Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn
Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.
Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.
Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.
Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.
Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.
Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.
Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?
Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.