• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Costa Brava, Libanon

20 januari, 2022 by Birgitta Komaki

Costa Brava, Libanon
Betyg 3
Svensk premiär 21 januari 2022
Regi Mounia Aki

Familjen Badre har lämnat Beirut för livet på landet. I åtta år har de levt långt från stadens föroreningar och korruptionen i staden. I de vackra bergen och dalgångarna har de levt ett harmoniskt liv i samklang med varandra och naturen. En dag reser sig en stor staty över dalen. Staten har bestämt att där skall bli en jättelik soptipp och återvinningsstation. Lastbilar med Beiruts sopor körs in och bildar snart ett berg av sopor. Av återvinning syns inget när plastpåsarna eldas. Livet förändras och också familjens relationer. Alla greppar den nya situationen på olika sätt och rollerna ändras.

Ett sorgligt framtidsperspektiv som redan är aktuellt på många platser. Medan processen med soporna tar mycket plats är personerna svagt beskrivna. Jag saknar känslan för dem. De skildras med sina handlingar men blir ändå anonyma. En djupare och mer inträngande bild av familjemedlemmarna hade gjort filmen intressantare. Nu blir filmen lite för grund och oengagerande efter halva tiden trots ett viktigt ämne.

Filmen är Libanons bidrag till Oscars 2022.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Balladen om en vit ko

17 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Balladen om en vit ko
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha

En film som kryper under huden om den rättslösa lilla människan i ett brutalt och korrumperat och orättvist samhälle. En film om hur väl en stat som styrs av religiösa regler än menar med sina lagar är det den lilla människan som förbli rättslös.

Iran är en religiös diktatur som dömer många till dödsstraff och där det är farligt att tänka fritt och ifrågasätta. Kulturarbetare som filmskapare och författare som bor i Iran måste bädda in samhällskritik, linda in den i en yttre berättelse, för att överhuvudtaget kunna skapa utan att bli straffade av den iranska statsapparaten. Filmskaparna har på ett oerhört suggestivt och välgjort sätt beskrivit denna stat som förtrycker de svagare och ger de mäktiga fritt fram.

Huvudpersonen i filmen, Mina, lever ensam med sin döva dotter efter att hennes man blivit avrättad för ett mord han inte begick. Hennes man dömdes och avrättades fast han var oskyldig. Sanningen om vem som är den verklige mördaren kommer fram och den iranska staten lovar då att de efterlevande ska få ekonomisk ersättning. Men den ersättningen kommer att ta många år innan den betalas ut. Sådant tar sin tid i det korrumperade byråkratiska Iran.

Ekonomisk ersättning kan trots allt inte få liv i Minas av staten dödade mannen. Mina söker den domare som skrivit under dödsdomen för hennes man. Hon vill få en offentlig ursäkt. Men domaren håller sig undan.

Problemen för Mina hopar sig. I det iranska samhället står ensamstående mödrar inte högt i kurs. Hennes svärfar och makens bror försöker tvinga henne och dottern att flytta till dem.

En dag dyker en mystisk främling upp. Han säger sig vara en vän till hennes man från förr och han vill betala tillbaka ett lån han fått för länge sedan. Då Mina släpper in mannen i sin lägenhet blir hon dessutom vräkt från lägenheten, då det ser illa ut att hon tar emot en man.

Främlingen har tillgång till en fastighet och kan hjälpa Mina att få en lägenhet. En vänskap mellan främlingen och Mina växer sakta fram, även om Mina är oerhört försiktig i början. Långsamt börjar Mina få hopp om att livet kan gå vidare.

Det iranska systemet är inte att leka med. Och sorg och hämnd är starka krafter. Denna film är unik och väldigt speciell. Jag har sällan sett något liknande. Den berör och den känns ändå sin i märgen. Men slutet är lite abrupt, det känns nästan som att filmskaparna inte riktigt visste hur de skulle få ihop det. Det är dock ett logiskt slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Iran

Filmrecension: Scream – oväntat underhållande och klipsk

13 januari, 2022 by Elis Holmström

Scream
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett

Alla som gick på på låg- eller mellanstadiet kring tidigt 00-tal har stött på den ökända Ghostface-masken. Den kritvita, platta och uttryckslösa seriemördarmasken är idag lika välkänd som Ronald McDonald eller Pikachu från Pokémon. Men Wes Cravens Scream-serie har aldrig lyckats tränga igenom det popkulturella medvetandet som Fredagen Den Trettonde eller Cravens egen Terror På Elm Street. Den ursprungliga Scream-filmen var en postmodern och självironisk historia som gärna förlöjligade och parodierade skräckfilmens mest återanvända klyschor. Craven själv hade dessutom inga större betänkligheter med att kritisera flera av sina egna filmer. Denna lättsamma och uppnosiga satir har varit en essentiell del genom de fyra filmerna.

Tyvärr så har Cravens idéer alltid varit mer storlagna och intressanta i teorin än praktiken. Scream med dess ambitioner att vara självmedveten och vitsig har olyckligtvis nog var praktexemplet på detta misslyckande. Vad som borde vara både underhållande, chockerande och klipskt har genomgående känts tafatt och illa genomfört på ett filmtekniskt plan. Scream 4 kändes helt steriliserad och Craven verkade ha gått i sin egen fälla där uppföljare blir till ett svart hål som slukar och förstör originalets arv.

I och med Cravens alltför tidiga bortgång så har nya förmågor bakom kameran behövt inhämtas. Och hur hemskt det än må låta så visar sig detta överlämnande av facklan vara det bästa som hänt Scream. Det som numera borde döpas till Abrams doktrinen – efter J.J Abrams och Star Wars The Force Awakens, där filmskapare som växt upp och förälskat sig i diverse filmserier nu får ansvara för dess fortsatta existens – kan vara en av de mest uppmuntrande trenderna inom filmvärlden. Regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har i diverse intervjuer talat sig varma om sin vördnad inför filmserien och att deras filmintresse har haft Cravens skräckserie som en primär byggsten. Denna energiska entusiasm är märkbar från första rutan. Där Scream 4 var en håglös och oinspirerad historia så är detta avsevärt mer livligt. Cravens ideér om att skapa en ironisk och självmedveten skräckfilm blir för första gången i seriens historia förverkligade.

Den självironiska tonen manifesterar sig i en rad olika scener med dialog som är fylld av meta-referenser och intelligenta vinkningar till seriens mest minnesvärda stunder. Denna gång tar de sig an hat och trakasserier på nätet och förvånansvärt nog så lyckas filmen på ett både underhållande och intelligent sätt slå knäna av illvilliga nättroll som lever för att förpesta och förstöra vardagen för så många människor. Det finns också ett stort – och behövligt, mått av självdistans i denna samhällskritik, vilket gör att den aldrig känns högtravande, arrogant eller predikande, detta skänker Scream en oväntat sympatisk framtoning.

Tyvärr så är skräckmomenten inte lika kreativa eller vågade som samhällskritiken. Återigen är det en rad av alltför bekanta knivmord som oftast inleds med klen ’’hoppa till-skräck’’. Trots att det görs tappra försök att parodiera detta simpla och krassa skräckverktyg så lyckas Olpin och Gillet inte befria sig från repetitionen och utmattningen som oftast drabbar mediokra skräckfilmer som överanvänder detta tröttsamma inslag. Många av de mer spända och obehagliga scenerna är också alltför utdragna och förutsägbara för att förmedla genuin skräck. Scream-serien har förvisso aldrig handalt om att bara skrämma livet ur tittaren, men det finns scenarion och möjligheter som aldrig når sin fulla skräckpotential.

Även om regin och humorn kan applåderas så finns det fortfarande beståndsdelar som gärna hade fått oskadliggöras med flera knivhugg. Skådespeleriet varierar mellan att vara charmigt överdrivet till att vara rent outhärdligt. Melissa Barrera och Jenna Ortega i rollen som omaka systrar är långt ifrån Guds gåva vad gäller skådespeleri. Just interaktionen mellan filmens tonårskaraktärer är också lika spännande som att se gräs växa i realtid. Courtney Cox fungerar som filmens mest skräckinjagande inslag med ett stelopererat ansikte och en insats på sparläge. Neve Campbell å andra sidan verkar genuint inspirerad och glad att vara tillbaka, hon gör en både återhållsam och ödmjuk rolltolkning.

Scream är sannerligen inte perfekt, men den är oväntat underhållande och klipsk. Till skillnad från den katastrofala The Matrix Resurrections så är detta ett bra exempel på hur man kan återuppliva en filmserie och samtidigt vara både ironisk, lättsam, underhållande, självmedveten och relevant mer än tjugo år efter originalfilmen. Det är utan tvekan den bästa Scream-filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, scream, Scream 2022, Skräckfilm

Filmrecension: Gogo – världens äldsta skolelev – Dokumentär som en turistfilm

13 januari, 2022 by Birgitta Komaki

Gogo – världens äldsta skolelev
Betyg 2
Svensk premiär 14 januari 2022
Regi Pascal Plisson

Dokumentär som en turistfilm

När den 94-årige Priscilla Sitieni, även kallad Gogo, börjar skolan så gör hon det för att visa flickor att skolan är viktig. Hon kämpar med matematik och engelska påhejad av sin lilla släkting och hela skolan. Att hon är en stark och modig kvinna trots sin ålder märks snart. Hon får till ett nytt elevhem för flickor genom sina påtryckningar.

Kenya är ett land med många barn och stolthet över sin nation. Med vacker natur, fina människor, de vilda djuren och härlig musik finns mycket att vara stolt över. Det är intressant att se livet i ett afrikanskt land och man hade gärna velat se mer. Nu ät tyvärr filmen för tillrättalagd för att väcka intresse. Dokumentären blir som en turistfilm med glättad yta. Då kan inte ens en charmig 94-åring rädda den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Miss Marx

11 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Miss Marx
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022

En träffande berättelse om hur svårt det kan vara att följa sin övertygelse när kärleken slår till. Karl Marx yngsta dotter, Eleanor, är smart, temperamentsfull och deltar med full kraft i kampen för jämställdhet och förbud mot barnarbete – och inte minst lika rättigheter för kvinnor. Så möter hon och blir förälskad i författaren Edward Aveling. Eftersom hans fru vägrar att skilja sig måste Eleanor leva tillsammans med honom utan att vara gift. Det var, givetvis, en utmaning under den tiden, det var ett radikalt långfinger till normer i det samhälle hon kämpade för att förändra.

Men tyvärr var Edward Aveling en lurig man. Han bedrog Eleanor många gånger och ibland gav han sig iväg i flera veckor och hörde inte av sig. Han var hopplös med att hålla i pengar och slösade. Det var tufft för Eleanor att hålla ihop med honom. Hon kunde samtidigt hålla tal där hon talade för kvinnors rättigheter medan hon samtidigt levde förtryckt av sin man som lurade henne på många sätt. Det var långt ifrån ett jämställt förhållande mellan dem.

Att säga en sak, att stå för en sak men sedan i sitt liv inte leva som man lär, ja det är inget nytt. Just när detta skrivs har det visat sig att den svenska socialdemokratiska statsministern anlitat en städfirma som inte har kollektivavtal. Kollektivavtal är en grundläggande del i den socialdemokratiska ideologin. Huruvida statsministern blivit lurad av städfirman eller slarvat med att ta reda på fakta, det kan jag inte avgöra – och det är inte mitt uppdrag att ta reda på heller. Det är bara ett av så många exempel på hur svårt det är att förena det man lär med hur kan lever.

Filmen bygger på verkliga händelser och tyvärr har regissören valt att hoppa lite för snabbt mellan årtalen – och han lämnar en del lösa trådar. Eleanors ena syster dog ung och systerns son bodde hos Karl Marx och Eleanor. Men när Eleanor flyttade ihop med Edward övergav hon systersonen, fast hon stod honom så nära. Hon mer eller mindre tvingades till det eftersom hennes sambo inte kom överens med systersonen. Vi får inte se hur det går för systersonen eller Eleanors relation med honom. Jag tror filmen hade vunnit på att ta ett steg från att följa verkligheten och satsar lite mer på att dramatisera händelserna.

Ett extra plus har filmen för att det är intressant att se dessa historiska giganter som Karl Marx och Friedrich Engels gestaltade. Engels var välbärgad och under de år vi får följa Eleanor Marx lever hon ett relativt tryggt medelklassliv och har själv aldrig levt som den arbetarklass hon kämpar för. Det finns några scener som förmedlar det kluvna med att arbetarrörelsens kamp drevs av en välbärgad övre medelklass.

Vid sin dödsbädd avslöjade Friedrich Engels att Karl Marx hade en oäkta son, det vill säga Eleanor fick en vuxen halvbror. Först när hon fick reda på det blev hon helt förstörd. Hon talade ju ändå ofta om att hon ville bryta med traditionella könsroller och att äktenskapet som institution var föråldrat. Men när det gäller en själv och sina närmaste är det inte alltid lätt att se förbi traditionens makt.

Jag tycker det är intressant att få veta mer om Eleanor Marx. Filmen är absolut värd att se, speciellt för alla som är intresserade av politik och samhällsutveckling. Men den kunde ha gjorts med som drama och inte följt verkligheten lika stenhård. Det hade filmen vunnit en hel del på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in