Allt gick bra
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Francois ozon
Skådespelare: Sophie Marceau, Géraldine Pailhas, André Dussollier, Charlotte Rampling och Hanna Schygulla
Att välja att dö eller inte, det är frågan. Med lättsam hand och humor tar Francois Ozon sig an det svåra ämnet aktiv dödshjälp. Och utan moralisk kompass eller pekpinnar når han ända fram.
Företagsägaren och pappan André, skickligt spelad av André Dussollier, får en stroke. Det här vänder upp och ner på familjens vardag. Systrarna Emanuele och Pascale har en komplicerad men kärleksfull relation till sin fader. De vet mycket väl hur envis gubben kan vara. Så när så André yttrar orden” Hjälp mig att få slut på det här” blir systrarna inte förvånade men att ta ställning i frågan om aktiv dödshjälp är en smärtsam och långt ifrån problemfri väg att gå.
Francois Ozon är en produktiv filmregissör, född och uppväxt i Frankrike, Paris. Med hela 47 filmer bakom sig kan man knappast prata om någon som ligger på latsidan. Det förvånande i kråksången är hans höga verkshöjd. Med filmer som Bakom stängda dörrar, Swiming Pool och nu senast den svartvita kärleksberättelsen Frantz har han etablerat sig som en av våra verkligt stora auteurer. Hans filmer är mänskliga berättelser, ofta med ett HBTQ-tema då han ofta skildrar sin egen verklighet med hinder som sätter käppar i hjulet för en homosexuell att få leva fullt ut.
Det är dramer som kretsar kring familj, relationer och starka ämnen som kärlek över generationsgränserna, pedofili och nu aktiv dödshjälp. Berättelsen baseras på Emmanuèle Bernheims bok om sin pappas vilja att ta sitt liv. “Allt gick bra” lyckas inte minst i och med ett förträffligt skådespel av framförallt Sophie Marceau som favoritdottern Emmanuelle men också pappan spelad av André Dussollier är formidabel. Hans gestaltning är nyanserad. Fadern är både en homosexuell man, en tyran och en god fader. De varierade personporträtten ger trovärdighet till berättelsen och får oss att engagera oss i deras öden.
För att tackla en svår process som att planera någon annans död använder Ozon sig av humor. Som när en av systrarna i vredesmod springer ut ur rummet och välter en skylt som får kontorets namn att bilda ordet pungkulor på franska. Det är den här typen av vardagliga, familjära känsla och kärlek till karaktärerna som tas Francois Ozon hela vägen fram. Som så ofta i hans filmer är fokus karaktärerna. Vi slipper därmed en politiskt historia som tydligt ska ställning i frågan. Här finns inga uttalade pro-and-cons dödshjälp. Istället visar “Allt gick bra” på de känslor som lyfts i och med att ett sådant kontroversiellt beslut tas. Hur ska man som barn till en förälder med den starka viljan agera? Vilka berättar man för? Vad säger man till barnbarnen och hur verkställer man rent juridiskt något liknande?
Ozon jonglerar med svåra känslor som hoppfullhet, vredesmod och desperation. Det är svår balansgång att hålla sig på rätt del av spåret och inte gå den moral-pekoralistiska vägen till mötes. Ozon lyckas, kanske på grund av ett förträffligt skådespel och skickligt ihopmejslat manus. Men framförallt tror jag anledningen stavas – en regissörs bultande hjärta som dunkar hårt för sina karaktärer. Ozon har gjort det igen och något säger mig att det inte var sista gången.
Petter Stjernstedt