Bellum – Krigets demon
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi David Herdies och Georg Götmark
Berättarröst Johannes Anyuru
Att krig är förfärlig, det är nog alla överens om. Att det finns många offer för krig, det har hundratals filmer och böcker skildrat. Denna film vill tackla ämnet om krig på ett annorlunda sätt. Jag tycker tyvärr, trots lovvärda ambitioner, att filmskaparna inte lyckats något vidare. Det är en rörig berättelse med tre olika handlingar som inte följs upp ordentligt och ovanpå en berättarröst av författaren Johannes Anyuru som är mer än förutsägbart klyschig. Jag är lite ledsen över att behöva vara kritisk, eftersom temat är viktigt.
Handlingen kretsar kring tre olika personer med helt olika bakgrund. Vi får följa en amerikanska legosoldat som är hemma i Nevadaöknen i USA, en internationellt känd krigsfotograf och en svensk robottekniker. Samtliga dessa tre personer och deras berättelser har mycket potential men det känns inte som att deras berättelser samverkar eller berör varandra riktigt. De blir alla tre för ytliga skissade.
Den amerikanske legosoldaten Bill Lyon befinner sig i Nevadaöknen och har varit iväg flera vändor i Afganistan. Bland Bills vänner finns också en äldre man som varit i Vietnam. Alla dessa soldater som träffas på krogen berättar hur svårt det är att återvända till ett vanligt liv efter att ha levt som soldat. De berättar hur mycket ångest de har, hur svårt det är att ha dödat. Detta styrks under av Johannes Anyuru som i filmen berättar om sin pappa. Hans pappa flydde till Sverige för att slippa bli soldat, för att slippa bli dödad och slippa döda.
Den mest intressanta delen är den svenske robotforskaren Fredrik Bruhn som utvecklas artificiell intelligens, AI. Fredrik Bruhn är på djupet engagerad i möjligheterna med AI. Som utvecklare av AI-system skapar han programvara för amerikansk militär bland andra. Han berättar om sina tankar kring AI. Med dessa robotar kan flygplan flyga utan människor inblandade och söka och hitta terrorister, de kan bevaka och skjuta ned terroristen när denna lämnar platser där det finns civila. På så sätt kan krigförande länder undvika att döda civila. Men det som är spännande är Fredrik Bruhn existentiella frågeställningar.
Krigsfotografen Paula Bronstein får minst tid i filmen, fast det hon gör är mycket intresseväckande. Jag skulle vilja se en film om henne enbart.
Ett minus för filmen är att det så tydligt märks att filmskaparna ser USA som den värsta krigshetsaren. Filmen vara filmad innan talibanerna tog över i Afganistan. Jag undrar om de inte alls funderat på huruvida talibanerna har del i att det finns krig? Filmen haltar rejält, tänker jag. Det känns konstigt att alla krig och alla hemska följder av kriget hänförs till USA. Ja, det amerikanska krigandet är en del i krigens historia i världen men långt ifrån de enda. Krig har funnits i mänsklighetens historia i tusentals år och det går inte att skylla allt på USA.
Visst, filmen berör olika aspekter och sätter igång många tankar. Men en ny synvinkel på vad som är krigets demon, det tycker jag inte filmen ger. Ett av filmens mer intressanta spår är de som visar hur soldater sakta får vänja sig vid att döda. Att de får träna på pappfigurer som ska göra att människor mer upplevs som figurer än levande människor.
Riktigt dåligt är att vi i filmens sista scen får se Bill Lyon säga till sin fru att han vill ge sig iväg på en vända till som soldat – och i eftertexterna får vi sedan läsa att han är död. Men vi får inte veta om han gav sig iväg som soldat igen och dog i strid eller om han dog i självmord på grund sin ångest eller om han dog av något annat. Det tycker jag filmskaparna borde berättar.