• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Top Gun: Maverick

27 maj, 2022 by Elis Holmström

Top Gun: Maverick
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 maj 2022
Regi: Joseph Kosinski

När Tom Cruise är som bäst väntar rättfram och enkel action som roar och nostalgiskt ser tillbaka på en tid när actionfilmer var något mer onyanserade och utan betydelsefull berättelse. Top Gun: Maverick har på förhand varit aningen svårare att omfamna än ’’Tompas’’ andra actionmonster. Hämmad av fruktansvärda förseningar – mestadels covid-relaterade, samt regissören Joseph Kosinski som har en kronisk tendens att leverera innehållslöst men snyggt skräp, fanns det goda anledningar att vara skeptisk. Den första filmen är inte heller känd för sin dramatiska nerv eller sina magiska karaktärer. Idag är en stor del av behållningen originalets klumpiga manus och den fåniga dialogen. Representationen av det plastiga 80-talet framkallar hånleenden med de hutlösa frisyrerna och det barocka temat som bärs upp av en distad elgitarr som får det att ringa i öronen.

Det finns med andra ord få skäl till varför det behövs en uppföljare till Top Gun. Och även om Maverick inte helt rättfärdigar sin existens är det en förvånansvärt underhållande film som briljerar i sina actionscener men som faller platt vad gäller allt annat. Även om regissören Joseph Kosinski inte ens kan dirigera trafik, har han sedan Tron Legacy haft en stor fallenhet för att skapa imponerande bilder med ett knivskarpt foto och en scenografi som kunde ha kommit ifrån ett av Apples designlab. Denna tekniska kompetens visar sig vara helt lysande för Top Gun Maverick och dess komplexa actionscener. Rullningar, loopar och flygformationer har sällan varit så här ståtliga att se på. Framförallt i stridssekvenserna skapas en otroligt intensitet som fängslar tittaren och som suddar bort det faktum att det inte finns någon som helst substans bakom det som utspelar sig på duken. Tillsammans med Hans Zimmers nerviga soundtrack väntar ett par storslagna stunder på bioduken. Filmens struktur har också drag av en klassisk heist-film där en omfattande och komplex händelse måste planeras och förberedas in absurdum, något som ger filmskaparna en god ursäkt att tvinga in sina karaktärer i stridsflygplan om och om igen. Nostalgi finns det också gott om, båda vad gäller hänvisningar till den första filmen men också en mindre smickrande sida som drömmer sig tillbaka till en svunnen era då män var män, skurkar var tydliga och där amerikansk militarism var det häftigaste sedan skivat bröd.

Men när flygbränslet inte forsar och hastighetsmätaren går ned blir dock filmen en annan och mer tragisk historia. Att begära berättarmässiga stordåd av en film signerad producenten Jerry Bruckheimer vore lika bisarrt som att förvänta sig en hälsodiet från Gérard Depardieu, men vad som utspelar sig mellan de fantastiska flyguppvisningarna är den värsta sortens fogmassa. Tom Cruise gör sitt bästa för att presentera en åldrad men inspirerad tolkning av Pete ’’Maverick’’ Mitchell. Cruise och hans närvaro gör en rad utfyllnadsscener aningen mer uthärdliga. Men då den yngre truppen piloter träder fram och ställer sig på scenens mitt är det bäst att snabbast möjligast skjuta sig ur cockpit. Förutom Miles Teller, som är den enda som kan klassas som någorlunda kompetent i den unga ensemblen, så är denna samling av stridspittar lika intressanta som en bunt brölande orcher från Sagan Om Ringen.

Inte blir det bättre av att materialet de tilldelas knappt hade kunnat fylla en post it-lapp. Dialogen hade gärna fått dränkas i skrikande motorljud och smattrande kulsprutor för att förskona publiken från pinsamma flygaforismer och metaforer som orsakar rysningar av helt fel anledningar. Jennifer Connelly – Cruise nya kärleksintresse, har ersatt Kelly McGillis, anledningarna till detta skulle kunna diskuteras i en separat artikel. Oavsett borde en begåvad aktör som Connelly kunna producera någon sorts gnista och kemi med Cruise. Men faktum är att denna påtvingade och obekväma romans står sig som det stelaste och mest passionslösa vi kan se på bio idag. Kosinski är lika bedrövlig som alltid vad gäller att regissera skådespelare och hantera en berättelse, vilket många gånger leder till att filmen stannar upp helt i onödan. Det enda som fungerar dramatiskt är Val Kilmer och dennes korta inhopp, där lyckas Kosinski skapa någon sorts emotionell trovärdighet, något som är mer eller mindre bortrensat från resten av filmen.

Men i ärlighetens namn, vem bryr sig om ett kasst manus och en usel romans då Tompa kör flygplan som en demon? För när det verkligen kommer till kritan levererar Top Gun: Maverick på det område den ska. Finalen i synnerhet är en total kavalkad i vansinne som får blodet att pumpa. Det faktum att Top Gun: Maverick är ofantligt mycket bättre än den har någon rätt att vara måste ses som något av en triumf.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Mina bröder och jag – den vackraste film jag sett på länge

18 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Mina bröder och jag
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2022
Regi Yohan Manca

Den vackraste film jag sett på mycket, mycket länge. Berörande, engagerande, originell, unik – den sticker ut på många sätt och har många lager i berättelsen. En film som både känns mycket realistiskt och samtidigt ger hopp om människor. Sorglig och hoppingivande på samma gång. Om klassklyftor, om musik och kulturens kraft och opera i synnerhet, om liv och död och om att vara människa.

Huvudpersonen Nour är en 14-årig pojke som bor med sin tre äldre bröder i en fransk kuststad dit massor av turister kommer på sommaren. Sommarlovet har precis börjat men för Nour betyder det arbete. Han ska göra samhällstjänst på sin skola, det vill säga plocka skräp, måla fönster med mera samtidigt som mer välbärgade barn springer förbi honom i korridoren på väg till sommarkurser i judo eller sång.

Nour och hans bröder är fattiga och turas om att se efter deras mamma, som ligger döende i koma ett rum i lägenheten. Bröderna måste tillsammans kämpa för att få in pengar till hyra, mat och mammans sjukvård. Det är en tuff kamp för fyra bröder.

Medan Nour står på en stege för att tvätta fönster i en skolkorridor hör han vacker sång, en operasång han känner igen. Nours pappa var italienare och brukade sjunga en del operasånger för deras mamma, medan han levde. Nour kan bara inte låta bli utan klättrar upp för att kunna se och höra de som sjunger bättre. När han trillar och blir upptäckt av operaläraren Sarah är det början på en vänskap och en ny passion.

Bröderna blir inte glada när de får reda på att Nour går på sånglektioner istället för att bidra till familjen med sin samhällstjänst.

Mina bröder och jag (Mes frères et moi) hade världspremiär i tävlan i Cannes och en mycket stark och överraskande berättelse med många nivåer. Människor beskrivs oerhört mänskligt och är begripliga, också när vi reagerar och inte håller med i deras beslut och handling. Det går inte att se denna film utan att bli berörd. Maël Rouin Berrandou som spelar Nour är helt fantastisk. Vi lär få se honom i fler filmer.

Är du trött på de typiska Hollywood-maneren i filmberättande ska du se denna. Detta är realism och samtidigt underbart hoppingivande och samtidigt ärligt. En saga mitt i verkligheten,

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Frankrike

Filmrecension: Dödgrävarens hustru – vackert, sorgligt, starkt och träffande

15 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Dödgrävarens hustru
Betyg 3
Regi Khadar Ayderus Ahmed
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Med Omar Abdi och Yasmin Warsame

En mycket vacker och samtidigt oerhört sorglig berättelse som så tydligt visar vilken fattigdom det finns där människor inte har råd med sjukvård som skulle kunna rädda deras liv. Ett liv så fattigt att många inte ens har skor.

Filmen skildrar en fattig familj i Somalia. Guled försörjer sig och sin fru och son genom att vara dödgrävare, ett jobb som varken ger trygg, regelbunden inkomst eller någon hög lön. Han älskar sin fru Nasra så oändligt. Nasra är döende, hon har en svår inflammation i njuren och kommer inte att överleva utan operation, som kostar 5.000 dollar. Pengar som familjen aldrig kan få ihop.

Dödgrävarens hustru har skapats av den Somaliafödde regissören Khaled Ayderus Ahmed som bor i Finland, dit han kom som flykting som 16-åring. Somalias nygrundade ministerium för vetenskap, kultur och turism utsåg filmen till sin kandidat för att nomineras till kategorin Bästa internationella film inför Oscarsgalan.

Guled Gulden och hans lilla familj är så ensamma också. De bor i ett skjul i ett av de fattigaste områdena kring en stad. Guled och hans fru kommer från olika klaner och har flytt från sin byar för att kunna gifta sig, därför lever de utan släktens stöd. Livet i ett land som Somalia blir svårt utan släkt. Fotot och miljöbilderna är starka och utstrålar ett torrt landskap där det inte växer mycket grönt. Ett land så väsenskilt från vårt både miljö- och naturmässigt men också hur samhället är uppbyggt. Guleds och Nasras son Mahad som är någonstans kring tolv bestämmer sig för att inte gå till skolan mer. Eftersom ingen av hans föräldrar kan läsa ser han ingen mening med att själva gå i skolan.

Berättelsen får mig att känna mig så maktlös. Hur kan livet vara så olika och med så stora klyftor mellan fattiga och rika? Det är inte bara att Guled och hans familj lever i ren misär i jämförelse med de flesta i vårt land – det är också stora klyftor mellan fattiga och rika där i deras land. Där finns många som lever väl och har bil och som kan ge småsmulor till betalning åt de fattiga som gör arbeten åt de rikare.

Jag känner mig både maktlös och sorgsen över dessa gigantiska skillnader mellan människors liv. Trots mörkret och det svåra, tunga finns det en varmt ljus emellanåt då vi kan känna den djupa kärlek som finns mellan Guled och Nasra och till deras son. Det glimmar ofta till av deras kärlek och busighet och livslust.

Guled försöker desperat hitta något sätt att få ihop 5.000 dollar till den nödvändiga operationen. Hans desperation känns i hela kroppen på mig som publik. Omar Abdi gör rollen som Guled så bra. Ett stort plus till regissören som väljer att inte visa allt i filmrutor. Regissören litar på att vi kan förstå själva. Vi kommer att få se mer storverk av denna regissör, det är jag övertygad om. Bakgrundsfakta om Khaled Ayderus Ahmed:
Regissören Khaled Ayderus Ahmed är född 1981 i Mogadishu, Somalia och kom till Finland som flykting när han var 16 år. Dödgrävarens hustru är hans långfilmsdebut. Jussigalan, Finlands motsvarighet till Guldbaggen, äger rum 6 maj. Dödgrävarens hustru är nominerad i nio kategorier, bland annat bästa film och bästa manliga och kvinnliga skådespelare.

Om skådespelarna:
Omar Abdi född 1980 är en somalisk skådespelare bosatt i Finland sedan 1991. Tidigare filmroller är i The Woodcutter’s Story och kortfilmen Citizens, med manus av Khadar Ahmed och regi av Juho (Kupé Nr 6) Kuosmannen.
Yasmin Warsame är född 1976 i Mogadishu, Somalia och flyttade med sin familj till Kanada när hon var 15 år. Hon är verksam som modell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Frigörelsen – omskakande, mörk berättelse som sätter sig i magen

14 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Frigörelsen
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 maj 2022
Regi Kira Kovalenko

En mörk berättelse som sätter sig i magen. En berättelse om hur de små maktlösa människorna blir drabbade av krig och våld. Filmen har en rysk regissör och en producent från Ukraina. Rakt på och utan skyddslappar skildrar den hur skadade människor blir som drabbas av bomber och beskjutningar. Frigörelsen är inspelad 2021 men det den skildrar skulle kunna handla om vad civilbefolkning drabbas av i Ukraina idag.

Huvudpersonen Ada är en ung tonårstjej som bor högt uppe i bergen i Rysslands Nordossetien ed sin kontrollerande pappa och lillebror. Hennes pappa häller ut hennes parfym, förbjuder henne att ha smink och tillåter henne knappt att gå ensam utomhus Hennes lillebror Dakko är klängig och rent av obehaglig då han vill sova tillsammans med henne och kryper tätt intill, som om han är förälskad i sin syster. Dessutom har Ada en jämnårige, kärlekskranke kille, Tamik, som tvingar sig på henne. Men egentligen är männens kontroll av Ada en följd av tragiska händelser. Männen liksom Ada har skadats mentalt av tidigare händelser.

Filmens svenska distributör skriver:
Inspirerad av italiensk neorealism och Marco Bellocchios gotiskt groteska debut Fists in the Pocket har regissören Kira Kovalenko skapat en film om familj, desperat frihetslängtan och hur nationella trauman kan leva kvar i nästkommande generation.

Filmens har flera spår och trauman efter konflikter mellan olika grupper är grundspår. Mäns kontroll av kvinnor ett annat och frihetslängtan och kamp för att få leva sitt eget liv ett tredje spår.

Adas situation är mörk och hon är starkt skadad av hur hon behandlas. Hon har ett enda hopp, den äldre brodern Akim som har lyckats ta sig från den isolerade gruvbyn i norra Ossetien men som återvänder när deras pappa blivit sjuk.

Filmen uppmärksammades stort under Filmfestivalen i Cannes 2021 där den visades i ”Un Certain Regard” och Kira Kovalenko vann priset för bästa film.

Jag känner mig väldigt kluven till filmen. Den är stark och berör men samtidigt känner jag hur svårt skadade både Ada och hennes lillebror och deras pappa är, det känns näst intill hopplöst.

Fakta från filmdistributören om regissören:
Kira Kovalenko, född 1989, kommer ursprungligen från Nalchik i Kabardino-Balkarien i Ryssland. Kovalenko hör till den växande skara kulturarbetare som lämnat sitt hemland i protest mot det olagliga kriget i Ukraina. Hon skrev själv om kriget i ett öppet brev publicerat i mars:
”Det finns många ryska regissörer som inte stöder kriget, så nu anser den ryska staten att de inte behövs längre… de ses mer som ett problem. Men nu är det upp till oss att göra andra röster hörda. Vi måste stödja ukrainska regissörer som i dagsläget måste försvara sitt land istället för att göra filmer. Det är en enkel solidaritetshandling och ett visande av stöd både för våra ukrainska kollegor och Ukraina. Kriget måste upphöra.”

Den ukrainske producenten bakom Frigörelsen, Alexander Rodnyansky (med Oscarnomineringar för Leviatan och Loveless på meritlistan), har också tagit ställning mot kriget och fått betala priset för det. Han är en av de som hamnat på listor över kulturyttringar som politiska krafter vill stryka från agendan i Ryssland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Rysslahd, Ukraina

Filmrecension: A Chiara – omskakande om en dotter i en maffiafamilj

13 maj, 2022 by Rosemari Södergren

A Chiara
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Jonas Carpigano
Medverkande Swamy Rotolo, Claudio Rotolo, Carmela Fumo, Grecia Rotolo

En omskakande film om en 15-årig flicka som börjar inse att hennes pappa försörjer familjen genom att vara med i italiensk maffia. Chiara bor i Calabria tillsammans med sina föräldrarClaudio and Carmela och en äldre syster och en yngre syster. På kvällen för hennes storasyster 18-årsdag har de en födelsedagsfest med mycket mat, dans, presenter och skoj. Natten efter fest vänds livet upp och ner för Chiara. Hon hör något under natten och smyger sig ut på gatan och ser hur deras bil sprängs i luften och hennes pappa flyr.

Pappan är försvunnen och Chiara läser i nyheter att polis efterlyst honom då han misstänks vara med i maffian och misstänks för grovt narkotikabrott. Chiara försöker få reda på sanningen med både hennes storasyster och mamma vägrar prata om det. Chiara söker upp manliga släktingar och män som brukar umgås med hennes pappa, men alla vägrar säga något. Hon blir mer och mer desperat. Hon skolkar mycket från skolan och hon blir jobbig för omgivningen och till och med våldsam.

Det är en film som berör mycket och som skildrar livet i en maffiafamilj ur en helt annan synvinkel än den vanliga i filmer och tv-serier om maffian. Chiaras pappa är inte någon höjdare inom maffian utan en av de många som gör grovjobbet. ”Tror du vår boss skulle göra grovjobbet?” förklarar hennes pappa.

Eftersom Chiara skolkar mycket och agerar trotsigt och rebelliskt bestämmer myndigheter att hon ska tas om hand och placeras i en fosterfamilj. Domaren som tar beslutet förklarar att det är vanligt att samhället tar hand om barn från maffia-familjer för att ge barnen en chans till ett annat liv.

Regissören har valt att göra så den upplevs realistiskt, nästan som en dokumentär. Bildsekvenser har skakiga bilder, som filmade med en handkamera, många scener är i halvdunkel. Många av skådespelarna tillhör samma familj och släkt som huvudrollsinnehavaren Swamy Rotolo i rollen som Chiara.

A Chiara ger nya perspektiv på livet i delar av Italien som Calabria där det finns många fattiga grupper. Berättelsen sätter igång många tankar om barns uppväxt i maffia-sammanhang och den känns betydligt mer realistiskt än många av de betydligt våldsammare filmer och tv-serier som brukar behandla ämnet. Utan tvekan är det en omskakande film. Men filmen är ändå lite för lång och med en del hopp i handlingen som går för fort, vilket sätter ned betyget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, maffia, Maffians dotter

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in