Top Gun: Maverick
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 maj 2022
Regi: Joseph Kosinski
När Tom Cruise är som bäst väntar rättfram och enkel action som roar och nostalgiskt ser tillbaka på en tid när actionfilmer var något mer onyanserade och utan betydelsefull berättelse. Top Gun: Maverick har på förhand varit aningen svårare att omfamna än ’’Tompas’’ andra actionmonster. Hämmad av fruktansvärda förseningar – mestadels covid-relaterade, samt regissören Joseph Kosinski som har en kronisk tendens att leverera innehållslöst men snyggt skräp, fanns det goda anledningar att vara skeptisk. Den första filmen är inte heller känd för sin dramatiska nerv eller sina magiska karaktärer. Idag är en stor del av behållningen originalets klumpiga manus och den fåniga dialogen. Representationen av det plastiga 80-talet framkallar hånleenden med de hutlösa frisyrerna och det barocka temat som bärs upp av en distad elgitarr som får det att ringa i öronen.
Det finns med andra ord få skäl till varför det behövs en uppföljare till Top Gun. Och även om Maverick inte helt rättfärdigar sin existens är det en förvånansvärt underhållande film som briljerar i sina actionscener men som faller platt vad gäller allt annat. Även om regissören Joseph Kosinski inte ens kan dirigera trafik, har han sedan Tron Legacy haft en stor fallenhet för att skapa imponerande bilder med ett knivskarpt foto och en scenografi som kunde ha kommit ifrån ett av Apples designlab. Denna tekniska kompetens visar sig vara helt lysande för Top Gun Maverick och dess komplexa actionscener. Rullningar, loopar och flygformationer har sällan varit så här ståtliga att se på. Framförallt i stridssekvenserna skapas en otroligt intensitet som fängslar tittaren och som suddar bort det faktum att det inte finns någon som helst substans bakom det som utspelar sig på duken. Tillsammans med Hans Zimmers nerviga soundtrack väntar ett par storslagna stunder på bioduken. Filmens struktur har också drag av en klassisk heist-film där en omfattande och komplex händelse måste planeras och förberedas in absurdum, något som ger filmskaparna en god ursäkt att tvinga in sina karaktärer i stridsflygplan om och om igen. Nostalgi finns det också gott om, båda vad gäller hänvisningar till den första filmen men också en mindre smickrande sida som drömmer sig tillbaka till en svunnen era då män var män, skurkar var tydliga och där amerikansk militarism var det häftigaste sedan skivat bröd.
Men när flygbränslet inte forsar och hastighetsmätaren går ned blir dock filmen en annan och mer tragisk historia. Att begära berättarmässiga stordåd av en film signerad producenten Jerry Bruckheimer vore lika bisarrt som att förvänta sig en hälsodiet från Gérard Depardieu, men vad som utspelar sig mellan de fantastiska flyguppvisningarna är den värsta sortens fogmassa. Tom Cruise gör sitt bästa för att presentera en åldrad men inspirerad tolkning av Pete ’’Maverick’’ Mitchell. Cruise och hans närvaro gör en rad utfyllnadsscener aningen mer uthärdliga. Men då den yngre truppen piloter träder fram och ställer sig på scenens mitt är det bäst att snabbast möjligast skjuta sig ur cockpit. Förutom Miles Teller, som är den enda som kan klassas som någorlunda kompetent i den unga ensemblen, så är denna samling av stridspittar lika intressanta som en bunt brölande orcher från Sagan Om Ringen.
Inte blir det bättre av att materialet de tilldelas knappt hade kunnat fylla en post it-lapp. Dialogen hade gärna fått dränkas i skrikande motorljud och smattrande kulsprutor för att förskona publiken från pinsamma flygaforismer och metaforer som orsakar rysningar av helt fel anledningar. Jennifer Connelly – Cruise nya kärleksintresse, har ersatt Kelly McGillis, anledningarna till detta skulle kunna diskuteras i en separat artikel. Oavsett borde en begåvad aktör som Connelly kunna producera någon sorts gnista och kemi med Cruise. Men faktum är att denna påtvingade och obekväma romans står sig som det stelaste och mest passionslösa vi kan se på bio idag. Kosinski är lika bedrövlig som alltid vad gäller att regissera skådespelare och hantera en berättelse, vilket många gånger leder till att filmen stannar upp helt i onödan. Det enda som fungerar dramatiskt är Val Kilmer och dennes korta inhopp, där lyckas Kosinski skapa någon sorts emotionell trovärdighet, något som är mer eller mindre bortrensat från resten av filmen.
Men i ärlighetens namn, vem bryr sig om ett kasst manus och en usel romans då Tompa kör flygplan som en demon? För när det verkligen kommer till kritan levererar Top Gun: Maverick på det område den ska. Finalen i synnerhet är en total kavalkad i vansinne som får blodet att pumpa. Det faktum att Top Gun: Maverick är ofantligt mycket bättre än den har någon rätt att vara måste ses som något av en triumf.