• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Triangle of Sadness – rolig, absurd, tragisk, tankeväckande

30 september, 2022 by Rosemari Södergren

Triangle of Sadness
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Manus och regi Ruben Östlund
I rollerna ser vi Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Henrik Dorsin, Dolly De Leon, Iris Berben, Sunnyi Melles och Oliver Ford Davies

En underbar dissekering av det kapitalistiska västerländska samhället. Ett lustmord på den rika överklassen. Jag går ut från salongen helt omskakad. Ruben Östlund skärskådar och granskar vårt samhällssystem där klyftan mellan de rika och den stora arbetande massan är gigantisk och därför också har helt olika liv. Triangle of Sadness är absurd och komisk, men trots att vissa scener verkar överdrivna sätter sig skrattet i halsen.

Filmen vann Guldpalmen, det finaste priset i filmfestivalen i Cannes 2022. Därmed blev Ruben Östlund tvåfaldigt vinnare av Guldpalmen. Fem år tidigare vann han med The Square.

Vi följer ett ungt par, modeller och influencer, Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), som hänger ihop kanske mest för att de båda har nytta av att synas tillsammans. Eller så finns det kärlek, det är osäkert, både dem och vi som ser filmen. De får följa med gratis på en en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Där får vi se en skarp, delvis absurd, men egentligen väldigt realistisk skildring av de gigantiska klyftorna mellan de rika och arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhällssystemet.

En talande scen är när den äldre hustrun till den stenrika ryssen badar i en bubbelpool, uppassad av en ung kvinna i serveringspersonalen. Plötsligt inser den rika ryskan hur orättvist det är att hon själv kan ligga i badet och njuta medan personalen inte får bada. Hon bestämmer att all personal ska bada. Eftersom hennes man är så rik att han kan köpa lyxbåten kan ingen sätta emot. Att mitt i allt stök med allt som ska fixas inför kvällens kaptensmiddag tvinga ut all personal att bada – det gör att jobbet bara blir ännu stressigare för de anställda. En metafor för hur de rika och mäktiga många gånger bara ställer till det när de vill ge något till de fattigare och mindre mäktiga.

En katastrof slår också till mot lyxresan och vi får se en spyscen utan like. Scenen kan verka överdriven och en slags dissekering av överklassen. Jag ser ovädret som en metafor för vart mänskligheten tycks vara på väg mot, klimathotet. De slöseri som världens rika och för den delen också medelklassen står för banar definitivt vägen för klimatförändringarna.

Ruben Östlund vrider och vänder på könsroller och begrepp om vem som har makten och varför. Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned. Plötsligt är det andra egenskaper som avgör vem som får makten.

Det finns mycket att fundera på och prata efter att ha sett filmen. Ruben Östlund ger inga tydliga svar. Han visar på det absurda i den kapitalistiska västvärlden men visar också på svårigheter att hitta ett alternativ. Han ställer frågor kring vad människor är. Är vi av naturen drivna av viljan att dominera andra? Vem har rätt att dominera och bestämma?

Triangle of Sadness är rolig, absurd, tragisk, tankeväckande. En stark film som skruvar och vrider och vänder på könsroller, makt och hierarki.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Guldpalmen, Ruben Östlund, Triangle of Sadness

Filmrecension: See How They Run – Charmig “whodunit” i Agatha Christies anda

29 september, 2022 by Jonatan Södergren

See How They Run
Betyg 3
Svensk biopremiär biopremiär 30 september 2022
Regi Tom George
I rollerna Sam Rockwell, Saoirse Ronan, Adrien Brody, David Oyelowo, Ruth Wilson, Reece Shearsmith, Sian Clifford, Harris Dickinson, Charlie Cooper

See How They Run är en meta-“whodunit” som behandlar genren den verkar inom. Den går upp på bio knappt en månad efter att Lucy Worsleys biografi om den lika hemlighetsfulla som svårfångade deckarförfattaren publicerades. Har hela världen blivit Agatha Christie-tokig?

Filmen utspelar sig tidigt 50-tal. Miljön är Londons teaterscen, West End. Estetiken påminner om fjolårets Last Night in Soho blandat med Wes Anderson. Agatha Christies pjäs The Mousetrap gör succé och ska snart spelas in som film. En osympatisk jänkare (Adrien Brody) ska agera regissör. Men i samband med en fest backstage för att fira det hundrade framförandet av pjäsen blir han mördad i kostymförrådet. Alla är misstänka och har sin egna motiv för att vilja ha ihjäl Hollywood-regissören.

Sam Rockwell och Saiorse Ronan spelar de två Scotland Yard-poliserna som ska lösa fallet. En stor del av behållningen i filmen är just deras personkemi. Brittisk statushierarki bidrar med ytterligare ett komiskt inslag när de kallar varandra för kommisarie, inspektör, konstapel, etc., till absurdum. I slutändan blir det kanske för mycket pastisch, mer komedi än mysterium, men alltjämt en charmig whodunit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Smile – rudimentär som en ost- och skinksmörgås

29 september, 2022 by Elis Holmström

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ticket to Paradise – en romantisk förutsägbar komedi

27 september, 2022 by Rosemari Södergren

Ticket to Paradise
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi Ol Parker
Medverkande Julia Roberts, George Clooney, Kaitlyn Dever, Billie Lourd m fl.

En varm romantisk komedi men högst förutsägbar. För den som gillar romantiska komedier är den kanske efterlängtad. Just nu vimlar det inte av romantiska komedier på bio. Filmen tilltalar säkert också den som är kritisk till det moderna samhället och har illusioner om ett naturligt liv långt bort från civilisationen bland leende människor som lever på tångodling och följer gamla traditioner och religiösa ritualer och tror på att det finns förbannelser på vissa platser.

Med två säkra skådespelare i huvudrollerna, George Clooney och Julia Roberts, är den ett säkert kort för romantisk underhållning i en förtrollande vacker miljö från Bali. Men direkt realistisk är den inte. Anledningen till att jag ger filmen så högt betyg som 3 av 5 beror på Clooney och Roberts och att jag betygsätter den utifrån sin genre: romantiska komedier utan krav på förankring i verkligheten.

Clooney och Roberts spelar ett par, David och Georgia, i övre medelåldern som var gifta i fem år för mer än tjugo år sedan. Sedan de skildes hatar de varandra och bråkar jämt när de träffas. Nu måste de återförenas för att deras dotter Lily tar examen som jurist. Det enda som förenar de två föräldrarna är kärleken till dottern. Efter examens-firandet skjutsar de dottern och hennes väninna Wren till flyget för en semester på Bali innan det är dags för Lily att börja jobba som jurist.

På Bali slår kärleken till. Lily möter Gede (spelas av Maxime Bouttier)från Bali och det blir kärlek vid första ögonkastet. Ganska snabbt bestämmer Dede och Lily att det ska gifta sig. Självklart ska Lily då ge upp sin utbildning och stanna på Bali där Dede och hans familj och stora släkt försörjer sig på tångodling. Fem veckor efter att de träffats ska de gifta sig. För en gångs skull är David och Georgia överens. Bröllopet måste förhindras. Lily ska inte slänga bort sin utbildning och sin framtid på att bli hustru till en tångodlare längt från från civilisationen.

Gede är, förstås, en både charmig och vacker ung man. Allt kring honom, hans familj och miljön och tångodling och alla traditioner målas upp som otroligt vackert. Gedes föräldrar och släktingar är alla så vänliga och kloka och fyllda av visdom. Det är för mig väldigt förljuget. Jag tror verkligen inte att livet långt från från vår moderna civilisation är så vackert och snällt. Det finns massor av problem i det moderna samhället med stress, hets och människor som mår psykiskt dåligt. Men livet utanför civilisationen har sina problem och är inget paradis. Speciellt inte för kvinnorna, tänker jag. För Gede och hans familj är det helt självklart att det är Lily som ska ge upp sitt liv och sin utbildning när de gifter sig. Det finns inte ens någon diskussion kring det. Om denna film skulle vara mer realistisk och skildra någon form av tvekan hos Lily över att ge upp allt hon har, då skulle filmens kvalitet höjas i mina ögon.

Nu handlar filmen egentligen inte så mycket om Lily och Gede. Det är Davids och Georgias utveckling som är temat. Det gör inte filmen mer realistisk ändå. Men som romantisk komisk verklighetsflykt fungerar den.

Ticket to Paradise är dock inte inspelad på Bali, egentligen. Den har filmats i Queensland, Australien. Men det är otroligt vackra miljöer och jag kan tänka mig att den kommer att locka turister både till Bali och till Queensland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: På nära håll – känns ända in i märgen

25 september, 2022 by Rosemari Södergren

På nära håll
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 september 2022
Franziska Stünkel

En skildring som känns ända in i märgen av hur övervakningssamhällen som den kommunistiska Östtyskland, DDR, kan vara helt utan mänskliga känslor och etik. Det är en mycket välgjord men skrämmande berättelse som baseras på den sanna historien om Östtysklands sista avrättning, så sent som under 1980-talet.

Handlingen börjar i Östberlin, 1981. Franz Walter är vetenskapsman, forskare som har doktorerat. alter blir erbjuden en åtråvärd professorstjänst efter att han doktorerat vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Dessutom ingår en lyxig lägenhet i centrala Östberlin. Det finns förstås en hake. Han måste ställa upp för Stasi, Östtysklands ministerium för rikssäkerhet – eller med andra: en övervakningsmyndighet av värsta slag som fick grannar att spionera på varandra. Ett hemskt övervakningssystem i ett land vars medborgare var utan frihet och utan yttrandefrihet.

Walter spelar med till en början, han tar det mer som en lek men snart börjar han se vilka övergrepp mot mänskliga rättigheter Stasi står för och som han tvingas delta i. Det är på honom, både den mentala och fysiska hälsan påverkas. Steg för steg blir han mer och mer desperat i sina försök att slippa Stasi.

Filmens berättelse bygger på verkligheten och Werner Teskes liv. Teske var den siste mannen som avrättades i Östtyskland innan dödsstraffet avskaffades 1987.

Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland förlora sitt dramaturgiska grepp då regissören känner sig allt för låst vid att redogöra exakt vad som hänt. Den fällan har regissören inte fastnat i här. Ett sätt att undvika det var nog att ge huvudkaraktären ett annan namn än verklighetens Werner Teske. Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär och hon kan filmkonstens hantverk. Bilderna talar starkt. Ofta gråbrun-murriga som den känsla tanken på den förtryckande kommunistiska staten DDR. Efter Berlinmurens fall och enandet av Öst- och Västtyskland har mycket ur Stasis arkiv avslöjats och berättats om.

Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel skrev manuset efter nio år av historiska efterforskningar och arkivstudier. Hon ville berätta om att dödsstraff utdömdes och verkställdes i DDR ända fram till i slutet av 1980-talet.

Filmen vann pris för bästa manus i New German Cinema. Jag tycker den är mycket sevärd, den berör djupt. Ja det är obehagligt, skrämmande och fruktansvärt sorgligt vad stater kan utsätta medborgare för.

Bakgrundsfakta om regissören Franziska Stünkel:
Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär. Bland hennes mest uppmärksammade projekt märks jätteproduktionen Der Tag der Norddeutsche. Den 18 timmar långa dokumentären skildrar 121 människors liv under en dag. Filmen gjordes med hjälp av ett team på 400 personer som filmade totalt 700 timmar material under 11 maj 2012. E

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kommunism, Östtyskland

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in