Benedetta
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 december
Medverkande: Virginie Efira, Charlotte Rampling, Daphne Patakia, Lambert Wilson, Olivier Rabourdin
Regissör: Paul Verhoeven
Tänk om frälsaren var bland oss. Och budbäraren var en kvinnlig lesbisk nunna som Gud använde som högtalare för att tala med sitt folk. Det är premissen i Paul Verhoevens skruvade och väl effektsökande Benedetta.
Det är 1600 tal och pestens tid. Många är rädda för att lämna sina hem. Viruset sprider sig av som en löpeld men har ännu inte tagit sig till den by där Benedetta och hennes medsystrar har sitt tillhåll. I klostret råder både förvirring och förväntan när unga Benedetta påstår sig kunna kommunicera med Gud. Samtidigt har hon mörka hemligheter som inte får sippra ut. Hon är hemligt förälskad i den andra systern Bartolomea. Här sker fler och fler närmanden. Rätt snart är de friends-with-benefits. Vad ska högste prästinnan säga om synden skönjas?
Paul Verhoeven, mannen bakom kontroversiella verk som Starship Troopers, Elle och Basic Instinct, tar sig an kyrkan, makten och begäret. I sina filmer sparkar han uppåt, mot borgarklassen, politikerna och rättsväsendet. Hans filmer är Blockbusters men med ett djup. Här är det religionens tur att få sig en karate-kick i skrevet. Benedetta är en tillspetsad Jesus-frälsaren-historia med fokus på hyckleriet och kyrkan som en förtryckande maskin mot det oliktänkande. Det roligt att se en budbärare som kvinna och det är på tiden. Men maskineriet blir väl effektsökande och kitschigt.
Benedetta är sexig á Basic Instinct och politiskt á Starship Troopers. En typisk Paul Verhoeven-film alltså, på gott och ont. Det är en ojämn film som vacklar i sitt berättande, som om Paul inte kan bestämma sig. Ska han vara svår och djup eller rolig och skämtsam? Kitschighetens filt av löjeväckande täcker ibland hela bioskärmen. Men Benedetta är välspelad. Inte minst är Virginie Elfira strålande som Benedetta, ett stramt porträtt av en komplex person som vill gott men på kuppen sårar och trampar på andra. Charlotte Rampling är utmärkt i rollen som en första prästinnan som trovärdigt pendlar mellan tro och icke-tro kring sin budbärare.
Trots en ojämn balansakt mellan känslolägen och tonarter i kompositionen är Benedetta en vendetta väl värd sitt namn, en film om makt och begär i klassisk Shakespeare-anda som underhåller för stunden. Det är en småkul genrelek, men knivseggen hade behövts vässas ytterligare för att bli verkligt brännande stoff.
Petter Stjernstedt