• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Sing 2 – som mest en favorit i repris

20 december, 2021 by Elis Holmström

Sing 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Garth Jennings

Trots enorma finansiella framgångar med Dumma Mej och spin-off-filmen Minioner så är de gula filurerna och den machiavelliska Gru långt ifrån lika omtyckta som valfri Disney- eller Pixar-karaktär.

Inom den animerade filmen är Pixar fortfarande helt oöverträffade vad gäller kvalitet, både i berättande och teknik. Sing var en oerhört positiv överraskning för fem år sedan. Det var en mer återhållsam film än tidigare Illumination-produktioner. Det breda och färggranna karaktärsgalleriet var både minnesvärt och charmigt. Att rollbesätta dessa skojfriskt designade antropomorfa koalor, piggsvin och gorillor med superkändisar som Scarlett Johansson fick Sing att likna lyxchoklad med en rasande grann paketering.

Fem år är dock en ansenlig tid, och under de gångna åren så har Pixar radat upp ett pärlband av klassiker. Tyvärr så har den långa väntetiden inte resulterat i en mer slipad slutprodukt. Sing 2 är fortfarande charmig mellan animationerna och detaljnivån på karaktärerna är makalös. Många gånger närmar sig Sing 2 en perfekt blandning mellan det fotorealistiska och stiliserade. Saker som päls och ljussättning är storslagna att se på.

Men visuella stordåd räcker bara så långt. Sing 2 känns oftast mer som Sing 1.5 än som en fullfjädrad fortsättning. Berättelsen är inte i närheten av att vara lika underhållande som sist. Intrigen känns som en ren improvisation och händelseförloppet är närmast identiskt med föregångaren. Det finns en viss ironi i att ett av filmens många patos grundar sig i värdet av att våga gå mot strömmen och inte tvivla på sin egen förmåga. Denna moraliska läxa verkar inte ha absorberats av regissören och manusförfattaren Garth Jennings. Vägen framåt görs med myrsteg, och när det dyker upp en gaffel i vägen – som hade kunnat leda in på nya territorium, så väljer man det säkra före det osäkra.

Filmens soundtrack måste dock lyftas fram, förvisso är en rad nummer identitetslös popmusik, men det finns stunder då vi får Coldplay, Elton John och såklart … U2. I och med att den irländska bandet har lånat ut sin galjonsfigur Bono, som medverkar i en av rollerna, så är det som upplagt för en hyllning till ett av världens bästa band. Och att få se animerade djur uppträda till fantastisk musik som ’’I Still Haven’t Found What I’m Looking For’’ och ’’Where The Streets Have No Name’’ är oväntat upplyftande, att inte sjunga med mellan varven är närmast omöjligt. Sing 2 har stunder som får publiken att vilja resa sig upp och sjunga med, men som bäst är det en favorit i repris.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mama Weed

16 december, 2021 by Rosemari Södergren

Mama Weed
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 december 2021
Regi Jean-Paul Salomé
Medverkande Isabelle Huppert, Hippolyte Girardot, Liliane Rovère, m.fl.

En varm lättsam film som håller måttet tack vare duktiga Isabelle Huppert i huvudrollen som en medelålders ensamstående mamma som arbetar som tolk för polisen och får tag på ett jättelass hasch som hon säljer på svarta marknaden. Filmen är baserad på en roman av Hannelore Cayre.

Isabelle Huppert spelar Patience Portefeux som en underbetald polistolk specialiserad på telefonavlyssningar för narkotikaenheten i Paris. En dag får hon som tolk reda på att en ung man som är son till en kvinna hon känner är på väg att bli tagen på bar gärning med mer än ett ton hasch i en lastbil. Patience Portefeux bestämmer sig för att rädda den unga mannen från att hamna i fängelse. I röran däromkring får hon chansen att gömma undan allt hasch i sin källare och hon kommer på idén att förklä sig till en muslimsk kvinna och sälja haschet till smågangsters.

Filmen är rätt rolig och driver med fördomar om vem som kan vara knarkkung. Men om inte Isabelle Huppert varit så bra hade filmen lätt kunna bli överdrivet löjlig. Men Isabelle Huppert liksom flera övriga av skådespelarna är så bra att det räddar filmen.

Jag har tyvärr tragiskt nog i min verklighet närstående som började med hasch och sedan lockades in i starkare varor och deras liv blev förstörda. Några har också avlidit på grund av droger. Så jag är rätt allergisk mot filmer som på något sätt hyllar knarklangare. Men trots min bakgrund hade jag behållning av denna film. Ok, det är inte ett mästerverk jag kommer att se om flera gånger men det var underhållande och rolig – och det kändes absolut inte som slöseri med tid att se den.

I lättsam förpackning driver den med förutfattade meningar men samtidigt bygger den också på klichéer och förutfattade meningar då de kriminella skildras antingen som rätt dumma eller överdrivet våldsamma.

Filmen har varit en publiksuccé i hemlandet Frankrike och flera länder, inklusive Tyskland och Österrike där premiärhelgen varit den allra bästa för en fransk film under 2020. Och Isabelle Huppert är bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spider-Man: No Way Home – mästerligt

15 december, 2021 by Elis Holmström

Spider-Man: No Way Home
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 december 2021
Regi Jon Watts

Regissören Jon Watts bjuder på en magnifik och rörande film som utan tvekan hör till en av årets mest spektakulära. Efter det aningen ljumma mottagandet för Eternals så är det Marvel tillbaka tillbaka i sin fulla prakt. Spider-Man är tillsammans med Batman och Stålmannen några av populärkulturens mest framträdande spelare. De har blivit en del av det allmänna medvetandet och är lika odödliga som James Bond och Darth Vader. Sam Raimis Spider-Man-film från 2002 är ett av de starkaste filmminnen jag har. Det var första gången jag insåg att en film kunde vara både actionfylld och packad med ett stort patos som faktiskt berörde.

Efter sju filmer – ej inkluderat de utan väggklättraren i titeln, samt den närmast klassiker-förklarade Into The Spider-Verse, så kan man fråga sig om det är möjligt att begeistra och förundra en gång till. Det visar sig snart att svaret på den frågan är ett dånande ja. Precis som en Shakespeare-pjäs så kan Spider-Man tolkas på en rad olika sätt, bra som dåliga. Jon Watts valde att ta tillbaka Peter Parker till tonåren. Med hjälp av humor och värme så har filmerna utforskat ungdomlig naivitet och Parkers önskan att till varje pris vara altruistisk och rättfärdig. Det kunde ha blivit övertydligt och tillrättalagt men Watts har injicerat en fantastisk dos uppriktighet som gjort alla karaktärer tillgängliga och oerhört mänskliga.

Marvels styrka – både på film och i serietidningar, har alltid legat i det massiva persongalleriet. Det finns ett skäl till att serietidningarna har insisterat på att behålla sin kontinuitet till varje pris- även om det inneburit stora problem mellan varven. Berättelser från årtionden tillbaka är lika relevanta nu som då för händelseutvecklingen. Den stora kontinuiteten har tillåtit berättare och författare att designa omvälvande sagot där skeenden som tidigare troddes vara triviala nu blir vitala. Samma filosofi går att finna i No Way Home, den otroligt långa historiken och kontinuiteten från tidigare filmer används till perfektion. Det finns inte ett moment som inkluderats av en slump, varenda gest, blick och replik fyller en viktig funktion. Filmens speltid på två och em halv timme känns på intet sätt för lång.

Publiken dras in i den fantastiska kombinationen av action, smart dialog och intensivt berättande. Watts visar inte några som helst spår av slentrian vad gäller att regissera Spider-Man-filmer, istället så verkar väntan och den fruktansvärda processen att filma under Covid-pandemin ha sporrat honom än mer. Energin och entusiasmen är fullkomligt galen, Watts verkar befinna sig i ett lyckorus där han överöser publiken med makalösa actionscener och fantastisk humor som är så pass konstant och effektiv att det behövs syrgas för att stabilisera andningen.

Visuellt så är det en närmast fläckfri filmupplevelse, flera sekvenser som uppvisas här hör till det mest uppfinningsrika vi sett i en actionfilm på mycket länge. Alla tänkbara tricks används, varav inga känns förlegade eller tjatiga, istället så blir det en visuell fest utan dess like som triumferar om och om igen. Ambitionsnivån är så pass hög att man kan undra om det är Babels-torn som byggs, men trots att filmens skala och helt vansinniga aspirationer kunde ha kapsejsat så finns det ett fantastiskt fokus. Långsamma scener får ta sin tid, det finns inga onödiga tillägg eller actionscener som pågår i evigheter. Filmens intro kan vara något av det mest systematiska och tålmodiga Marvel gjort, de förlitar sig helt på skådespeleri och på kemin mellan sina huvudrollsinnehavare.

Och den unga trion bestående av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon skänker också filmen en dramatisk ådra. De tre huvudrollsinnehavarna har precis som Harry Potter-trion med Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint växt ihop och utvecklat en kemi som är genuin, spontan och helt naturlig. Tom Holland i synnerhet är helt makalös, detta är den mest sårbara och mänskliga Peter Parker vi någonsin sett, han är inte någon osårbar utomjording, endast ett barn som kastats in i lejonkulan. Zendaya är bättre än någonsin och skapar den mest mångfacetterade och robusta versionen av MJ som vi sett på film. Flera gånger så slås tittaren av hur rättfram och uppriktig No Way Home känns – till skillnad från flera hyllade filmer om ungdomsliv, så är Jon Watts film autentisk vad gäller att skildra ångesten och förvirringen som så många ungdomar genomgår på daglig basis.

No Way Home är en mästerlig uppvisning i hur medryckande och känslosam actionfilmen kan vara då den är som bäst. Det är en makalöst hjärtlig, rolig och emotionell film som är större än det mesta men som fortfarande behåller fötterna på jorden. Upplevelsen är så pass stark och felfri att jag transporteras tillbaka till den där varma sommardagen när Sam Raimis första film hade premiär. Jag lämnar salongen lika upprymd, optimistisk och lycklig som då.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel, Spider-Man, Spider-Man No Way Home

Filmrecension: Annette – som en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig

14 december, 2021 by Elis Holmström

Annette
Betyg 1
Svensk biopremiär: 17 december 2021
Regi Leos Carax

Innan sågverket drar igång och gör processen kort med Leos Carax nya film Annette så ska ett fåtal positiva punkter framhävas. Adam Driver är genuint lysande i de stunder då han får leva ut som självupptagen ståupp-komiker. Han hittar ett perfekt läge mellan det löjliga och det träffsäkra. Vi får se ett antal scener med Driver som belyser nutidens cyniska, elaka och impotenta komik som ges oändligt utrymme på teatrar och i krogshower. Carax inleder också filmen med en rasande energi. Det känns som om David Lynch tagit sånglektioner i helvetet och sedan släppts lös. Det är så pass frenetiskt och skruvat att jag faktiskt glömmer bort att jag ogillar musikaler.

Men efter den inledande kvarten så är det slut med det roliga. Annette är skruvad, udda och fullkomligt bisarr men det finns en rad filmer som varit än mer udda, exempelvis Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller Sorry To Bother You, vilka båda var mycket bra. Oavsett hur galen en film må vara så måste det existera ett ramverk som tillåter allting att fungera. Det är inga problem att skapa en motor med hundratals hästkrafter, men för att få fordonet i rullning så måste bilens övriga komponenter vara minutiöst sammansatta. Annette saknar alla former av spärrar eller nödvändiga hämningar för att överhuvudtaget fungera, det är som att titta på en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig.

Där publiken inledningsvis kan fatta tycke för den tokiga entusiasmen så blir den snart enformig och tjatig. Inte ens de dramatiska skiftena hanteras med någon varsamhet, sekvenser som borde vara avgrundsdjupa är som en plaskdamm för barn. Carax verkar dock inte vara medveten om att hela filmen är nedräknad till nio och en halv utan kör vidare med skygglappar på och låtsas som om allting har går enligt planen. Det är som att titta på ett urspårat studentspex där ingen har varit förmögen att sätta stopp för galenskaperna.

I och med att all dialog sker genom sång och musik så borde man prioriterat att faktiskt lägga energi på att försäkra sig om att publiken lämnar biografen med en rad minnesvärda melodier. Men allt som serveras låter identiskt, det vill säga monotont, fånigt, ansträngt och ointressant. Efter en halvtimme så klarar varken trumhinnorna, tålamodet eller sinnesfriden av mer. Värst av allt är dock Annettes totala brist på humor. En film som är så pass galen att den nästan klättrar på väggarna är som gjord för underfundig humor, men de stunder som kunde ha varit förödande roliga är enbart extremt torra.

Som en sista förolämpning så är filmens speltid över två timmar. Annette kunde ha varit ett stycke underhållande och kreativt filmskapande, men en total avsaknad av humor och variation gör det hela så pass anskrämligt att man kan undra om allting är ett grymt och iskallt skämt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Don’t Look Up – idéer och koncept mer intressant än slutresultatet

9 december, 2021 by Elis Holmström

Don’t Look Up
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Adam McKay

Adam McKay har på rekordtid etablerat sig som en regissör av högsta rang. Resan från miserabelt skräp till Oscarsnominerade filmer som The Big Short och Vice har varit explosionsartad. Men att växa för snabbt har sina nackdelar. I och med sin snabba framgång så har Adam McKay aldrig behövt utvecklas. Den ohämmade hyllningskören har lett till att ingen som helst förbättring har gått att se mellan filmerna. Det är fortfarande en oerhört framfusig, gapig och hurtig registil som implementeras då McKay gör film. Det börjar bli alltmer uppenbart att superlativen har lett till en viss hybris. Don’t Look Up är resultatet av en regissör som fått helt fria händer men vars förmåga inte berättigar detta carte blanche. Alla de fel och brister som borde ha åtgärdats har istället vuxit och blivit helt okontrollerbara denna gång. Sedan McKay gjorde The Big Short har han varit besatt av att analysera och parodiera det amerikanska samhället. Först finansvärlden och dess ohämmade lust efter makt och pengar, sedan den före detta vicepresidenten Dick Cheney och dennes ytterst suspekta agerande under sin tid i Bush-administrationen.

Allting har dock porträtterats med ett stort mått av sarkasm och cynism, och någon vidare subtil affär har det inte heller varit. Icke-diegetisk text trycks in publikens ansikten, pop- och rockmusik understryker flera punkter och något större utrymme för personlig reflektion finns inte. Allt detta tas till sin spets i Don’t Look Up. Den här gången må det inte vara någon verklig historia som ligger till grund för händelserna, men trots det så är detta den mest allegoriska film McKay gjort. Många gånger så känns det som ett frontalangrepp mot dagens USA, där konspirationer, hat och korruption är lika naturligt och självklart som morgonkaffe. Med andra ord så finns det en del att ta tag i, men uppgiften att kritisera, fördöma och förnedra USAs värsta sidor faller tyvärr platt. Adam McKay må ha en tydlig idé om vad han vill göra, men utförandet är så pass ensidigt och klumpigt att flera moment som har potential att bli strålande politisk satir resulterar i rullande ögon.

Istället för att välja ett fåtal ämnen och djupdyka i dem så slänger McKay in allt mellan himmel och jord. Det är som om han läst en förstasida i en morgontidning och snabbt avverkar rubrikerna. Här finns det IT-bolag med storhetsvansinne, en galning till president, ytlig medial bevakning och en allmän förnekelse inför vetenskap och empiriska fakta. Inget av dessa ämnen blir mer än ytliga distraktioner, när man kan anta att ämnesområdena är uppnådda så tas det inte vidare. Till slut känns det som att bli tvångsmatad, flera av dessa paralleller till vår egen värld är dessutom klumpigt presenterade vilket gör att det ofta känns som att befinna sig på ett dagis där föreståndaren använder bild, ljud och gester för att i detalj förklara allting.

Det finns ingen anledning till att viktiga ämnen skall trivialiseras, tvärtom, men det verkar som om McKay inbillat sig att satir inte behöver genomföras men någon större omsorg. Samma slapphänta attityd går att hitta i den imponerande skådespelarensemblen. Vad gäller namnkunnighet så är Don’t Look Up i en klass för sig. Meryl Streep, Cate Blanchett och Mark Rylance kan bära upp en film på egen hand men är här bara bifigurer. Som mycket annat i Don’t Look Up så är idéerna och konceptet mer intressant än slutresultatet. Förutom Leonardo DiCaprio som är lysande som en krisande forskare så är skådespelet uteslutande avslaget. Autopiloten har kopplats på långt innan inspelningen och det saknas något som helst intresse för att lyfta dessa karaktärer bortom att vara rena karikatyrer. Jennifer Lawrence förtjänar en extra känga för sitt numera patenterade och enerverande hysteriska skådespel som var ointressant redan i Silver Linings Playbook.

Don’t Look Up må vara intressant som koncept. Med tanke på att det stora landet i väst befinner sig i en nationell kris vad gäller politik, sanning och anständighet så hade en sylvass satir inte suttit fel. Tyvärr så får vi fortsätta att invänta den dagen då vi faktiskt får se en riktigt bra sådan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in