälp på flera sätt men det räcker mer med att en person, i det här fallet en arbetsgivare, inte förstår situationen.

Jag tror denna film kommer att kännas i magen på de flesta och förhoppningsvis kan det sätta igång viktiga diskussioner. En viktig fråga är varför människor överhuvudtaget bygger sin självkänsla på att shoppa vackra kläder. Hur kan en människa bli lycklig av en dyr handväska? Vad är det för ideal som prackas på människor i dagens värld? Hur mycket ansvar har reklambyråer, hur mycket ansvar har influensers och modebloggare? Hur kan skolor ge unga människor självförtroende utan att bygga på ytliga saker som vackra kläder?

Intressant om regissören Jesper Klevenås. Han har arbetat som filmfotograf, bl a på Roy Anderssons Sånger från andra våningen, för vilken han 2001 belönades med en guldbagge för bästa foto (tillsammans med István Borbás). Sättet att filma och berätta på har likheter med Roy Anderssons underbara sätt att berätta med film. I Klevenås ser vi en värdig arvtagare av Roy Anderssons filmskapande. Klevenås har likheter med Roy Andersson men är helt klart på väg mot ett eget uttryck.

Klevenås debuterade som manusförfattare och regissör 2000 med novellfilmen Anja, som vann Stockholm filmfestivals stipendium 1 km film. Hans senaste kortfilm, Ett tyst barn, premiärvisades i Director’s Fortnight i Cannes 2010. Shop är hans långfilmsdebut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Allt gick bra – Nyanserat om det laddade ämnet aktiv dödshjälp

16 november, 2021 by Petter Stjernstedt

Allt gick bra
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Francois ozon
Skådespelare: Sophie Marceau, Géraldine Pailhas, André Dussollier, Charlotte Rampling och Hanna Schygulla

Att välja att dö eller inte, det är frågan. Med lättsam hand och humor tar Francois Ozon sig an det svåra ämnet aktiv dödshjälp. Och utan moralisk kompass eller pekpinnar når han ända fram.

Företagsägaren och pappan André, skickligt spelad av André Dussollier, får en stroke. Det här vänder upp och ner på familjens vardag. Systrarna Emanuele och Pascale har en komplicerad men kärleksfull relation till sin fader. De vet mycket väl hur envis gubben kan vara. Så när så André yttrar orden” Hjälp mig att få slut på det här” blir systrarna inte förvånade men att ta ställning i frågan om aktiv dödshjälp är en smärtsam och långt ifrån problemfri väg att gå.

Francois Ozon är en produktiv filmregissör, född och uppväxt i Frankrike, Paris. Med hela 47 filmer bakom sig kan man knappast prata om någon som ligger på latsidan. Det förvånande i kråksången är hans höga verkshöjd. Med filmer som Bakom stängda dörrar, Swiming Pool och nu senast den svartvita kärleksberättelsen Frantz har han etablerat sig som en av våra verkligt stora auteurer. Hans filmer är mänskliga berättelser, ofta med ett HBTQ-tema då han ofta skildrar sin egen verklighet med hinder som sätter käppar i hjulet för en homosexuell att få leva fullt ut.

Det är dramer som kretsar kring familj, relationer och starka ämnen som kärlek över generationsgränserna, pedofili och nu aktiv dödshjälp. Berättelsen baseras på Emmanuèle Bernheims bok om sin pappas vilja att ta sitt liv. “Allt gick bra” lyckas inte minst i och med ett förträffligt skådespel av framförallt Sophie Marceau som favoritdottern Emmanuelle men också pappan spelad av André Dussollier är formidabel. Hans gestaltning är nyanserad. Fadern är både en homosexuell man, en tyran och en god fader. De varierade personporträtten ger trovärdighet till berättelsen och får oss att engagera oss i deras öden.

För att tackla en svår process som att planera någon annans död använder  Ozon sig av humor. Som när en av systrarna i vredesmod springer ut ur rummet och välter en skylt som får kontorets namn att bilda ordet pungkulor på franska. Det är den här typen av vardagliga, familjära känsla och kärlek till karaktärerna som tas Francois Ozon hela vägen fram. Som så ofta i hans filmer är fokus karaktärerna. Vi slipper därmed en politiskt historia som tydligt ska  ställning i frågan. Här finns inga uttalade pro-and-cons dödshjälp. Istället visar “Allt gick bra” på de känslor som lyfts i och med att ett sådant kontroversiellt beslut tas. Hur ska man som barn till en förälder med den starka viljan agera? Vilka berättar man för? Vad säger man till barnbarnen och hur verkställer man rent juridiskt något liknande?

Ozon jonglerar med svåra känslor som hoppfullhet, vredesmod och desperation. Det är svår balansgång att hålla sig på rätt del av spåret och inte gå den moral-pekoralistiska vägen till mötes. Ozon lyckas, kanske på grund av ett förträffligt skådespel och skickligt ihopmejslat manus. Men framförallt tror jag anledningen stavas – en regissörs bultande hjärta som dunkar hårt för sina karaktärer. Ozon har gjort det igen och något säger mig att det inte var sista gången.  

 

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Sida 208
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in