• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Benedetta – Vendetta för de förtryckta

1 december, 2021 by Petter Stjernstedt

Benedetta
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 december
Medverkande: Virginie Efira, Charlotte Rampling, Daphne Patakia, Lambert Wilson, Olivier Rabourdin
Regissör: Paul Verhoeven

Tänk om frälsaren var bland oss. Och budbäraren var en kvinnlig lesbisk nunna som Gud använde som högtalare för att tala med sitt folk. Det är premissen i Paul Verhoevens skruvade och väl effektsökande Benedetta.

Det är 1600 tal och pestens tid. Många är rädda för att lämna sina hem. Viruset sprider sig av som en löpeld men har ännu inte tagit sig till den by där Benedetta och hennes medsystrar har sitt tillhåll. I klostret råder både förvirring och förväntan när unga Benedetta påstår sig kunna kommunicera med Gud. Samtidigt har hon mörka hemligheter som inte får sippra ut. Hon är hemligt förälskad i den andra systern Bartolomea. Här sker fler och fler närmanden. Rätt snart är de friends-with-benefits. Vad ska högste prästinnan säga om synden skönjas?

Paul Verhoeven, mannen bakom kontroversiella verk som Starship Troopers, Elle och Basic Instinct, tar sig  an kyrkan, makten och begäret. I sina filmer sparkar han uppåt, mot borgarklassen, politikerna och rättsväsendet. Hans filmer är Blockbusters men med ett djup. Här är det religionens tur att få sig en karate-kick i skrevet. Benedetta är en tillspetsad Jesus-frälsaren-historia med fokus på hyckleriet och kyrkan som en förtryckande maskin mot det oliktänkande. Det roligt att se en budbärare som kvinna och det är på tiden. Men maskineriet blir väl effektsökande och kitschigt. 

Benedetta är sexig á Basic Instinct och politiskt á Starship Troopers. En typisk Paul Verhoeven-film alltså, på gott och ont. Det är en ojämn film som vacklar i sitt berättande, som om Paul inte kan bestämma sig. Ska han vara svår och djup eller rolig och skämtsam?  Kitschighetens filt av löjeväckande täcker ibland hela bioskärmen. Men Benedetta är välspelad. Inte minst är Virginie Elfira strålande som Benedetta, ett stramt porträtt av en komplex person som vill gott men på kuppen sårar och trampar på andra. Charlotte Rampling är utmärkt i rollen som en första prästinnan som trovärdigt pendlar mellan tro och icke-tro kring sin budbärare.

Trots en ojämn balansakt mellan känslolägen och tonarter i kompositionen är Benedetta en vendetta väl värd sitt namn, en film om makt och begär i klassisk Shakespeare-anda som underhåller för stunden. Det är en småkul genrelek, men knivseggen hade behövts vässas ytterligare för att bli verkligt brännande stoff.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Bellum – Krigets demon

29 november, 2021 by Rosemari Södergren

Bellum – Krigets demon
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi David Herdies och Georg Götmark
Berättarröst Johannes Anyuru

Att krig är förfärlig, det är nog alla överens om. Att det finns många offer för krig, det har hundratals filmer och böcker skildrat. Denna film vill tackla ämnet om krig på ett annorlunda sätt. Jag tycker tyvärr, trots lovvärda ambitioner, att filmskaparna inte lyckats något vidare. Det är en rörig berättelse med tre olika handlingar som inte följs upp ordentligt och ovanpå en berättarröst av författaren Johannes Anyuru som är mer än förutsägbart klyschig. Jag är lite ledsen över att behöva vara kritisk, eftersom temat är viktigt.


Handlingen kretsar kring tre olika personer med helt olika bakgrund. Vi får följa en amerikanska legosoldat som är hemma i Nevadaöknen i USA, en internationellt känd krigsfotograf och en svensk robottekniker. Samtliga dessa tre personer och deras berättelser har mycket potential men det känns inte som att deras berättelser samverkar eller berör varandra riktigt. De blir alla tre för ytliga skissade.

Den amerikanske legosoldaten Bill Lyon befinner sig i Nevadaöknen och har varit iväg flera vändor i Afganistan. Bland Bills vänner finns också en äldre man som varit i Vietnam. Alla dessa soldater som träffas på krogen berättar hur svårt det är att återvända till ett vanligt liv efter att ha levt som soldat. De berättar hur mycket ångest de har, hur svårt det är att ha dödat. Detta styrks under av Johannes Anyuru som i filmen berättar om sin pappa. Hans pappa flydde till Sverige för att slippa bli soldat, för att slippa bli dödad och slippa döda.

Den mest intressanta delen är den svenske robotforskaren Fredrik Bruhn som utvecklas artificiell intelligens, AI. Fredrik Bruhn är på djupet engagerad i möjligheterna med AI. Som utvecklare av AI-system skapar han programvara för amerikansk militär bland andra. Han berättar om sina tankar kring AI. Med dessa robotar kan flygplan flyga utan människor inblandade och söka och hitta terrorister, de kan bevaka och skjuta ned terroristen när denna lämnar platser där det finns civila. På så sätt kan krigförande länder undvika att döda civila. Men det som är spännande är Fredrik Bruhn existentiella frågeställningar.

Krigsfotografen Paula Bronstein får minst tid i filmen, fast det hon gör är mycket intresseväckande. Jag skulle vilja se en film om henne enbart.

Ett minus för filmen är att det så tydligt märks att filmskaparna ser USA som den värsta krigshetsaren. Filmen vara filmad innan talibanerna tog över i Afganistan. Jag undrar om de inte alls funderat på huruvida talibanerna har del i att det finns krig? Filmen haltar rejält, tänker jag. Det känns konstigt att alla krig och alla hemska följder av kriget hänförs till USA. Ja, det amerikanska krigandet är en del i krigens historia i världen men långt ifrån de enda. Krig har funnits i mänsklighetens historia i tusentals år och det går inte att skylla allt på USA.


Visst, filmen berör olika aspekter och sätter igång många tankar. Men en ny synvinkel på vad som är krigets demon, det tycker jag inte filmen ger. Ett av filmens mer intressanta spår är de som visar hur soldater sakta får vänja sig vid att döda. Att de får träna på pappfigurer som ska göra att människor mer upplevs som figurer än levande människor.

Riktigt dåligt är att vi i filmens sista scen får se Bill Lyon säga till sin fru att han vill ge sig iväg på en vända till som soldat – och i eftertexterna får vi sedan läsa att han är död. Men vi får inte veta om han gav sig iväg som soldat igen och dog i strid eller om han dog i självmord på grund sin ångest eller om han dog av något annat. Det tycker jag filmskaparna borde berättar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Lost Leonardo – en lysande dokumentärfilm

29 november, 2021 by Elis Holmström

The Lost Leonardo
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Andreas Koefoed

Det sägs att en bra film – fiktiv som dokumentär, kan göra vilket ämne som helst intressant. Se bara på Morgan Spurlock som gjorde hetsätning av McDonalds-menyer till något av ett filmfenomen. Idén att spendera 90 minuter med konservatorer och forskare som undersöker proveniens med hjälp av UV-lampor och topps må låta måttligt spännande. Men i och med att The Lost Leonardo presenteras men en fantastisk energi och intensitet så blir vartenda steg i sagan om den hett omdebatterade Salvator Mundi rent gastkramande.

Med hjälp av ett knivskarpt foto och vackra drönarfilmer som visar oss städer och platser, så skapas en exotisk känsla publiken får följa med och känna sig delaktiga i att utreda och förstå sagan om denna mycket kontroversiella målning. Vad som först kan tyckas vara alldagligt och rent trivialt blir snart en saga om hemliga bankvalv, internationella maktspelare och hala affärsmän som skulle fungera utmärkt som framtida Bond-skurkar.

Att en dokumentär om ett konstverk av Leonardo Da Vinci skulle leda till intrigspel och politiska komplotter må låta aningen långsökt, men regissören Andreas Koefoed lyckas att presentera alla dessa inslag med allvar och stor noggrannhet. Där ett exempel som Netflix dokumentären Tiger King försökte att extrapolera de mest extrema teorierna så lyckas Koefoed att på ett rimligt och sansat sätt presentera alla spektakulära händelser som följer tavlan längs vägen utan att det någonsin känns långsökt.

The Lost Leonardo har också oerhört följsam struktur, det finns inget konstlat eller tillrättalagt vilket skapar en behövlig känsla av neutralitet vad gäller de olika åsikterna som vi får höra. Koefoed medverkar i periferin då han intervjuar, men i mångt och mycket så känns The Lost Leonardo och dess berättande flytande och flexibelt där ämnet eller intervjuobjekten får vara i framkanten, inte filmskaparna.

Det enda felsteget som görs är gällande ett par av intervjuobjekten. Flera starka personligheter och människor med stor kompetens åsidosätts minst en gång för mycket. Tillexempel så är det märkligt att Koefoed inte använder sig fullt ut av bra källor från FBI, trots att de medverkar i filmen. Men kanske är just det mysteriösa och något okända en viktig komponent i en film som ständigt frågar sig själv och publiken, vad är genuint och rena falsarium? The Lost Leonardo är en lysande dokumentärfilm som påminner om hur fängslande genren kan vara om den presenteras och utförs med sådan här precision och finess.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: House of Gucci – Oemotståndlig Lady Gaga i italienskt familjedrama

26 november, 2021 by Birgitta Komaki

House of Gucci
Betyg 4
Svensk premiär 26 november 2021
Regi Ridley

Patrizia och Maurizio är ett omaka par. Där han är sval och fåordig står hon för glöden och energin. I ett äktenskap där de till en början kompletterar varandra kommer sedan deras olika bakgrunder fram och hans kärlek tar slut.

Devisen ” En stark familj ger ett starkt företag” stämmer även för familjen Gucci. När familjen börjar strida om företaget går det utför och Patrizia vill lösa affärsproblemen utan hänsyn till släktband och utan skrupler. Fortsättningen blir dramatisk. Fejden med farbrodern och kusinen blir ödesdiger. Den toskanska stoltheten trampas ner.

Det är en film där det händer mycket. I lyxiga miljöer med mode från olika decennier och härlig operamusik och förföljda av paparazzis utspelar sig Guccis drama. Historien
baseras på boken The house of Gucci och grundar sig i den sanna historien. Det är en kriminalhistoria men mest av allt ett drama med relationer och intriger. En riktigt härlig hIstoria att njuta av i biomörkret. En Gudfadern utan blod och bara ett beställningsmord.

Lady Gaga och Adam Driver är ett omaka par även som skådespelare. Personkemin är obefintlig. Lady Gaga är filmens drottning som en italiensk diva med våldsamma utspel. När hon planerar hämnden är hon så intensiv att man kan ta på känslan. Adam Driver känns mer malplacerad i sin roll som välutbildad rikemansson. Al Pacino är farbrodern Aldo Gucci och hans mycket udda son Pablo Gucci gestaltas av Jared Leto. Alla bidrar de med sin del till den speciella historien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Magnettes – om drömmar och musikbranschens mörka baksida

25 november, 2021 by Rosemari Södergren

The Magnettes
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regi Frida Tuneström, Martin Åhlin

En film om musikbranschen mörka baksida, som vi alltför sällan för en inblick i. Filmen är en dokumentär som känns som det ärligaste skildring på länge om hur det är att satsa på sin dröm men samtidigt börja bli vuxen och det börjar bli dags att få övriga delen av livet att fungera också. Filmen handlar om popgruppen The Magnettes och följer dem under två år, från att haft släppt ett hyllat debutalbum och nu ska turnera runt om i världen samtidigt som de ska få ihop ett uppföljande album och det ska fungera med övriga livet.

The Magnettes består av Rebecka Digervall, Sanna Kalla och Tomas Bäcklund Thuneström men till gruppen räknas i filmen också deras alltiallo Frida Thuneström som hjälper dem med det mesta bakom scenen. Frida är sambo med Tomas och i filmens början har de en dotter tillsammans. I slutet av filmen har de fått fler barn.

Frida och Tomas försöker skapa en familj samtidigt som de kämpar för The Magnettes framgång. Det är en utmaning att ständigt behöva prioritera. Det är intressant skildrat hur Tomas växer i sin roll som pappa men samtidigt ger sig själv tid att skapa musik.

Jag tror att filmen talar till många som själva håller på med musik eller annat kreativt. Om de inte blir världsstjärnor utan måste få ekonomin att fungera genom att ha andra arbeten vid sidan om möter de samma utmaningar som Tomas, Rebecka och Sanna möter.

Det är klart att det sliter att åka på turné runt om i världen. I filmen får vi bland annat se när de spelar i Austin, Taipei, Liverpool och Mannheim. De är filmade på scen och i loger, hotellkorridorer, tågvagnar, krogkök och förlossningssalar. De flesta konserter får de inte ens betalt för.

Filmen tar upp hur flera baksidor inom musikbranschen och visar hur kreativa människor som kämpar hårt går in i väggen, blir utbrända. På olika sätt drabbas gruppens alla medlemmar av psykiska besvär då turnéer, skivor, förväntningar och krav tar energi. För att få ekonomin att gå ihop måste de ha andra jobb också.

Gruppen manager Peter Åstedt berättar i dokumentären hur han i sitt jobb måste pressa artisterna mot den berömda väggen och samtidigt gäller det att förhindra att de går in i väggen.

Filmen ställer frågor som: Har ens barndomsdrömmar ett pris? Vad är man villig att offra för framgången och vad gör man när det inte räcker till?

För den älskar deras musik är filmen The Magnettes en tidig julklapp förstås men massor av deras unika musik. De har ett alldeles eget sound som fått namnet 21 century Fuck Pop av skivbolaget Digsins chef Jay Frank.

Tomas, Rebecka och Sanna, tre ungdomar från Pajala som lyckades få musikbranschens uppmärksamhet, berättar öppet och ärligt om utmaningarna kring att satsa på sitt popband, om motgångar och vänskap, om ångest och glädje. Men berättelsen handlar om mycket mer än The Magnettes, den blir en berättelse om många band som kämpar för att kunna fortsätta satsa på sin ungdoms dröm. Och vi får också en inblick i musikbranschen mörka skrymslen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Popmusik, The Magnettes, The Magnetts

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in